Socialismen är framtiden - framtiden är vår!

Innehåll

Motsättningar och separatism i Europa

Den ekonomiska krisen, eller snarare depressionen, fortsätter att breda ut sig över Europa. En nygammal företeelse är de växande separatistiska rörelserna i de krisdrabbade länderna.

I lokalvalet december 2012 i Katalonien fick separatistiska partier till både höger och vänster en majoritet av rösterna. Gemensamt har de att de accepterar EU, men inte centralregeringens direktiv om nedskärningar. Bakom denna opportunism ligger en unken chauvinism om att inte vilja betala till de “fattigare” delarna av landet. Katalonien tillhör jämte Baskien de mest industrialiserade delarna av Spanien.

Man kan visserligen prata om en rättfärdigad strävan för de katalanska och de baskiska folkens självständighet och rätt till en egen nation som något progressivt. Men i nuläget handlar det inte riktigt om det.

Separatismen växer i fler områden i Europa. I belgiska Flandern finns rörelser som högerextrema Vlaams Belang och konservativa N-VA som båda förespråkar ett självständigt Flandern för att “slippa” det fattigare Vallonien.

I Storbritannien växer det skotska självständighetssträvandet. Visserligen på en rättfärdig kritik mot den brittiska regeringen, men man ska ändå komma ihåg att Edinburgh räknas som ett av Europas främsta finanscentrum och att området är förhållandevis rikt. I Italien har det halvfascistiska Lega Nord länge velat att Norditalien ska bryta sig loss från det fattigare södra Italien. Liknande rörelser finns också i det lilla tysktalande Sydtyrolen i norra Italien. Även i till exempel Polen finns tyska grupper som vill få ökad självständighet

Det finns alltså en strävan efter fragmentering, en regionalisering, av nationalstaterna i Europa. Bakom detta ligger flera faktorer. En är rasism och chauvinism. När missnöjet med nedskärningar och försämringar växer ställs grupper mot varandra och en del av arbetarklassen vänder sig mot varandra istället för mot de som har makten.

I många fall skyller man på invandrarna i allmänhet, på muslimerna, eller på romerna som i Ungern, i andra fall räcker det med någon från en annan språkgrupp, som i Belgien där det finns närmast rasistiska stämningar mot vallonerna som lata, odugliga parasiter som lever på bidrag. Så avslöjas rasismen som den verklighetsfrånvända fördom den är. För vem kan på allvar hävda att det ligger några stora, avgörande kulturella eller etniska skiljaktigheter mellan flamländarna och vallonerna i Belgien?

Det blir ännu tydligare om man jämför med den rasistiska argumentationen mot invandringen i Sverige. Det är samma mekanismer som ligger bakom rasismen mot vallonerna som rasismen mot invandrare i Sverige, skillnaderna är bara att de reella olikheterna mellan valloner och flamländare i Belgien är ännu mindre än de mellan grupper med invandrarbakgrund och ”helsvenskar” i Sverige. Ett tydligt exempel på att rasism i huvudsak inte handlar om olikheter och fördomar mellan människor som liberalerna ofta hänvisar till.

Om rasismen i krisens spår är en faktor så är EU:s ökade makt en annan. Det ligger helt i EU:s och de som kontrollerar EU, det europeiska storkapitalets intresse att de europeiska nationalstaterna luckras upp och försvagas. Det ingår helt enkelt i stormaktsambitionerna de imperialistiska strävandena att skapa svaga stater eller “regioner” som måste hållas ihop av EU. Det gynnar EU:s ambitioner i utrikespolitiken i konkurrensen mot det amerikanska storkapitalet och det asiatiska och ryska storkapitalen. Men också i inrikespolitiken; om de europeiska folken nöjer sig med sina regionala självstyren utan allt för stora anspråk på central makt så kan de borgerligt demokratiska rättigheterna strypas än mer.

Låter man de olika regionernas separatism och nationalism blomstra, och regionerna få bestämma om småfrågor, så kan EU:s centralmakt ägna sig åt de stora, viktiga frågorna, som ekonomisk politik, utrikespolitik, handelspolitik osv i fred.

Den tredje, kanske största, faktorn att ta upp är de ökade motsättningarna inom borgarklassen. Den internationella och europeiska borgarklassen är uppdelad i olika skikt och grupper, dessutom finns också i många länder en talrik och ganska inflytelserik småborgarklass.

Under imperialismens stadium av kapitalismen hårdnar konkurrensen mellan monopolbildningarna och mellan kapitalisterna. I Europa och i EU finns därför flera betydelsefulla motsättningar. Dels mellan de olika ländernas kapitalister, dels mellan det europeiska storkapitalet och mindre, mer nationellt inriktade kapitalister, dels inom kapitalet i varje land.

Det är därför det finns många borgerliga högerpartier som representerar dessa olika strömningar. För att ta några exempel. I Katalonien är ett av de största separatistiska partierna, liberal-kristdemokratiska CiU, en representant för de lokala industrikapitalisternas intressen gentemot centralregeringen.

I Storbritannien är det ultraliberala, EU-kritiska, partiet UK Independent Party representant för en nationellt inriktat småborgarklass som är kritiska mot EU:s och monopolkapitalets inskränkningar av den fria marknaden och konkurrensen. I Italien är Lega Nord representant för konservativa eller reaktionära borgerliga grupperingar och industrikapitalister i det relativt högindustrialiserade norra Italien.

Här i Sverige kan Sverigedemokraterna till viss del också ses som representanter för den del av borgarklassen och småborgarklassen som är emot EU och som inte tjänar på den så kallade “globaliseringen”. Alla dessa partier kan sedan i mer eller mindre utsträckning vinna röster bland missnöjda arbetare, något som dock snarare beror på bristen av alternativ än på att arbetarklassen har något att tjäna på dessa partiers politik.

Det är viktigt att vi kommunister studerar och analyserar den nationella frågan och inte slentrianmässigt förhåller oss till separatism. Varje konkret fall måste analyseras. Frågan ”Vem tjänar på det?” måste alltid ställas. Trots kapitalets globala natur är den fortfarande djupt sammanlänkad med imperialismen och de imperialistiska staterna. Kapitalet skulle inte klara sig utan sina imperialistiska nationalstater och de imperialistiska nationalstaterna skulle inte klara sig utan kapitalet.

Detta betyder dock inte att kapitalet är det minsta patriotiska i bemärkelsen att de vill sin egen nation och dess befolkning väl. De europeiska storkapitalisterna tvekar inte en sekund att överge sina respektive nationalstater till förmån för bygget av en imperialistisk EU-stat. Ett sådant bygge kräver dock att de gamla europeiska nationalstaterna försvagas.

I kampen mot kapitalismen och storkapitalets strävanden försvarar vi därför nationalstaternas oberoende och enhet gentemot EU:s regionaliseringar men också mot borgerlig separatism som splittrar nationernas folk. Den europeiska arbetarklassens kamp mot kapitalismen måste också vara en kamp mot EU och kapitalets imperialistiska strävanden.

August Eliasson
internationell sekreterare

Bli medlem i RKU!

RKU är ett revolutionärt ungdomsförbund för arbetar- och vänsterungdomar.
Vi tar kamp mot kapitalismens utsugning och imperialismens krig. Vi säger att socialismen är framtiden.
Vill du arbetarpolitik och socialism? Kom med oss!
Läs mer

RKU i aktion