Från protesterna i Chile

Dags att sluta blunda!

Samtidigt som större delen av världen – däribland många av Europas så kallade progressiva krafter – förströdde sig med att fördöma Venezuela, var det nästintill ingen ur det internationella samfundet som uppmärksammade att Latinamerika brann.

2019-11-03

Texten i sitt original är på engelska, den är översatt till svenska av Linda Kiibus, medlem i RKU-Malmö och RKU:s propagandautskott.

Utöver de dramatiskt stora demonstrationerna i Equador såg vi en politisk kris i Peru, upplopp i Haiti, storskaliga protester i Honduras, Brasilien och Colombia, ogiltigförklarade val i Guatemala, och i Argentina en av världens sämst fungerande ekonomier. Faktum är att det vid det här laget skulle vara lättare att peka ut vilka länder på kontinenten som inte upplevt någon form av uppror. Den gemensamma nämnaren i alla dessa konflikter har också helt ignorerats: kamp mot nyliberal politik och bristande tilltro till det demokratiska systemet i fåraktigt USA-lojala regeringar. Kanske var det just på grund av detta som de aldrig fick den uppmärksamhet och de analyser som de förtjänade i massmedia.

Bara några dagar innan protester utbröt i hans eget land uttalade sig Sebastian Piñera, miljardär och högerpresident i Chile, om dessa händelser. Då kallade han, med sämsta tänkbara timing, sitt land för en “oas av stabilitet”. Denna självbild som den chilenska eliten har, av Chile som det rikaste och mest välmående latinamerikanska landet, är vital för att förstå varför folket har rest sig, till synes från ingenstans.

Chile har aldrig gjort upp med arvet efter Pinochets regim. Tvärtom är mycket av det som instiftades under diktaturen fortfarande kvar. Det gamla militärstyrets efterlämnade efter sitt fall ett politiskt och juridiskt system som aldrig kom att reformeras. Detta är en direkt följd av Chiles ökända “binomiala” valsystem, som ändra fram till de allra senaste valen användes för parlamentsval. I detta system delas landet in i valdistrikt, precis som i USA eller Storbritannien, med den skillnaden att varje område röstar fram två olika representanter – en från det största, och en från det näst största partiet. I praktiken kom detta att innebära att man nästan alltid röstade fram en representant från mitten-vänsterkoalitionen, och en från den breda högern (de politiska arvtagarna till Pinochetismen). Därigenom blev det omöjligt att få stöd nog för att reformera bort lagar och institutioner från Pinocheteran, detta gällde också konstitutionen som fortfarande är densamma som Pinochets. Dessa förändringar krävde nämligen en kvalificerad majoritet som är omöjlig att få i ett sådant system. Under större delen av landets historia har Chiles folk röstat fram vänstern, men aldrig fått vänsterpolitik tillbaka.

Ojämlikheten, det politiska förtrycket och krossandet av välfärden är gemensamma fiender för alla de latinamerikanska upproren, men arvet efter Pinochet är vad som tagit dem till en helt annan nivå i Chile. Inte ens den hämningslösa fascisten Bolsonaro har varit obrydd nog att ge en ministerpost till en före detta medlem i militärdiktaturen – vilket Piñera har gjort. Till sin kusin Andrés Chadwick har han gett den viktiga posten som inrikes- och säkerhetsminister. Chadwick tillsattes av militärregimen som studentkårsledare och var en hårdnackad Pinochetapologet långt efter diktaturens fall.

Det är Chadwick som är arkitekten bakom den repression som nu verkställs av Chiles armé och poliskår, som har förvandlat protesterna till en massaker. Han har förklarat undantagstillstånd, utfärdat utegångsförbud och tagit det magstarka beslutet att kalla in armén till gatorna. Regeringen har använt ett splittrande, anklagande språk, där man målar upp sina kritiker som fiender, och förklarar landet att vara i krig. Men denna arrogans och brist på respekt har bara fått fler människor att komma ut på gatorna. De som en gång bara var studenter har fått sällskap av fackföreningar, av lastbilschaufförer, och den trängda regeringen ser ingen annan utväg än att öka repressionen.

Kritiker har ofta anklagats för hysteri när de förklarat att Chile inte är en demokrati, eller fortfarande är i Pinochets grepp. Man påpekar gärna att Chile är ett relativt rikt land, med en av Sydamerikas bästa levnadsstandarder, och detta anses vara nog för att rättfärdiga allt: ett system med poänglösa val, en oreformerad konstitution skriven av en mördare, förföljelse och mord av ursprungsbefolkningen som utrotats för att skapa det som idag är landet Chile. Men saken är att detta är inte ens sant. Chile är ett extremt ojämlikt land, även mätt med efter den redan ganska låga latinamerikanska standarden, med en GINI-koefficient som bara är lägre än Guatemala, Colombia och Paraguay. Tänk på välkända ojämlika och orättvisa länder såsom Brasilien och Mexico: Chile är i själva verket värre än dem. Det faktum att Chile har en “god” ekonomisk tillväxt, som bara är god jämfört med de latinamerikanska grannarna, säger ingenting om hur svårt livet har varit de senaste 30 åren för den vanliga chilenaren.

Chile har inget allmänt pensionssystem, vilket innebär att äldre ofta begår självmord till följd av fattigdom. Det finns inget socialt skyddsnät, en av de mest djävulska abortlagarna i världen och en privatiserad sjukvård och utbildning. Det sistnämnda är faktiskt något som Alliansen inspirerades av när de öppnade den svenska välfärden för privata parasiter. Offentliga tjänster som vi ofta tar för givet (och med “vi” menar jag inte ens svenskar eller europeer, utan vi invånare i andra latinamerikanska länder såsom Brasilien, Argentina eller Uruguay) är helt enkelt inte tillgängliga för det chilenska folket. Allt detta måste man förstå, särskilt som den mesta rapporteringen kring protesterna ofta helt ignorerar den sociala kontexten och bakgrunden, eller gör en liten ansträngning och säger något i stil med att prishöjningen i kollektivtrafiken bara är toppen på isberget. Förstörelse, plundring och upplopp görs till diskussionens fokus, för att få Chiles folk att verka bortskämda som gör sådant i ett land som inte ens är så dåligt.

Protesternas och den påföljande repressionens verkliga omfattning framställs ännu som förminskade. Den 25 oktober var det oftast citerade antal döda i mainstreammedier 20 personer – redan det en väldigt hög siffra, särskilt om man jämför med att motsvarande siffra är noll i Hongkong, vilket västerländsk press anser vara det ultimata uttrycket för polisvåld. Detta är dock väldigt annorlunda mot vad källor från gatan säger. Över 45 personer kan redan vara döda, det rapporteras om våldtäkter utförda av säkerhetsstyrkorna, misshandel av minderåriga, och kallblodiga avrättningar på gatorna, utförda av poliser. Återigen – dessa siffror och rapporter skulle vara, i alla andra fall, nog för att leda till fördömanden, sanktioner, uteslutanden från världssamfundet – om det inte var för att den chilenska regeringen i praktiken är en av USA:s lakejer. Cyniskt nog har, under allt detta kaos, den panamerikanska och USA-ledda Organisation of American States varit mer bekymrad över en fördröjning i rösträkningen i Bolivia. Man måste fråga sig var de europeiska “progressiva” krafterna är, var människorättsorganisationerna är, som så gärna spelar rollen som världens samvete. Det har helt enkelt visats alldeles för lite solidaritet med Chiles folk, och med alla latinamerikaner som kämpar för sin rätt just nu.

En seger för det chilenska folket är inte bara det enda sättet som Pinochets spöke äntligen kan fördrivas, utan skulle också ha enorma konsekvenser för de latinamerikanska länderna och för hela världen. Chiles folk har alltid svåra att knäcka. Den svenska vänstern spelade en gång en väldigt viktig roll i att öppna världens ögon för den mordiska Pinochet-regeringen.

Det är dags att spela den rollen igen.

Luiz Freitas

RKU-Malmö
Från protesterna i Chile