Resolution antagen av RKU:s femtonde kongress 14-15 maj 2021
Ungdomar inom arbetarklassen i Sverige befinner sig idag på en orättvis arbetsmarknad. Vi får motta ständiga attacker från våra arbetsköpare, mellanchefer och politiker inom Januariöverenskommelsen och det konservativa blocket. Våra rättigheter på arbetsplatsen ska inskränkas på alla möjliga sätt. Provanställningar, projektanställningar, vikariat och allmän visstid ska användas för att sätta oss i gissel hos arbetsköpare som lever på vår otrygghet och osäkra ställning på arbetsmarknaden. Inom politiken så går tidigare arbetarpartier i allians med nyliberala marknadsfundamentalister som genom fiktiva räkneexempel och fula knep bedrar arbetarklassens ungdomar på rättvisa villkor.
På den arbetsmarknadspolitiska scenen så används vi ungdomar inom arbetarklassen som politiskt slagträ. Det är genom att inskränka på arbetarnas rättigheter som ska ge oss möjligheten att få lättare jobb. Trots detta så visar både det gamla högerprojektet FAS 3 och Toijer-utredningen att arbetslösheten inte kan motverkas av politiska kirurgiska ingrepp inom anställningsformer eller anställningstrygghet. Den mytomspunna arbetslinjen är enbart det, en myt.
Under de senaste åren har vi kunnat få den svenska arbetsmarknadens kejsare naken för beskådning. Flera stora bolagsnamn har ställts inför arbetarklassen att se igenom deras chimär, namn såsom Espresso House och H&M har inom kvällspressen visat sina riktiga ansikten. Dribblingar av övertidsersättning, uteblivna OB-tillägg och allmän ledning som behandlar sina anställda som verkliga undersåtar, så har dagens ungdomar fått en chans att få se vad den svenska arbetsmarknaden har att erbjuda oss. Vi ska veta vår plats i näringskedjan och nöja oss med modernt slavarbete.
För att kunna få rättvisa arbetsvillkor för oss ungdomar så krävs det att vi ungdomar ser oss som en del av arbetarklassen. Genom att genomskåda Svensson-livet som den illusion den är, att kasta av sig idealismens individualistiska slöja och se oss själva som en del av något större. En del av en samhällsklass som förtrycks av en annan klass. Det är genom kollektiv kamp som förutsättningen för rättvisa villkor växer fram, genom att organisera oss i en facklig organisation eller politiskt som vi faktiskt kan påverka och höja vår egna röst.
Vi är inte naiva. Det samhälle vi lever i är ett kapitalistiskt samhälle med en borgerlig statsapparat. Det är i arbetsrättslagarna och institutionerna som reglerar de samma, som blottlägger förtrycket. Det är genom tillfälliga och dagskravskamper som vi vinner fotfäste som samhällsklass, men det kommer aldrig vara tillräckligt för klassens frigörelse. Det är först när hela det kapitalistiska samhället omdanas som vi verkligen kan få ett rättvist samhälle, en rättvis arbetsmarknad och värdigt liv.
De kommande åren kan vi vänta oss än fler attacker på oss unga arbetare, dels genom stora strukturella reformer som de kring strejkrätten och LAS men också attacker på enskilda arbetsplatser eller företag. När politikerna signalerar till näringslivet att det är öppet för att slå ner hårt kommer aktionen komma snabbt därefter. Tack vare strejkrättens inskränkning saknas det vapen för att möta näringslivets och politikernas hugg. Vill vi se över ännu längre tid är det inte orimligt att den daglöneform som nu drar fram likt en tjur i en porslinsbutik fortsätter utvecklas och sen kommer dominera inom de flesta sektorer. Ingen går säker när kapitalet vill ha något. Att den offentliga sektorn bantas samtidigt som den privata motsvarigheten (läkarhus, skolor och äldreboenden) kan fortsätta växa på våra skattepengar, kommer göra att de som är anställda kommunalt eller regionalt pressas ytterligare. Undersköterskor, sjuksköterskor, och till och med läkare kommer leva med en försämrad trygghet. Regionerna pressas med ökande kostnader när svenskarna blir äldre, samtidigt som intäkterna minskar i skattesänkningar och i omfördelningar till nätläkare och vårdkoncerner som ägs av Wallenberg et al.
Tidigare har restaurang och handeln varit de branscher där osäkra anställningar dominerat, något som breder ut sig mer och mer. För branschens ofta små arbetsplatser innebär försämringarna i LAS att arbetsköpare kan sparka arbetare utan skälig grund. Även etableringen av företag som Foodora försvårar ungas situation på arbetsmarknaden. Den så kallade gig-ekonomin, med sms-anställningar och nollkontrakt som norm, har nu gjort det ännu svårare för unga att få fast anställning. Många tvingas vara redo att arbeta under dygnets alla timmar, men har ändå svårt att ha råd till mat och hyra.
Förändringarna i strejkrätten och LAS är bara början. Med en enkelriktad reformpolitik till förmån för de med tjocka plånböcker (de som kan köpa sig själva inflytande) är arbetarklassen starkt tillbakapressad. Vi unga har inte mycket till framtid att se fram emot om det här förhållandet får kvarstå.
Vi ungkommunister står alltid på arbetarklassens ungdomars sida. Vårt arbete genomsyras av att organisera arbetarungdomar för att kämpa för ett rättvisare samhälle, ett socialistiskt samhälle. För att kunna organisera arbetarungdomar så måste kommunister arbeta i deras närhet. Genom upplysningsarbete över företag och branscher som utnyttjar ungdomars situation för att kunna dumpa löner, anställningsvillkor och arbetsrätt. Genom att medvetandegöra ungdomarna om deras position i den kapitalistiska näringskedjan, så skapar vi en ungdomskader inom arbetarklassen som inte är rädda för arbetsköparna och kan erbjuda radikala alternativ till dagens status quo. I fackliga förtroendeuppdrag och genom alltid vara en uppkäftig röst skapar vi ungkommunister förtroende på våra arbetsplatser och öppnar för att bryta igenom med vår politik.
Kapitalet är på frammarsch i klasskampen. Varenda rättighet som arbetarklassen har kämpat till sig vill nyliberalerna riva ner. Vi ungkommunister ska vara en viktig del i att krossa deras planer!