Socialismen är framtiden - framtiden är vår!

Ta kamp mot kvinnoförtrycket

I skolan behandlas tjejer och killar på olika sätt. I arbetslivet har tjejer svårare att få fasta anställningar och kvinnors löner är ofta lägre mäns. Samtidigt bombarderas vi dagligen av föreställningar om hur tjejer ska se ut och bete sig. Samhället är inte jämställt.

Anna Edvardsson

För RKU är det en självklarhet att drömma om, hoppas på och framförallt kämpa för jämställdhet mellan kvinnor och män.

Det finns feminister som menar att alla kvinnor förenas av att de förtrycks av det patriarkala systemet. RKU håller med om att män överlag är överordnande kvinnor. Men RKU har också ett klassperspektiv och menar att det patriarkala systemet drabbar kvinnor på olika sätt. I kampen för jämställdhet tar vi ställning för vanliga tjejer.

Varför? Jo, för att arbetarklassens tjejer lever i en helt annan vardag och verklighet än de som har rika föräldrar.

Från det att vi är små, ser vi att vissa tjejer kan få den där fina prinsessklänningen och senare alltid har de rätta märkesjeansen. En del kanske vi aldrig ser till eftersom de går på en flott privatskola. När vi blir äldre blir klasskillnaderna mer på allvar. Bland tjejer med arbetarklassbakgrund har två tredjedelar ängslan, oro och ångest. Rikare ungdomar mår mycket bättre psykiskt. Kan det bero på att vi vet att vi har helt olika framtidsmöjligheter?

Klassklyftorna mellan ungdomar ökar. De 20-29-åringar som hade lägst inkomst 2003 hade i genomsnitt knappt tio procent av det som de med högst inkomst hade. Och de som tjänar allra sämst är såklart tjejer.

Unga kvinnor är den grupp där allra flest har osäkra anställningar, som till exempel timanställning, vikariat och så vidare. Det innebär en stor osäkerhet och många vet inte ifall de kan betala hyran nästa månad. Om de nu har lyckats få en lägenhet och kunnat flytta hemifrån. Därför börjar många att studera för att helt enkelt slippa undan arbetslöshet eller dåliga anställningsvillkor.

Oro och stress i kombination med fler monotona arbetsuppgifter och ökat tempo på arbetsplatserna har gjort att allt fler och allt yngre kvinnor får ont i kroppen. Sex timmars arbetsdag för att dela på jobben och för att orka, är tillsammans med rejält höjda löner i till exempel omsorgs-, handels- och restaurangsektorerna bland de viktigaste kraven för tjejer.

Å andra sidan finns det tjejer som lugnt kan resa runt i världen och festa (pappa betalar?!) innan de släpar sig igenom några år på universitet. Sedan väntar ett toppjobb och feta månadsinkomster. Bostad är inget bekymmer, för har man stålar behöver man inte fjäska för hyresbolagen utan kan köpa sig en bostadsrätt. Rika tjejer behöver heller aldrig känna någon rädsla när de går från den mörka hållplatsen på fredagsnatten, för de kan ta en taxi fram till dörren. Könskvotering till företagsstyrelser är för kvinnor i övre medelklass och överklass det viktigaste feministiska kravet. Vem tror att de kommer bry sig om eller över huvud taget begripa problemet med osäkra anställningar?

De rika kan alltså köpa sig fria från många problem, men det finns trots allt vissa jämställdhetsfrågor som rör alla kvinnor. Framförallt är det sånt som gäller principer och rättigheter, såsom till exempel rätten till fri abort. En annan sak är mäns våld i relationer, som drabbar kvinnor ur alla klasser.

Ofta har det hänt att feminister, som säger sig stå för alla kvinnors rätt, när det kommer till kritan svikit arbetarkvinnorna. För omkring hundra år sedan fanns Landsföreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt (LKPR), som kämpade för rösträtt till riksdagsvalen. Den grundades av borgerliga kvinnor, som ville ha med arbetarkvinnor. Men LKPR ville ha kvar inkomstgraderingen, som betydde att rika fick ge fler röster och fattiga inte fick rösta alls. LKPR:s kamp för kvinnlig rösträtt skulle i praktiken ha lämnat den stora majoriteten av kvinnor utan rätt att rösta. Ett mer aktuellt exempel på så kallade feministers svek mot arbetarkvinnor är när Kommunalarbetarförbundet, som organiserar bl.a. undersköterskor, vårdbiträden och städerskor, strejkade för högre löner för ett par år sedan. Då agerade lokala politiker från vänsterpartiet strejkbrytare. Vänsterpartiets vackra tal i val efter val om höjda kvinnolöner i vård och omsorg är alltså inte värt något i verkligheten.

Det spelar ingen roll hur mycket man än önskar förbättra jämställdheten, man kommer inte långt utan klassperspektiv. Ta ett exempel som har varit på tapeten nyligen: Många politiker och feminister menar att mammor och pappor borde dela mer lika på föräldraförsäkringen. Föräldraförsäkringen, som ger rätt till 80 procent av lönen i ett år för att vara hemma med nyfött barn, tas idag nästan bara ut av mamman i de flesta par som får barn. Vänsterpartiet vill att ersättningen ska kvoteras, så att hälften måste tas ut av pappan. Det kravet saknar klassperspektiv.

Eftersom de flesta kvinnor som är sammanboende med en man tjänar mindre, så skulle vänsterpartiets lagförslag bli ett hårt slag mot ekonomin för många familjer. Ur arbetarperspektiv måste en rejäl höjning av kvinnors löner till innan man kan förvänta sig att vi delar lika på föräldraledigheten, alternativt måste föräldraförsäkringen förändras så att familjer med små inkomster inte drabbas.

Att ha ett klassperspektiv är också att vilja ha kollektiva, gemensamma lösningar istället för individuella. Vissa feminister vill att det ska införas obligatoriska självförsvarskurser för tjejer i skolan, eftersom våldtäkterna ökat och många tjejer är rädda för våld. Och visst, gärna självförsvar som frivillig kurs, men tjejer ska inte själva tvingas ta ansvar för sin säkerhet och för mäns våld. RKU kräver istället att samhället försvarar oss mot våldet: att rättsystemet inte tillåts blunda längre utan börjar låsa in våldtäktsmän.

Utan klassperspektiv kommer en feministisk rörelse förr eller senare att börja sila mygg och svälja elefanter. Feministiskt initiativ, som säger sig kämpa för alla kvinnor, har som EU-politiskt krav att »verka för en EU-kommissionär i jämställdhet och antidiskriminering». Men EU i sin helhet sväljer de. Det EU, som har som mål att ytterligare försämra anställningstryggheten, sänka löner och skära ned offentlig sektor. Det EU där det finns starka krafter för att legalisera prostitution, vilket också redan skett i Tyskland. Vad gör en kommissionär för skillnad där?

De allra flesta kvinnor, många fler än de som kanske i statistiken skulle räknas till arbetarklass, tjänar på vänsterpolitik. Kvinnor röstar också i allmänhet mer vänster än män, vilket märktes tydligt i EMU-folkomröstningen 2003 då en stor majoritet kvinnor röstade nej. De röstade nej till det EMU som hade betytt mer nedskärningar i till exempel barn- och äldreomsorg. När samhällets omsorg försämras är det ofta just kvinnor som får ta smällen i form av bekymmer och arbete på sin fritid.

Vi lever i ett klassamhälle, det kapitalistiska klassamhället. De allra flesta av oss måste arbeta för att försörja oss, men det finns en liten klick rika som istället lever gott på vårt arbete. Det är företags- och aktieägare som har intresse av att de anställda jobbar mer till lägre löner. Kapitalismen är en självklarhet för en del feminister, och de vill behålla den för att de tjänar på det på grund av sin postition i samhället, sin klasstillhörighet.

Kapitalismen behöver könsroller och kvinnoförtryck för att fungera. Ett exempel är det obetalda arbetet. Statistik visar, att kvinnor utför nästan dubbelt så mycket obetalt arbete som män. Och även om ungdomar lever mer jämställt idag än föräldragenerationen, ökar kvinnors obetalda arbete drastiskt när de får barn. Uppfostran i könsroller, kvinnors lägre löner och säkert också det faktum att tjejer från början vänjer sig att ta hand om hemmet eftersom de tar större delen av föräldraledigheten, gör att de tar huvudansvar för hushåll och familj. Kvinnors obetalda arbete med att ta hand om barn, gamla, sjuka och hushållsarbete är värt enorma summor. Om de inte gjorde det obetalt skulle den offentliga sektorn behöva växa enormt eller så skulle lönerna behöva höjas för att alla skulle ha råd med privat hemhjälp. Det är givetvis otänkbart, eftersom det skulle äta upp stora delar av kapitalisternas vinster. Kvinnor och män kommer aldrig att bli jämställda så länge samhället är kapitalistiskt.

Den kvinnliga rösträtten var ett resultat av arbetarkvinnors kamp i årtionden. Ökad jämställdhet mellan kvinnor och män kräver fortsatt kamp. Tjejer kan och ska förvänta sig solidaritet i kampen från arbetarklassens killar. Kampen mot mäns våld mot kvinnor är en fråga där stora grupper av kvinnor kan förenas. Men arbetartjejers befrielse från timanställningar, kassa löner, orimliga skönhetskrav och andra orättvisor som väntar många i livet måste vi fixa själva.

Bli medlem i RKU!

RKU är ett revolutionärt ungdomsförbund för arbetar- och vänsterungdomar.
Vi tar kamp mot kapitalismens utsugning och imperialismens krig. Vi säger att socialismen är framtiden.
Vill du arbetarpolitik och socialism? Kom med oss!
Läs mer

RKU i aktion