Arbetarhistorien är en historia av kamp. Alla de rättigheter vi har på våra arbetsplatser idag har vi av en anledning, och den anledningen är inte våra arbetsköpares oändliga givmildhet. Tvärtom – de vi ska tacka är våra föregångare, arbetarna själva. Utan politisk kamp på arbetsplatserna hade det inte blivit någonting av höjda löner eller arbetstidsförkortning.
Denna text har tidigare publicerats i Rebell 1-2016.
Kamp på arbetsplatserna och kanske då framförallt strejker har varit avgörande. Detta är inga hemligheter, och det finns gott om dokumenterade strejker i svensk arbetarhistoria. De strejker som tyvärr inte är lika uppmärksammade verkar vara de där kvinnor varit de strejkande. Här berättar Rebell om tre strejker där kvinnliga arbetare tog kommandot.
Bokbinderiarbetarnas strejk 1899
I Stockholm hösten 1899 gick 800 arbetare ut i strejk. Arbetarna, som jobbade inom bokbindarindustrin, hade lagt fram ett förslag på höjda löner och när arbetsköparna vägrade att gå dem till mötes slutade de helt enkelt arbeta. Mer än hälften av de 800 var kvinnor. Arbetsgivarna drog då det klassiska kapitalistkortet “härska genom att söndra” och sade sig gå med på en löneökning – men bara för de kvinnliga arbetarna. På så sätt hoppades de kunna krossa arbetarnas sammanhållning och så split mellan de två grupperna. Men arbetarna höll ett möte där de uppenbarligen värderade solidariteten och den fortsatta kampen högst. De beslöt att tacka nej till förslaget, och på så sätt slog de ner arbetsgivarens splittringsförsök.
Bokbinderiarbetarnas strejk var välorganiserad och det hölls möten flera gånger i veckan, där bland annat Kata Dahlström ofta kom och talade om vikten av gemensam kvinno- och arbetarkamp. Strejken hade också stort stöd från andra fackföreningar, dels politiskt men också ekonomiskt. Borgerliga tidningar hade snappat upp att strejkens mest kampvilliga deltagare var kvinnliga arbetare, och skrev helt felaktigt att detta bara berodde på att de manliga arbetarna hade tvingat sina kvinnliga kamrater att kämpa tillsammans med dem. I verkligheten var det ju precis tvärtom – i tidningen Socialdemokraten vittnades det om att det främst var kvinnorna som verkligen förstått vikten av organiserad kamp, och som alltid stått fast vid att de alla skulle hålla ihop. Detta trots att de, i egenskap av just kvinnor, såklart varit extra utsatta av arbetsgivarna, och därför fick genomlida många prövningar som männen slapp.
Strejken varade i tre veckor, och när den var över var det bokbinderiarbetarna som hade gått segrande ur striden. Under strejkens sista möte hyllades kvinnorna för sin solidaritet.
Telefoniststrejken 1922
Det statliga Telegrafverket var Sveriges största arbetsgivare för kvinnor under många år. Precis som andra kvinnoyrken var telefonistarbetet dåligt betalt, med samma gamla vanliga ursäkt: kvinnan var ju ingen familjeförsörjare. Den som skulle försörja familjen var mannen, och kvinnans arbete och inkomst sågs bara som ett komplement. De som jobbade som telefonister var ofta också väldigt unga. Fram till 1933 var man tvungen att sluta jobbet som telefonist om man gifte sig.
Det var dessa unga arbetarkvinnor som i juli 1922 gick ut i strejk i Stockholm. De krävde rätten att organisera sig i facket, i det här fallet Telegrafmannaförbundet, och de ville dessutom ha kollektivavtal på arbetsplatsen. Strejken var välorganiserad. De strejkbrytare som Telegrafverket hade kallat in (ofta från landsbygden, många telefonister arbetade hemifrån) fick smyga genom verkets källare för att komma in och arbeta, eftersom de strejkande telefonisterna hade organiserat strejkvakter vid ingången. De gjorde också egna flygblad som de delade ut till strejkbrytarna.
Precis som i fallet med bokbinderiarbeterna så rapporterade borgerliga tidningar felaktigheter om strejken. I det här fallet påstods att de strejkande kvinnorna inte hade något stöd från allmänheten. I verkligheten kunde man få se raka motsatsen utanför Telegrafverket – där samlades nämligen många människor för att protestera varje gång strejkbrytarna skulle påbörja ett nytt arbetspass. Telefonisterna hade stöd från sina kollegor i Göteborg, där 500 telefonister strejkade i sympati. De fick också stöd från andra i arbetarkollektivet: brödbud i Stockholm vägrade leverera bröd till strejkbrytarna på Telegrafverket.
Efter nio dagar vann de unga telefonistkvinnorna striden mot sin arbetsgivare. Alla fick gå tillbaka till arbetet och det började förhandlas om kollektivavtal.
Städerskestrejken 1974-75
Ett lite mer nutida exempel, även om det är längesen nu, är den stora städerskestrejken som ägde rum i Sverige 1974-1975. Många städerskor var missnöjda med arbetsgivaren ASAB (idag ISS), ett bolag som var multinationellt och vars anställda hade dåliga arbetstider och dessutom dålig lön för sitt ofta mycket tunga arbete. Strejken började så i Borlänge vintern 1974, när de ASAB-anställda städerskorna på Domnarvets järnverk strejkade och krävde 5 kronor mer i timlön.
Järnverksarbetarna på Domnarvet gav de strejkande städerskorna sitt fulla stöd och började direkt att samla in pengar till deras kamp. Sedan fick strejken snabbt spridning till ASAB-städerskor i andra delar av Sverige – Malmfälten, Arlanda, Svappavaara, Kiruna, Skövde och sedan också Umeå, där städerskorna gick i strejk i protest efter att de strejkande städerskorna i Skövde fått sparken. Sammanlagt gick 350 ASAB-städerskor ut i vild strejk.
Strejken varade olika länge på olika ställen. På Domnarvets järnverk i Borlänge, där den ursprungligen startat, var allt över på en vecka. Städerskorna hade då vunnit sina 5 kronor mer i lön. I Malmfälten varade strejken i fyra veckor innan de strejkande fick rätt; detta först efter att LKAB, gruvdriftskoncernen där städerskorna arbetade, hade gjort påtryckningar mot ASAB att gå med på de strejkandes krav.
På de övriga ställena – Arlanda, Svappavaara, Kiruna och Skövde – slutade det inte lika bra. Skövde-städerskorna som fått sparken hade gått vidare med sitt fall till Arbetsdomstolen, som i maj 1975 godkände avskedandet. Det blev inga löneförhöjningar för de övriga.
Men städerskorna hade vunnit något annat på sin strejk. Anställda inom ett av våra mest bespottade låglöneyrken hade visat på en hård och modig arbetarkamp. De hade vågat resa sig upp mot det gigantiska ASAB. De hade dessutom fått stöd av andra starkare yrkesgrupper, som till exempel Göteborgs hamnarbetare som anordnade solidaritetsmöten för städerskornas sak, och deras strejk visade därmed på vikten av den solidaritet som måste finnas inom arbetarklassen.
Under det kommande året kommer vi att lägga till en "Rebell"-flik på hemsidan. Där kommer vi dels publicera gamla texter från tidigare nummer av förbundets tidning Rebell, men också lägga ut nytt material. Detta är ett sätt att ställa om Rebell från pappersformatet, till den digitala sfären. Som ett led i detta arbete kommer vi nu under veckan fram tills 1 maj att publicera ett urval av texter som förbundet skrivit genom åren.
