Vad har 25 år i EU gett oss?

I år är det 25 år sedan Sverige gick med i EU. Det var en jämn omröstning där ja-sidan vann med 52,3% mot nej-sidan som samlade 46,8% av rösterna. Vid den tiden och flera år därefter, var motståndet mot unionen en självklar stridsfråga för den breda vänstern. Numera för det svenska EU-motståndet från vänsterhåll en tynande tillvaro. Det bemöts allt mer av axelryckningar och ett svagt intresse, samtidigt som EU allt mer stärker sina positioner samt sitt inflytande på medlemsländerna. I värsta fall har man svängt om och istället värnat medlemskapet i den nyliberala unionen.

2020-10-05

Så var fallet för några år sedan, när turerna kring Brexit intensifierades. Ett talande exempel var då Vänsterpartiet svängde om totalt i frågan. I Dagens ETC 8/11 2018 klargjorde Jonas Sjöstedt sitt partis nya linje: kravet på svenskt utträde “pausades”, nu skulle istället EU reformeras inifrån. Den här helomvändningen tycks till stor del härledas ur att Brexit drevs fram av en konservativ höger, vilket med Sjöstedts logik då gör hela frågan omöjlig att driva. Men det faktum att de nedskärningar som EU drivit på har gett grogrund för samma höger, tycks inte röra honom i ryggen. Sjöstedt landar i den bisarra slutsatsen, att vi ska fortsätta vara medlemmar i EU för att b.la. bryta med “högerpolitik och storföretagens makt”. Det här är inte bara en felaktig taktik, den är rentav omöjlig: EU har sedan dess grundande inneburit lagstadgad högerpolitik och en garanti på att företagarnas intressen alltid kommer först.

För att vidareutveckla detta räcker det med att kika på varför EU bildades från första början. Efter andra världskrigets slut stod Europa söndertrasat, medan USA utan några skråmor hade en oerhört produktiv och lönsam industri. Amerikanerna beviljade européerna ekonomiskt stöd, den s.k. Marshallhjälpen, på ett villkor: i varje land där stödet tas emot, måste socialismen bekämpas. I takt med att Europas ekonomier återhämtade sig, såg både de amerikanska och europeiska kapitalisterna en stor fördel med en förenad europeisk marknad. Men för detta behövdes en överstatlig institution som kunde garantera en snabb förflyttning av arbetskraft och kapital, samt möjligheten att kringgå staternas enskilda bestämmelser. Man såg också möjligheter i att genom denna institution plundra det avkoloniserade Afrika på resurser. Ur den gamla Kol- och Stålgemenskapen bildades därför Europeiska gemenskaperna (EG) 1952. Drygt fyrtio år senare bytte de namn till EU och var vid det laget en avgörande faktor i nyliberalismens landvinningar. Utåt sett beskrivs EU som ett fredsprojekt, där alla medlemsländer förenas i ett demokratiskt syskonskap. Men från den sekunden då EU grundades och dess ledamöter klappade sina händer åt detta, applåderade de en framtid där de europeiska storföretagen får en alltmer oinskränkt makt – talet om demokrati och europeisk gemenskap var i slutändan bara en täckmantel.

I Sverige har det sedan länge funnits en utpräglad skeptisk inställning till EU.Detta är dessvärre en trend som tycks vända allt mer. Kajsa Ekis Ekman påpekar att denna ökade inställsamheten till stor del kan härledas till en värdelös EU-bevakning i media. Det här leder i sin tur till att när vissa försämringar sker, så är folk inte medvetna om att det är EU:s fel i första taget: eftersom besluten fattas ovanför våra huvuden, utan vår vetskap! Ett tydligt exempel på något sådant är Lagen om offentlig upphandling, vars ursprung går att spåra till ett EU-direktiv från 2004. Lagen innebär att offentliga institutioner vid större inköp av varor eller tjänster, måste annonsera detta till de företagen som kan erbjuda dem detta. Problemet är att detta resulterar i att överdrivna kostnader tas ut av företagen, som innebär ett slöseri med våra offentliga medel. Dessutom tillkommer oftast kedjor av över- och underleverantörer, som inte sällan tar ut konkurs eller på något annat sätt försvårar hela processen. Ett exempel på hur detta kan gå, finns att läsa om i SvD:s granskning av Nya Karolinska sjukhuset i Stockholm. Där kunde något så grundläggande som ett dörrbyte kosta 1,2 miljoner, varav bara själva förfrågningen gick på 94 000 kr: det är så våra skattepengar förvaltas när företagen själva får bestämma!

En annan sak som EU för med sig är fortsatt arbetslöshet och försämrade arbetsvillkor. Detta kan man till stor del tacka den fria rörligheten inom unionen för. Många tänker förmodligen på lättheten att färdas över landsgränser utan pass, samt underlättande omständigheter kring utlandsstudier, när de tänker på fri rörlighet. Vad det egentligen handlar om är att de som äger företagen ska kunna flytta både kapital och arbetskraft över landsgränser så enkelt som möjligt. Ett oundvikligt resultat av detta blir lönedumpning och utnyttjande av billig arbetskraft från fattigare länder inom EU, vilket inte minst sker i byggbranschen. Många arbetare från östeuropa lockas hit med löfte om arbete: för att sedan få bo i baracker under ovärdiga förhållanden, samt arbeta för omänskliga löner. Så gick det exempelvis till när köpcentrumet Mall of Scandinavia i Solna byggdes. Där slavade de utstationerade arbetarna för en så låg lön som 25 kronor i timmen, samtidigt som de kunde tvingas arbeta 48 timmar i streck. Till detta trakasserades fackligt anslutna av chefen på bygget. Sådana händelser blir allt mer vanligt på svensk arbetsmarknad och kommer fortsatt underlättas p.g.a EU.

Som ung idag är det svårt att hitta en bostad, med allt längre bostadsköer och sämre tillgång till billiga hyresrätter. Detta är en utveckling som EU värnar, då den “fria konkurrensen” inte tillåter offentliga storsatsningar i stil med miljonprogrammen på 1960-talet. Dessa kunde byggas tack vare en användning av allmännyttiga bostadsbolag, vars ändamål var att förse befolkningen med bostäder efter behov till en skälig hyra. En förutsättning för detta är att dessa inte ska vara vinstdrivande. Men när Sverige gick med i unionen såg EU till att dessa bolag kunde ta ut vinst. Flera år senare, 2011, blev de på Sveriges egna initiativ tvungna att vara vinstdrivande. Detta då det ansågs vara orättvist mot privata bostadsbolag: i den “fria konkurrensen” ska allting ske efter affärsmässiga principer, även något så grundläggande som byggandet av bostäder. Så länge det sker på detta sätt, kommer bostadsbygget alltid vara baserat på hur mycket pengar bolagen tjänar på det – och aldrig på hur mycket bostäder vi egentligen behöver. Den som vill slippa bo hemma tills de är över 30, kan därför inte vara för ett fortsatt EU-medlemskap.

EU har sedan sitt grundande velat ge sken av att de går i bräschen för fred och humanism. Varken det ena eller andra är sant! För det första går EU hand i hand med krigsmakten NATO, vilket är reglerat av Lissabonfördraget. NATO är ett imperialistisk militärprojekt, med USA som högsta befälhavare. I år bestämdes det dessutom att Sverige ska delta i bildandet av en militär EU-styrka under tysk ledning. Detta kan bli verklighet med anledning av det militära EU-samarbetet Pesco, som Sverige anslöt sig till under all tystnad år 2017. I nuläget har Sverige på EU:s initiativ dessutom skickat styrkor till Mali, där de är i gott sällskap med Frankrike: som tidigare styrde landet under ett officiellt kolonialvälde. För det andra så spricker påståendet om humanism, om man så bara för en sekund granskar EU:s flyktingpolitik. Dess främsta verktyg här är gränsmyndigheten Frontex, som ser till att hålla gränserna mot länder utanför EU täckta av murar och taggtrådsstängsel. Inte minst märktes detta under flyktingvågen 2015, då båtflyktingar på medelhavet med Frontex hjälp förhindrades att landstiga till säkerhet i Grekland. När EU skapar sådana hinder för folk på flykt, driver de folk till allt farligare vägar in till Europa, som innebär allt mer lukrativa affärer för flyktingsmugglare. Genom sina militära stormaktsambitioner är EU dessutom en del av anledningen till att folk flyr i första taget.

De brister och problem som EU skapar är allt för många för att rymmas i denna text. Men om Sverige inte var med i EU, hade vi sluppit allt detta då? Den bittra sanningen är att vi nog inte hade gjort det. I slutändan ligger bollen hos den svenska borgarklassen, som likväl hade drivit fram ett samhälle där marknadsvärde går före människovärde. Om EU inte hade bildats, hade något liknande kommit i dess ställe. Men allt vi har att förhålla oss till är verkligheten som den är nu. I den verkligheten har EU fungerat som ett utmärkt verktyg för att driva fram denna ordning. I den verkligheten ligger en stor del av makten hos en överstatlig institution i Bryssel, långt bortom vår demokratiska kontroll! Det går inte att “rösta bort” denna karaktär hos EU, eftersom det är själva grundstommen i unionen. Valet går oavsett enbart till parlamentet medan den faktiska makten ligger hos EU-kommissionen och ministerrådet. Ska man bekämpa högerpolitikens framfart och företagens makt över oss, är det därför ett steg i rätt riktning att lämna EU, och att tills dess bojkotta bluffvalet. Vi kommunister hyllar internationella sammanslutningar: men inte kapitalister emellan, utan mellan arbetare – och när allt kommer till kritan är EU kapitalets union, som öser bensin på den eld vi vill släcka för gott.

Sakarias Bergsén
RKU:s arbetsutskott