Vi bygger det kommunistiska ungdomsförbundet!

Innehåll

De kämpar för att alla skall kunna bo kvar

Har du hört talas om renovräkning? Sara Westin, forskare i kulturgeografi vid Institutionen för bostads- och urbanforskning på Uppsala universitet, har definierat det för svenska språket nya ordet på följande sätt: När hyresvärdar renoverar så mycket att hyresgästen inte har råd att flytta tillbaka efteråt.

Ordet – som är en översättning av engelskans renoviction (en sammanslagning av renovation och eviction) – och dess innebörd får sägas vara själva kärnan i den relativt nystartade föreningen Alla ska kunna bo kvar. En förening som precis som namnet deklarerar bedriver bostadskamp med syftet att alla hyresrättsinnehavare ska kunna bo kvar efter en renovering. Något som idag är långt ifrån en självklarhet.
När jag träffar delar av föreningens styrelsen har de precis haft möte i två timmar i styrelsemedlemmen Malin Frickes vardagsrum. Vi befinner oss på Pennygången i Göteborg, adressen där det hela egentligen började.
– Vi bildade Alla ska kunna bo kvar i januari förra året. Det gjorde vi efter att kampen med Stena Fastigheter gick in i en ny fas där vårt fortsatta engagemang blev större än Pennygången. Vi upplevde att problemet inte bara var lokalt utan vi kunde se att det som vi hade varit med om hände på många andra platser runt om i Göteborg och resten av landet. Därför kände vi behovet av att bilda en förening, förklarar ordföranden Daniel Carlenfors.
Kampen som han refererar till handlar om den som de boende på Pennygången bedrev mot hyresvärden Stena Fastigheter utifrån deras besked våren 2012 om att genomföra en upprustning av hela området och med det höja hyrorna, i vissa fall så mycket som 60 procent.

Malin Fricke minns hur hon först blev
glad och lättad över beskedet om att Stena skulle renovera hennes hus. Malin, som har bott på Pennygången i nio år, berättar att hon trivs bra i området men påpekar hur skötseln och underhållsarbetet av husen har fungerat mycket dåligt. Precis som många av hennes grannar har hon haft problem med avlopp, el och ventilationen. Det sistnämnda ska med all önskvärd tydlighet visa sig under den timme vi befinner oss i hennes vardagsrum.
– Först kändes det skönt att det äntligen skulle hända något, att problemen med våra hem skulle fixas. Men när vi insåg att det skulle ske på bekostnad av att många inte skulle kunna flytta tillbaka efter en renovering kändes det såklart inte längre bra. Att det skulle få genomföras så pass brutalt, att Stena Fastigheter tvingar dem som inte har råd att betala en hyreshöjning att flytta från sina hem, är fel, menar hon.
I solidaritet med sina grannar, kombinerat med en oroskänsla över sin egen boendesituation, var det många som reagerade på samma sätt som Malin. Till skillnad mot vad Stena Fastigheter säkerligen hade räknat med resulterade de boendes dörrknackningar och stormöten i att många inte skrev under godkännandet av renoveringarna, vilket gjorde att Stena Fastigheter inte kunde börja renoveringen, och så var motståndet fött. Processen har tagit mycket lång tid men tack vare bland annat Malin Fricke och Daniel Carlenfors, som också bor på Pennygången, har Stena Fastigheter tvingats backa från sina ursprungliga planer, även om hyrorna kommer höjas med 14 procent efter den nu pågående renoveringen.

På andra platser har samma procedur
slutat annorlunda. Mahasti Hashemieh berättar hur de flesta av hennes grannar skrev på när hennes hyresvärd, det kommunala bostadsbolaget Poseidon, gick ut med liknande krav på godkännande av en planerad hyreshöjande renovering. Hon tror inte det beror på att hennes grannar skulle vara mindre solidariska än exempelvis de boende på Pennygången. Nej, enligt henne handlar det snarare om att kunskapsnivån generellt är låg i hela samhället kring vad en hyresvärd faktiskt får göra och vad lagen säger, en nivå som är ännu lägre i socioekonomiskt mer utsatta områden. Många av hennes grannar skrev helt enkelt på eftersom de trodde att det var så man skulle göra, med resultatet att en majoritet inte flyttat tillbaka till de lägenheter de lämnade innan renoveringen.
– Människor som kanske har bott på ett och samma ställe i 30-40 år tvingas bort för att deras plånböcker inte är tillräckligt stora, säger hon och hänvisar till sina grannar på Näverlursgatan i Västra Frölunda. Men ödet för fem av sju etapper, det vill säga 500 lägenheter, på Näverlurs- och Marconigatan är inte avgjort än.
– Jag hoppas att vi, tillsammans med en ny och jätteduktig verksamhetsutvecklare och nya och taggade förhandlare från Hyresgästföreningen som inte är för konflikträdda, ska kunna vända på allt och genomföra förhandlingar baserade på delaktighet och boinflytande på riktigt, säger Mahasti Hashemieh.
En tredje, och ännu inte avgjord, kamp finns i Therese Stenberg och hennes grannar i Vita Björn, ett Wallenstamägt kvarter i Majorna.
– I samband med att Wallenstam meddelade att de planerande för nödvändiga stambyten ville de också informera om att de planerade för andra, standardhöjande, ingrepp. Detta skulle medföra hyreshöjningar på omkring 38-40 procent. Vi var flera hyresgäster som reagerade negativt på detta så vi var rätt snabba med att bilda en protestgrupp för att visa att vi inte ville utsättas för detta. Sista ordet är inte sagt i den här konflikten.

När Therese Stenberg och hennes grannar samlades till ett andra planeringsmöte förra året för att diskutera hur man skulle kunna ta upp kampen mot värden Wallenstam fanns Daniel Carlenfors med i lokalen. Han hade fått nys om motståndet och i egenskap av bostadsaktivist och skapare och programledare för Pennypodden – »Sveriges bästa bostadspolitiska podcast« enligt den egna hemsidan – tagit sig dit. Den ideella föreningen Alla ska kunna bo kvar hade då bara funnits sedan den första januari.
– Jag var där tillsammans med ytterligare en boende från Pennygången för att berätta om våra erfarenheter och dela med oss av vår kunskap. Den situationen de befann sig i hade vi ju varit i något år tidigare. Vi var också där för att vi önskade att bredda det nätverk som vi hade byggt upp på Pennygången, förklarar Daniel Carlenfors.
– Det är nödvändigt att lyfta blicken från de lokala kamperna och att sprida insikten om att det som hade skett på både Pennygången och Näverlursgatan nu också skulle ske på Vita Björn (och på många fler platser runt om i hela landet), tillägger han.

Alla ska kunna bo kvar är en demokratisk
medlemsorganisation där de betalande medlemmarna bestämmer hur verksamheten skall bedrivas. På föreningens hemsida sammanfattas verksamheten i tre punkter: vara en opinionsbildande kraft genom att lyfta renoveringsproblematiken i den politiska debatten, påverka politiker, fastighetsägare och hyresgäströrelsen att ha fokus på de sociala konsekvenserna av renoveringar samt sprida kunskap och information till områden där renoveringar är eller håller på att bli ett problem.
Just den sista, den kunskaps- och informationsspridande punkten, täcks med råge in i och med deras hemsida. På den kan man som oinsatt relativt lättillgängligt ta del av nödvändig juridisk information om vad som gäller vid renoveringar, vilka rättigheter man som hyresgäst (eller hyresrättsinnehavare, som föreningen själva kallar det) har, samt tips på hur man kan bedriva kamp för sin sak. För föreningen är inte bara en kunskapsförmedlande, den är också en politisk och aktivistisk.
– Vårt mål och vår ambition är att vara en av de krafter som samlar ihop och förenar alla utsprida gräsrötter som är aktiva inom bostadspolitik, för att tillsammans bilda en stark gräsrotsrörelse som kämpar för att alla hyresrättsinnehavare ska kunna ha råd att bo kvar efter renoveringar och ombyggnationer, säger Mahasti Hashemieh.

Frågan om renovräkningar är en som föreningen tror kommer bli väldigt stor framöver i och med miljonprogrammets behov av renovering, kombinerat med den rådande bostadsbristen. Totalt är över 300 000 lägenheter i allmännyttans bestånd idag i behov av upprustning då många av husen som byggdes mellan åren 1965-1975 dels utsatts för allmänt slitage och dels behöver uppfylla nyare krav på exempelvis minskad energianvändning. Det finns olika uppskattningar för vad kostnaden på denna omfattande och alldeles nödvändiga upprustningsinsats kommer landa på: rapporter och expertutlåtande säger någonstans mellan 200 och 500 miljarder för hela miljonprogrammet. Frågan är bara vem som ska stå för notan?
– När vi är ute och pratar med folk brukar vi säga så här när vi diskuterar kostnadsfrågan: om man har betalt hyra för en lägenhet i 50 år så har man redan bekostat renoveringen av lägenheten. Fram tills i början av 90-talet fanns det en särskild fond dit en del av hyran gick, just för att täcka upp kostnaderna för underhåll och renovering. När dessa fonder avskaffade kan man undra vart de pengarna tog vägen? Många hyresvärdar argumenterar i dag att »vi har inte ägt huset sedan det byggdes, därför kan inte vi stå för renoveringskostnaderna«. Trots det är det inte vi hyresrättsinnehavare som ska göra det, för det har vi redan gjort, förklarar Daniel Carlenfors. »Vem vill betala samma renovering två gånger?« frågar han retoriskt.
Vidare menar han att bostadspolitiken idag är riktad mot en ägande boendeform och inte en hyrande, bland annat är det uppenbart att upplåtelseformerna inte hanteras jämlikt och att hyresrätten är förloraren.
– Det finns riktade stöd till det ägda boendet som helt enkelt inte finns för hyresrätten. Vi har som skattebetalare hjälpt det ägda boendet med sina renoveringar, medan hyresrättsinnehavarna får betala hela renoveringskostnaden själva genom höjda hyror.
Han menar att denna obalans bör ses över och att staten rimligen behöver se till att upplåtelseformerna behandlas lika och är likvärdiga.

Förutom uppfattningen om att nödvändig renovering i form av bland annat stambyten inte ska läggas på hyresrättsinnehavarna genom en hyreshöjning menar alla fyra att det måste byggas många nya lägenheter för att lösa problemet med bostadsbristen.
– Och det får inte byggas för dyrt! Man måste bygga hyresrätter där vanligt folk har råd att bo, menar Therese Stenberg. Hon tycker också det är viktigt att man talar om problemet med gentrifiering när man talar om bostadsbristen, den process när ett områdes sociala och ekonomiska status höjs och människorna som bor i det tillslut byts ut.
– Vi är inte motståndare till att man utvecklar områden, fräschar upp dem och att det öppnas nya verksamheter såsom restauranger eller liknade. Problemet blir när man tränger undan »problemen« i områdena, de med lägre inkomst, flikar Daniel Carlenfors in.
Enligt Mahasti Hashemieh går det inte heller att särskilja bostadsfrågan från den tendens man idag kan se i samhället:
– Klyftorna ökar. Det är inte konstigt att vi ser hur vissa unga rekryteras av gäng när de varken blir bekräftade av samhället eller har möjlighet att göra sina läxor hemma eftersom de bor för trångt eller får det stöd de behöver. De har inget hopp om framtiden, vare sig om det gäller arbetet eller bostad.

Trots att föreningen är relativ liten och nystartad finns det en härlig energi i de fyra styrelsemedlemmarna, även när klockan hunnit närma sig tio en tisdagskväll. Det finns en nykter och en realistisk syn på ett tufft och ofördelaktigt politiskt läget samtidigt som en positiv framtidstro hela tiden är närvarande.
– Vi behöver bli fler medlemmar och frågan om renovräkningarna och kampen mot dem måste nå fler. Vi måste organisera fler hyresrättsinnehavare som berörs, säger Mahasti Hashemieh.
– Hela samhället står inför stora förändringar. Det finns en tydligt konflikt som måste lösas, och det hela handlar enligt mig om frågan hur man ser på en bostad: ska det betraktas som en vara, eller som en rättighet? Populära ord såsom »bostadskarriär« och »betalningsvilja« gör gällande att synen idag är den varuinriktade. Det måste vi vända, avslutar Daniel Carlenfors.

Simon Renner

Bli medlem i RKU!

RKU är ett revolutionärt ungdomsförbund för arbetar- och vänsterungdomar.
Vi tar kamp mot kapitalismens utsugning och imperialismens krig. Vi säger att socialismen är framtiden.
Vill du arbetarpolitik och socialism? Kom med oss!
Läs mer

RKU i aktion