Uttalande angående BLM-protesterna och mordet på George Floyd
Den 25 maj mördades den svarta amerikanen George Floyd av polismannen Derek Chauvin. I kölvattnet av detta har massiva Black Lives Matter-protester följt i USA, mot polisbrutalitet och framförallt mot den systematiska rasismen som drabbar den svarta befolkningen.
De uppstod inledningsvis i Minneapolis där mordet skedde, men pågår nu i städer över hela landet. Rörelsen har gett ringar på vattnet, och har fått sina motsvarigheter i flera länder världen över. Chauvin har blivit anklagad för mord och dråp och de tre kollegorna som passivt såg på har blivit anklagade för medhjälp till mord. Poliserna har ännu inte blivit dömda, och det rättsliga utfallet kan ha en avgörande effekt på fortsatta protester. Samtidigt är de inte beroende av detta, eftersom aktualiteten med rasismen kvarstår så länge rasismen kvarstår. Protesterna visar heller inga tecken på att de ska avta: i New York har protesterna hållit på i över 20 dagar, och gatorna fylls ännu med demonstranter.
Rasismen kom i modersmjölken för USA. Den unga nationens utveckling bortifrån torftiga kolonier drevs fram av slaveriet. Transatlantiska slavhandeln gav en konstant källa till oavlönad arbetskraft, och fick ekonomin att blomstra. Vid amerikanska inbördeskriget stod USA för 75% av världens bomullsförsörjning, och runt Mississippifloden hopade sig miljonärerna. Ett system där man rövar bort människor i överfyllda båtar för att med våld tvinga dem till ett liv i slaveri, kräver en ideologi som rättfärdiga detta: idén om svarta som lägre stående blev här ett tacksamt verktyg. Sedan dess har rasismen varit en ständig följeslagare, och den amerikanska historien är kantad av segregering, lynchningar och repression mot den svarta befolkningen – samt kampen mot detta. Det är i denna kontext, tillsammans med den p.g.a covid-19 ökade arbetslösheten och det allmänna missnöjet i landet, som protesterna får förstås.
Samtidigt är denna form av förtryck inget unikt för USA. Rasismen är en inneboende del av kapitalismen, och finns därför i varje stat där kapitalism råder. Precis som slaveriet drev fram den amerikanska ekonomin, så stödde sig den europeiska industrialiseringen på den hänsynslösa plundringen av den afrikanska kontinenten. I Belgiska Kongo fick över 10 miljoner människor sätta livet till för att säkerställa tillgången på gummi och andra resurser i Europa. Exploateringen har heller inte upphört. I Kongo arbetar barn 12 timmarsskift i koboltgruvor för 11 kronor om dagen, i en modern form av slaveri. Detta fortgår eftersom det är en ren nödvändighet för kapitalismen: rasismen banar därigenom vägen för en mångmiljardindustri, byggd på utsugning av tredje världen.
I Sverige kan vi se att företagsägare utnyttjar minoriteters utsatta positioner, och ger ut skitlöner för omänskligt hårt jobb. Ett talande exempel är det faktum att jordbruksindustrin har slagits ut under pandemin, till följd av minskat inflöde av underbetalda gästarbetare. Till detta är rasismen också ett tacksamt verktyg, för att rikta bort fokus från missförhållanden inom arbete: den splittrar alla människor som egentligen borde gå ihop och kämpa tillsammans, och riktar strålkastarljuset på framodlade, kulturella motsättningar. Rasismen finns kvar, för att genom alla tider och även fram tills idag, så är det någon som tjänar på det.
Fallet med George Floyd har också blottat själva kärnan i det borgerliga rättsväsendet. Lag och ordning under kapitalismen innebär ett bevarande av systemet, samt i första hand skydd av privategendomen. Rättsväsendet blir ett vapen mot den marginaliserade befolkningen och ett slagträ för att vrida samhällsklimatet högerut genom prioritering av “trygghetsfrågor” och kriminalitet, eller militarisering av poliskåren, snarare än att göra upp med orsaken till problemen. Om lagarna är utformade för att skydda egendom, är de i slutändan också oförmögna att skydda människor. Med rasismen som en inbyggd funktion i det system de bevarar, kan det innebära dödliga konsekvenser för minoriteter. Då dör oskyldiga i händerna av poliser, som Breonna Taylor i USA – och offer för förbrytelser sviks av rättsväsendet, som Shukri Abdi i England.
Hur mycket man än reformerar internt, hur mycket man än utbildar, och oavsett hur många poliser som knäböjer och gråter krokodiltårar för kameran, så kan man aldrig få bort rättsväsendets funktion: att bevara systemet och därigenom säkra rasismens fortlevnad. Om vi vill ha jämlikhet så måste systemet göras om i grunden. För det krävs mer än ord. Det krävs kollektiv handling, att alla kämpar tillsammans för ett gemensamt mål: ett samhälle med riktig jämlikhet, i alla instanser.
RKU sänder vårt stöd till Black Lives Matter-rörelsen, med förhoppningar om rättvisa för George Floyd, och alla de otaliga människor vars liv rasismen har skördat.
Krossa rasismen! Krossa kapitalismen!
Centralstyrelsen
