Resolution antagen av RKU:s fjortonde kongress, 30 maj - 1 juni 2019.
Under de senaste åren har det politiska samtalet stadigt flyttats åt höger. I takt med att folk slutar prata om klass och strejkrätten plötsligt kan ifrågasättas, har rasismens fula tryne blivit allt mer normaliserat. Avsaknaden av en radikal arbetarrörelse utgör en grogrund för att frustrerade arbetare finner gemenskap och förklaringsmodeller i nationalism och rasism.
Från höger till vänster försöker folk förklara den allt råare kapitalismens konsekvenser – vårdkris, bostadsbrist, arbetslöshet – genom att skylla på invandring. Hand i hand med detta går den extrema segregationen – både klassmässig och etnisk – vi lever i, som både hjälper till att spä på folks fördomar, och försämrar livet rejält för de som lever i “sämre områden”. Det kan tyckas tjatigt, men när Sverigedemokraterna är vårt tredje största parti, och när både sossar och moderater bedriver SD-politik, då måste vi kommunister göra allt i vår makt för att bekämpa rasism och segregation.
De rasistiska verklighetsfrånvända problemformuleringarna utgör ett stort hinder för oss som kämpar för arbetarklassens intressen. Även om ilskan och identifikationen av samhällsproblemen ofta är riktig, blir slutsatserna fel. I somras, när Sveriges skogar stod i brand, eldade Katerina Janouch och andra ur tokhögern upp sig om att det skulle varit “grillande invandrarfamiljer” som skulle ha orsakat skogsbränderna. Istället för att se detta problem för vad det är, det vill säga en konsekvens av klimatförändringar och nedskärningar i beredskapen, riktade man folks ilska mot invandrare. Samma sak ser vi i frågan om våldtäkt. Genom att sprida en bild av att alla våldtäkter i Sverige begås av invandrare behöver man inte heller hitta en lösning på problemet. Istället för att undersöka och motverka synen på kvinnokroppen som ett objekt, nöjer man sig med den simpla lösningen att “stoppa invandringen”.
Det är positivt att människor upprörs över samtiden. Men vi kan inte kanalisera ett politiskt engagemang som bygger på att den illusionära konflikten “svenskar” mot “invandrare” är mer central än den mellan arbetarklass och borgarklass. Den rasistiska arbetaren identifierar sig hellre med svensk borgarklass än med arbetarklass med utländskt påbrå. En sådan nationalism leder till splittring och ickesolidaritet. Se bara på debatten kring hamnarbetarstrejken i Göteborg, där IF Metall valde att gå emot strejken med hänvisning till att hamnen måste fungera för Sveriges ekonomis skull. Det är detta som händer när klassmedvetenheten ersätts med en vurm för nationen. Istället för att solidarisera sig med andra arbetare vill man “värna den svenska ekonomin”, vilket förstås innebär att värna den svenska borgarklassens profit!
En vanlig kritik när man från vänsterhåll försöker motverka den rasistiska världsåskådningen är att man skulle blunda för faktiska problem. Hederskultur och den råare form av kvinnoförtryck som förekommer i förorter och socialt utsatta områden är ett vanligt exempel. Vi menar, att det går att identifiera att unga och kvinnor från familjer med utländskt bakgrund ofta är utsatta för en starkare hederskultur än i samhället i övrigt, utan att falla i rasistgropen. Den rasistiska analysen förklarar hedersförtrycket med en essentialistisk idé om “kulturen i Mellanöstern”, och föreslår lösningen att radera den kulturen, eller helt enkelt utvisa dess utövare.
Precis som i så många andra fall förstör rasismen för alla som på riktigt vill gå till botten med ett problem. Man missar helt att kvinnoförtryck och hederskultur inte är något unikt för den muslimska världen. Hederskultur är starkt sammankopplat med utsatthet, isolering, fattigdom och brist på utbildning. När folk invandrar till Sverige från länder som präglas av dessa problem och segregeras från resten av samhället upprätthålls samma unkna värderingar och de levnadsvillkor som föder dem. Lösningen på detta är inte att bekämpa någon “muslimsk kultur” - lösningen är integration och utbildning.
Detta är inte den enda konsekvensen av den segregation som genomsyrar hela vårt samhälle. Som en naturlig följd av bostadspolitiken, där “attraktiva områden” utgörs av dyra bostadsrätter, hyresrätter med 40 års kötid, eller andrahandslägenheter med ockerhyror, tvingas de som inte har råd ut till så kallade “socialt utsatta områden”. Många år av nedskärningar har skapat en sänkning av bostädernas standard, en ökad trångboddhet, ett akut behov av upprustning samt billiga hyresrätter. I detta prekära läge utför privata aktörer på bostadsmarknaden renovräkningar och en allt mer ökande gentrifiering, vilket lämnar arbetare i förorterna bostadslösa till förmån för en desto mer köpstark målgrupp.
De kommunala skolorna i dessa områden får sämre resurser, medan friskolekoncerner skapar elitskolor för att upprätta vad som betraktas som en hög standard – med barn från bättre bemedlade skikt i samhället – för en högre omsättning. Samtidigt flyttar de förortsbor som kan sina barn till dessa friskolor, vilket gör att skolpengen och därmed resurserna minskar till förortsskolorna.
Istället för att råda bot på de socioekonomiska problemen som finns i de segregerade områdena, lägger politikerna istället resurser på en fruktlös kamp mot kriminaliteten. De ser hellre lösningar i form av ökad polisiär närvaro, utökad bevakning, ljudskrämmor, och i vissa fall har militära insatser i förorterna varit uppe som förslag. Detta är medel som rättfärdigas av en rådande rasistisk människosyn, där de boende i dessa områden framställs som kriminella oduglingar i en konstant krigszon. Detta, att människor från bättre bemedlade områden ser förortsbor som mindre värda legitimerar politikernas ignorerande av de materiella problem som gett upphov till kriminaliteten i första taget. Precis som med alla rasistiska analyser finns ingen vilja till att faktiskt lösa problemet - man vill bara låsa in och radera.
Det talas ofta om segregation som att det endast är ett problem som gäller de områden där fattiga människor och invandrare bor. Men om vi verkligen vill råda bot på segregationen måste vi se till de rika områdena. Problemet är ju trots allt inte att folk vill bo i förorten, problemet är att förorterna är underfinansierade och att de resurser som bör tillhöra alla ansamlas i så kallade resursstarka områden.
Segregation, kriminalitet och hederskultur måste motarbetas med klasspolitik: Kommunalisera allmännyttan, bygg billiga hyresrätter, expropriera lyxvånignarna på Östermalm, avskaffa det fria skolvalet, ut med privata aktörer ur vården!
Vi kommunister kan inte medvetandegöra människor på basis av deras etnicitet, nationalitet eller religion istället för sin klass. Den arbetare som inte kan verka i solidaritet med resten av klassen kan inte tillföra något till vår kamp. Därför måste vi med all vår makt bekämpa alla tendenser till att dela upp folk efter dessa kategorier, vare sig det sker genom rasistisk retorik eller genom segregation. Vi får inte knäfalla för den rasistiska högervåg som drar genom vårt samhälle. Istället ska vi stolt lyfta vår politik, gå emot den rasistiska analysen, och rikta folks ilska åt rätt håll - kapitalismen. Krossa rasismen! Klass mot klass!