Socialismen är framtiden - framtiden är vår!

Innehåll

1 maj-tal från Röd Front i Ludvika

I tisdags var det 1 maj, arbetarnas högtidsdag! Här kan ni läsa det tal Andreas Köhler, medlem i RKU-Karlstad och ledamot i RKU:s centralstyrelse, höll på Röd Front i Ludvika.

Kära kamrater, första maj-firare, arbetar- och skolungdomar!

Det är ett nöje att på uppdrag av Revolutionär Kommunistisk Ungdoms arbetsutskott att få representera ungkommunisterna här i Ludvika idag, trots vädret. Jag är ursprungligen från Sola i Kallsta och inte särskilt van vid för lite sol. Skämt åsido så är det, trots vädret, härligt att se att så många av er samlats här idag i Ludvikas stadspark.
Det är faktiskt så att ni har gjort ett val idag, att komma och demonstrera på den internationella arbetarrörelsens dag, för ni kunde ha gjort helt andra val. Ni kunde ha valt att ligga hemma i soffan, ni kunde kanske valt att jobba övertid, ni kunde valt spenderat tid med vänner, men ni har gjort valet att uppmärksamma att det idag är arbetarnas högtidsdag.

Ni kanske tycker att jag upprepar mig, men nyckelordet här är just ordet val. För 2018 kommer präglas av ordet val och visst är det fint att vi lever i ett Sverige där det sägs att vi har valfrihet. Vi har friheten att välja vilken skola vi vill plugga på, välja vilket yrke vi vill jobba med, vi har friheten att köpa vilka kläder vi vill och vi har friheten att bo vart vi än vill bo. Eller är det verkligen så? Har vi friheten att ta vilket jobb vi vill? Har vi friheten att välja vilken vård vi vill få? Har vi friheten att bo vart vi vill?
Det är någonting konstigt med friheten. För friheten verkar ha en dyr prislapp.

Min generation är den första generationen sedan 1910 som har sämre arbetsvillkor och sämre lön för vårt arbete än vad våra föräldrar hade. Bemanningsföretag, projektanställningar, provanställningar och vad fan och hans moster heter. SMS och telefonsamtal om arbetstillfällen. Detta är tyvärr numera vardagsmat för arbetarklassens unga och framförallt för skolungdomen, som istället för att sätta sig i skuld, arbetar vid sidan av sina studier. Ovissheten över om man är ledig till helgen eller till eftermiddagen, bara ökar den stress som vi ungdomar redan har inför att få livspusslet att gå ihop. Men den värsta ovissheten är den oro vi har, ifall vi har ett jobb att gå till imorgon eller inte. Vi har åtta timmars arbetsdag i Sverige, men det är vanligare att vi har antingen färre timmar med färre arbetstillfällen eller längre arbetspass. Idag har vi rekordmånga som är drabbade av psykisk ohälsa, en fördubbling från vad det var för tio år sedan. I ett sådant här samhälle torde det sig inte vara så konstigt. Förmodligen inom den borgerliga mentaliteten lär väl även psykisk ohälsa vara en av alla våra friheter.

Vi inom arbetarklassen gör vårt jobb, trots denna oro och sjukfrånvaro pga psykisk ohälsa, väldigt bra. Vi producerar som aldrig förr och tendensen är att det även kommer att fortsätta öka. Ifrån 40-talet så steg reallönerna i takt med att produktionen ökade, vilket i sig är rimligt. Men någonting har hänt. Sedan 80-talet så har reallönernas utveckling inte riktigt hängt med att produktiviteten ökar. Den dåvarande Palmeregeringen hade gått på val att man inte skulle sänka lönerna, i kontrast mot dåvarande Högerpartiet som gick på val för att göra det.
Palmeregeringen visade sig dock spela ett dubbelt spel. Genom att devalvera valutan så såg siffrorna likadana ut som tidigare i lönekuvertet, men priserna i butikerna hade ökat. År 1982 kunde kapitalet njuta av en tredubbling av sin vinst, medan svensken gick ner i levnadsstandard.

Som om det inte räcker med att vår trygghet på arbetsmarknaden är rekordlåg, så lider vi ungdomar idag av bostadsbrist. 94 procent av Sveriges invånare bor i kommuner som rapporterat bostadsbrist. Långa köer och om man har turen att få en bostad är det under otrygga boendeformer som andrahandskontrakt eller tredjehandskontrakt med kort uppsägningstid. Eller en helt sprillans ny lägenhet, med tokhöga hyror som knappast vi ungdomar kan betala. Eller så måste vi försätta oss i skuldfällan, ta ett lån för att köpa oss en bostadsrätt, den smidigaste lösningen. Är det vår frihet att få bo vart vi än behagar?

Svenska skolan gjorde förra året sitt bästa resultat i PISA-undersökningen på över tio år. Men vår skola är fortfarande under ett stort förfall. Det fria skolvalet och friskolorna har återinrättat parallellskolan, där ungdomar från mer välbärgade familjer kan välja att sätta sina barn på andra skolor än den närliggande. Detta utökar segregeringen i Sverige och garanterar att cementera klassamhället, även i klassrummen. Är det en frihet att få en rättvis utbildning?

Jag nämnde val i början av talet. För det är valår i år i Svea Rike. Problemet med dagens borgerliga parlament, är att det knappast finns ett reellt arbetaralternativ till Riksdagen. Vår socialdemokratiska regering vill utreda strejkrätten och vill, mot alla logiska resonemang, höja pensionsåldern. Det är oavsett vad vi röstar på den nionde september, en fortsatt politik för nedskärningar och mer otrygghet på arbetsplatserna. Utöver detta är vi medlemmar i den Europeiska Unionen. De flesta av de lagar som vår riksdag beslutar om, är egentligen direktiv från Bryssel. Hur ska vi kunna hantera våra egna problem, när vi främst måste förhålla oss till och följa lobbyister i Bryssel?

Men i skymundan av detta så arbetar mörka krafter i vårt samhälle för att avskaffa den demokrati, som de själva en gång i tiden kämpade för att inrätta. Svenskt Näringsliv är eniga. Färre riksdagsledamöter och utbildade riksdagsledamöter. Vadå utbildade riksdagsledamöter? Vad pratar ni om? Vad avgör kompetens förenligt näringslivet? Jo, den kompetens som följer kapitalisternas önskningar. Våra fiender finns här på hemmaplan, men de arbetar i det dolda.

Låt oss gå över till andra krafter som vill avskaffa vår demokrati:
Det går tyvärr inte att komma till Ludvika och hålla ett tal på arbetarnas högtidsdag och inte nämna de som utnyttjar denna dag till rena perverterade syften. Idag gästas Ludvikas arbetare av hundratals nazister som utmärker sig som den sanna svenska arbetarrörelsen. Men det är den gravaste av alla förbannade lögner och inte ens Per Schlingmann är särskilt imponerad. För samtidigt som den borgerliga staten, under fadäsensaden av en socialdemokratisk regering, tillsammans med kapitalisterna vill inskränka på våra arbetsvillkor, vill att vi jobbar tills vi sjunker ihop vid våra maskiner eller vid våra patienter, så håller dessa så kallade arbetarvänner käften. Vart är Nordiska Motståndsrörelsen stöd till Hamnarbetarförbundet som Sveriges Hamnar dragit tillbaka skyddsombudsbehörighet ifrån och därmed förmodligen lett till att hittills tre personer dött i hamnen i samband med arbetsplatsolyckor och det förmodligen blir fler? Vart är stödet till sopåkarna i Stockholm som kämpade mot Reno Norden? Vart är Nordiska Motståndsrörelsens röst mot Svenskt Näringslivs attack mot yttrandefriheten på arbetsplatserna?
Det är uppenbart!

Nazisterna utnyttjar denna dag för ren illvilja och har ingen som helst sympati för den hederlige arbetande svensken. För om den hade haft det, så hade Per Öberg för två år sedan, 4 mil härifrån inte sagt följande:
“Företag ska styras som företag
Med vinstintressen, utan statlig inblandning.”
Varje svensk hederlig arbetare, låt er inte luras av vargen i fårakläder.

För det är just vad nazisterna är. Det är i grunden ett klassamarbetsparti, i exakt samma anda som socialdemokratin. Skillnaden ligger i att de fri- och rättigheter som vi åtnjuter under den borgerliga demokratin, kommer att ersättas med den öppet terroristiska kapitalets diktatur.
Och alla andra hemskheter som nazisterna drar med sig, som 30-talets Tyskland gett oss som vittnesbörd, behöver jag nog inte nämna, för det är en ren självklarhet just de vidrigheter som Nordiska Motståndsrörelsen för vidare. Det är just därför vi ungkommunister i Revolutionär Kommunistisk Ungdom lyfter, och alltid har lyft, kravet att förbjuda nazistiska organisationer.

Revolutionär Kommunistisk Ungdoms paroll under Röd Front i år är ”Hög tid för revolution”. För det är hög tid att börja säga ifrån och det är hög tid för en förändring. I över nästan 30 år så har alla de rättigheter som arbetarrörelsen tillkämpat sig sedan slutet av 1800-talet, börjat luckras upp. Det börjar med ett inträdde i den Europeiska Unionen, det börjar med de otrygga anställningsvillkoren, det börjar med en smyganslutning till krigsalliansen NATO, med ett orättvist skolsystem, med en försämrad sjukvård och sen kommer inskränkningen av den demokrati vi kämpade till oss med blod och med kravaller. För alla dessa rättigheter vi har tillskansat oss, har antingen varit resultatet av en hård och lång kamp, eller att vi med hot om våldet, tillskansat oss det.

Nu kanske en och annan småborgerlig typ, kanske en liberal ledarskribent eller kanske ordförande för Liberala ungdomsförbundet, vrider sig och känner sig lite sisådär obekväm, men det är just vad det är. När regeringen devalverar valutan och sänker värdet på vår arbetskraft, när regeringen vill se inskränkningar på vår strejkrätt, när regeringen höjer pensionsåldern, så är även det genom en form av våld. Det är i det förhållandet vi måste se på ordet våld. Den borgerliga staten är skyddad av ett våldsmonopol, militär och polis, som skyr inga som helst medel att slå kraftigt ner på vanligt folk när de börjar säga ifrån, vars enda begär är att bli respekterad som medmänniska.

Karl Marxs teori kan summeras så enkelt för arbetarrörelsen som i denna fras:
Det är rätt att göra uppror! När den borgerliga staten, storbankerna och industrimagnaterna vill inskränka oss och våra rättigheter, det är då det är dags för oss att inskränka på deras rättigheter. Genom strejker, genom demonstrationer, genom att kuppa bolagstämmor. Vi måste avslöja den borgerliga statens perverterade incestuösa förhållande med kapitalet.
Ett Exempel: Hur många ex-ministrar sitter inte numera i bolagsstyrelser?
Ett annat exempel: Inrättande av industrikansler vid Rosenbad.
Det är uppenbart! Borgerligheten är helt naken och den behöver inga nya kläder, för vi har börjat acceptera dagordningen. Men vi ungkommunister, vi säger att nu är det nog.

Därför är det dags att påbörja bygget av en ny massrörelse vars viktigaste syfte är att organisera arbetarklassen och den studerande ungdomen för att störta den kapitalistiska samhällsordningen och bygga upp ett socialistiskt samhälle. Vi ungdomar inom arbetarklassen måste organisera oss, för det är inte kommunisterna själva som kommer kunna förändra samhället, vår befrielse måste vara vårt eget verk. Vi arbetare måste nu ta upp kampen för våra rättigheter, för striden är redan påbörjad. Vid frontlinjen står redan herr Wallenberg, familjen Persson och de andra kapitalisterna i form av Svenskt Näringsliv och bredvid dem står deras hantlangare i riksdagen i skepnaden av Ulf ”Avgrundshögern” Kristersson, fackpampen Stefan “dä-ba-käbbel” Löfvén och rasisten Jimmie “jag-vet-inte” Åkesson.

Valfrihet. Det är dags för det viktigaste valet:
Så låt oss göra ett val här idag, vi arbetar- och skolungdomar. Låt oss tillsammans visa att vi inte ställer upp på att ge efter några av alla de rättigheter eller den trygghet på arbetsmarknaden vi kämpat oss till med blod, svett, tårar och människoliv. Låt oss välja att organisera oss i det revolutionära kommunistiska ungdomsförbundet och tillsammans säga ifrån, högt och tydligt:
Inte ett enda finger på strejkrätten och vi vägrar jobba till då vi knappt minns våra egna namn.
Inte en enda friskola som tjänar pengar på oss ungdomar!
Inte en enda otrygg anställningsform!
Det är hög tid för revolution!

Tack!

Andreas Köhler

Bli medlem i RKU!

RKU är ett revolutionärt ungdomsförbund för arbetar- och vänsterungdomar.
Vi tar kamp mot kapitalismens utsugning och imperialismens krig. Vi säger att socialismen är framtiden.
Vill du arbetarpolitik och socialism? Kom med oss!
Läs mer

RKU i aktion