Frågor och svar

Nej, socialismen är inte död. Så länge vi har en värld med så stora orättvisor och som är baserad på att de rika ska kunna tjäna så mycket pengar som möjligt, så kommer tanken om ett rättvisare och mänskligare samhälle att leva. Kapitalismen fungerar uruselt, vilket inte minst märks i krisen.

Avsked och nedskärningar som beror på att vi producerar för mycket trots att det finns stora behov i samhället – av vård och omsorg, av skola och bostäder av allt som skulle kunna göra det bättre att leva. Krisen beror på en oerhörd av tillgångarna i samhället. Det visar att kapitalismen inte har möjlighet att tillfredställa mänsklighetens grundläggande behov.

Man ska ihåg att det tog väldigt lång tid för kapitalismen att slå igenom, flera hundra år innan feodalsamhället gick över till kapitalism. Socialismen är i det perspektivet fortfarande en ung ideologi.

Vi kommunister vill utöka demokratin att gälla även på arbetsplatser där det idag är kapitalisternas totala diktatur som gäller. Vi arbetare får inte bestämma om ett företag ska läggas ner, hur arbetet ska organiseras eller vilka som ska sitta i ledningen.

Detta blottar en grundläggande funktion i alla stater, nämligen att en samhällsklass har makten, är diktatorisk. Under kapitalismen är det det lilla fåtalet – alltså kapitalisterna - som innehar den avgörande makten. Maktens grund är ägandet. Vi revolutionärer verkar för att arbetarklassen - majoriteten(!) - ska gripa makten. På så vis kan vi utöka demokratin i samhället, samtidigt som utsugningen upphör.

Detta att människan skulle vara obotlig egoist är en seglivad myt, ständigt underblåst av överklassen som försöker härska genom splittring. Samarbete är roten till mänsklig utveckling och »skapar» också människan i vårt samhälle. Genom att människor slår sina kloka huvuden ihop uppfinns alla möjliga produkter och så utvecklas sättet vi producerar på.

Vi är alla sociala varelser, som mår bäst i gemenskap och genom att känna sig behövd. När personer hamnar i utanförskap uppstår istället destruktivitet och mycket psykiskt lidande.

Kapitalismen är sjuk. Den skapar krig, segregation och utsugning av miljoner och åter miljoner människor. Vad vi behöver är ett samhällssystem som uppmuntrar samarbete och solidaritet människor emellan, byggt på förtroende.

Nej, det är det inte! Under kapitalismen befinner sig större delen av samhällets resurser i händerna på ett fåtal privatpersoner - storkapitalisterna. I exempelvis Sverige äger de 15 rikaste personerna lite mer än 1000 miljarder tillsammans, vilket är mer än hälften av alla privatpersoners sammanlagda förmögenhet.

Det säger ju sig själv, att en person omöjligen kan ha arbetat sig till så mycket pengar genom vanligt arbete. Hur har de då fått sina pengar? Om vi förutsätter att de inte sysslat med illegal sedelpressning, blir svaret enkelt: de har tjänat pengar på andras arbete!

Hur då? Jo, för varje timme en arbetare producerar varor, får hon en viss summa i lön. Denna summa - lönen - är dock endast en mindre del av det värde hon producerat. En del av varans värde går till staten via skatter och avgifter, och slutligen tar de enskilda kapitalisterna ut vinster i form av aktieutdelning och höga chefslöner.

Vad har dessa aktieägare och kapitalister för rätt att leva gott på det värde som arbetaren skapat? Ingen. Det är det kapitalistiska systemet som ger den rike rätten att bli ännu rikare på det arbetande folkets bekostnad.

Under socialismen däremot, är det brottsligt att leva på andra människors arbete. Därför överförs också samhällets resurser till samhällets ägo. På så sätt kan den arbetande befolkningen gemensamt tillgodogöra sig de rikedomar de skapar tillsammans.

Att beröva kapitalisterna deras rikedomar är alltså inte stöld, eftersom kapitalisterna stulit dem i första hand. Under socialismen kommer rikedomarna istället tillbaka till dess rätta ägare - den arbetande befolkningen.

Visst får man det! Dock gör vi skillnad på personliga ägodelar och ägande av produktionsmedel.

Vi anser att det är privatäganderätten av produktionsmedlen, det vill säga rätten för enskilda individer att äga exempelvis företag, som är orsaken till utsugningen i det kapitalistiska systemet. Utan att på något sätt själva deltaga i produktionen, snor aktieägare och andra kapitalister åt sig en stor del av den vinst som skapas av arbetarna. Under socialismen överförs den kapitalistiska egendomen i folkets ägo.

Äganderätt till produktionsmedel och innehav av privat egendom är däremot som sagt två skilda saker. Under socialismen har alla medborgare möjlighet att skaffa sig det de anser sig behöva, exempelvis bil och hus. Arbetsinsatsen avgör hur mycket och vad en person kan äga.

Men samtidigt kommer en allt mindre del av konsumtionen att styras utifrån lönen. Sjukvård, utbildning, bostad, kollektivtrafik och efterhand allt mer saker, skall komma folk tillgodo utifrån deras behov. Detta är något som utvecklas stegvis under socialismen.

Nej, det kommer man inte att ha. Men löneskillnaderna kommer att minska drastiskt. Det kommer inte att existera några skyhöga chefslöner och minimilöner för arbetarna. Lönegapet kommer att smalna av. Den grundläggande principen i det socialistiska systemet är att samhällets resurser fördelas efter arbetsinsats. Det betyder att ingen kan leva på andras arbete, såsom dagens aktieägare och andra kapitalister gör.

Arbetsinkomsten kommer att bestämmas efter arbetsinsats. Samtidigt har alla samma möjlighet att förbättra sin yrkesskicklighet, producera mer och därmed erhålla en högre lön. Dessutom är utbildningen både kostnadsfri och öppen för alla, och även där bör resurser fördelas efter behov. Den som behöver extra stöd ska också få det.

Nej, det var i ett mycket efterblivet Ryssland man började bygga socialismen efter revolutionen. Man saknade ett storskaligt jordbruk och en tung industri. Större delen av befolkningen var analfabeter och fattigdomen var mycket utbredd. Direkt efter revolutionen invaderades landet av sexton utländska arméer som ville krossa det första socialistiska landet. Det utbröt också ett klasskrig mellan de som ville behålla sina privilegier och de som ville omfördela.

Sammanfattningsvis kan man säga att det var under svårast tänkbara förhållanden man började bygga. Men vad den ryska revolutionen visade var att det är möjligt att störta kapitalismen och bygga socialismen.

Samtidigt krävde den internationella situationen att man lade ner mycket pengar på sin krigsapparat då fascismen växte sig allt starkare runt om i Europa och då hotet från de kapitalistiska länderna inte hade minskat. Detta trots att deras invasion av Ryssland och inblandning i inbördeskriget efter revolutionen misslyckats. De ekonomiska och sociala förutsättningarna för socialismen var alltså mycket små.

Sverige däremot, har en väl utbyggd industri, en välutbildad och yrkesskicklig arbetskraft, och är dessutom ett av världens absolut rikaste länder. Som synes är likheterna mellan dåtidens Ryssland och dagens Sverige närmast obefintliga.

Socialismen i Sverige måste byggas efter svenska förhållanden. Vi har de bästa möjligheterna att skapa ett väl fungerande socialistiskt samhälle, och likheterna med det efterblivna Ryssland, eller något annat land för den delen, kommer att bli få.

Gå med i Revolutionär Kommunistisk Ungdom! För att kunna förändra något, för att få igenom minsta lilla förbättring för oss ungdomar, måste vi göra något själva. Det går inte att sitta hemma och vänta på socialismen.

Vi måste redan nu gå samman och kämpa mot högerpolitiken som drabbar oss alla. Mot arbetslösheten, nedskärningarna, miljöförstöringen och EU-medlemskapet. Vi måste visa att vi inte accepterar att de rika blir rikare när vi skol- och arbetarungdomar, ja alla vanliga människor, får det sämre. Men för att kampen ska ge effekt krävs det att den är organiserad och att vi är många.

RKU organiserar skol- och arbetarungdomen till kamp mot högerpolitiken och till kamp för socialismen. Vi försöker nå ut till alla skol- och arbetarungdomar och avslöja det kapitalistiska tjuvsamhället och sprida visioner om ett nytt socialistiskt samhälle.