I juli avslog Mark- och miljööverdomstolen Cementa förnyat brytningstillstånd av kalksten i Slite på Gotland. Kalksten är tillsammans med märgelsten en grundingrediens i cement, varför paniken blev total för byggmaterialskapitalisterna.
Vad som är intressant är att Mark- och miljööverdomstolen menar att det inte egentligen var något i Cementas planerade verksamhet som bröt mot gällande lagar: de hade bara lyckats med konststycket att göra en för dålig ansökan, så pass dålig att Mark- och miljööverdomstolen inte ansåg den vara lämplig att behandla. Cementa valde trots detta att slå på stora trumman och klä på sig martyrrollen. Företaget sade, med sina megafoner i arbetsgivarorganisationer samt fack, att vi kommer stå inför en cementkris om kalkstensbrytningen inte får fortsätta; vilket gör att byggena skulle stanna och därmed äventyras hela infrastrukturen! Detta har vunnit gehör hos regeringen, som i slutet av september lade en preposition om att förlänga tillståndet. Förslaget har väckt stark kritik från Lagrådet, vilket är förståeligt. Om utfall från en rättslig instans kan trollas bort med undantagslagar, så säger det en del om rättsväsendets tillförlitlighet.
Ansökningens innehåll är också anmärkningsvärt. Mark- och miljööverdomstolen invände specifikt mot miljökonsekvensbeskrivningen, som ansågs vara otillräcklig. Man skulle kunna tänka sig att de horder av tjänstemän som vänder papper åt Cementa borde kunna framställa en korrekt ansökan. Man skulle nästan kunna tänka sig att de formulerade den på detta sätt för att få avslag och därmed kunna driva en process som skapar kryphål i miljöbalken. Oavsett vad som är fallet så visar regeringens reaktion på hur lätt kapitalister kan kringgå lagar när de går stick i stäv med deras intressen; och detta är Cementas ledning säkerligen medvetna om.
Men även om Mark- och miljööverdomstolen gjorde avslag på Cementas ansökan för att den var för dåligt skriven så betyder inte det nödvändigtvis att ansökan borde godkänts om den var bra skriven. För produktionen på Slite står inte utan skadlig påverkan på miljön – både lokalt och globalt. Lokalt är kalkbergen präglade av sprickor där grundvattnet flödar vitt och brett, men när dessa bryts så bryts även vattenvägarna i berggrunden sönder. Detta skapar en situation där grundvattnet sjunker allt mer på Gotland, som redan har en kritisk låg grundvattennivå.
Globalt är cementproduktion efter stålproduktion en av dem industrier som släpper ut mest koldioxid. På andra plats av Sverigest största koldioxidutsläppare hamnar Cementa som förra året gav ut 1,9 miljoner ton koldioxid i atmosfären. Inte bara är det så att Cementa hade kunnat använda andra mer hållbara metoder och energikällor, utan det finns också alternativ till byggen med betong, som är mindre skadliga för miljön. Dessa alternativ är dock inte alla redo att användas på nationell nivå redan imorgon, men dessa är ändock behövliga möjligheter. Problemet ligger i att dessa alternativ inte har satsats på eftersom det är profiten som styr och betong är mer lönsamt och kostnadseffektivt, dock inte lönsamt för miljön.
Vidare väcker fallet om Cementa flera frågor. Delvis så kan man undra sig hur mycket av utspelen och ropen om kris som faktiskt stämmer eller bara är till för att pressa regeringen att låta Cementa kringgå miljölagstiftningen. Cement produceras i många olika länder, även i vårt närområde. Dock är en inhemsk produktion är att föredra då det minskar transporterna och ger en större möjlighet att säkerställa leveranser. Men om cementproduktionen är så pass viktig som lyfts fram i utspelen och genom det undantag som cementa ska beviljas, är frågan om produktionen verkligen ska vara helt utlämnad till privata företag? Cementa är trots allt ägt av en av världens största cementkoncerner. Vad händer med produktionen och de som arbetar för dem den dagen det blir olönsamt att producera cement i Slite? Jo: alla 230 anställda, närmare en sjättedel av befolkningen i Slite, kommer bli lämnade i sticket. Istället för en sådan potentiell risk behövs en garanti på hållbara jobb, även i den provinsiella merparten av landet.
Kapitalet tar ingen hänsyn till varken människor eller miljö i sin rovdrift. Det fick vi exempel på genom Blaikengruvan där företaget som bedrivit gruvdrift gått i konkurs och dyr sanering av läckage av farliga mineraler ska betalas av det allmänna. Det är inte korta tidsperioder som ska has i åtanke vid sådana ingrepp i naturen och föroreningar som gruvdrift innebär. En sligdamm eller en gruva som vid nedläggning fyllts med vatten kommer troligen behöva åtgärdas många gånger om under årens lopp för att säkerställa att föroreningar inte tar sig ut i vattendrag, kanske långt efter att företagen som bedrivit dem inte längre existerar. De pengar företagen enligt lag måste sätta åt sidan för sanering är således ingen garanti för att de ska betala hela kalaset.
Men även företag i statlig regi vandrar i mångt och mycket samma väg. Det statligt ägda gruvbolaget LKAB är ett utmärkande exempel på detta. Företaget har i över hundra år brutit malm i norra Sverige, närmare bestämt Kiruna och Malmberget. Utöver att företaget omsätter 34 miljarder om året har det också haft sitt pris på naturen och befolkningen. Hela Kiruna håller i nuläget på att flyttas då marken faller sönder p.g.a. gruvdriften i fjället Kiirunavaara. I staden Malmberget gapar ett 400 meter djupt hål som år för år sväljer staden allt mer, tills den en dag inte kommer finnas mer. De som bor kvar måste flytta till den närliggande staden Gällivare, där hyresgäster kan tvingas hyra för dubbelt så mycket än vad de är vana vid. Bostadsbristen är svår och en av LKAB nybyggd trerummare kan ligga på 11 000 kronor i månaden. Vattenkraften, där den största producenten är statliga Vattenfall, är en förnybar energikälla och väl behövlig för att understödja andra förnybara energikällor då den är lättare att reglera. Vattenkraften har dock även den en stor miljöpåverkan och släpper ut mest växthusgaser utav alla förnybara energikällor. Många av de vattenkraftverk som finns i Sverige idag har inte heller tillstånd enligt nuvarande miljölagstiftning och det är inte mycket som görs för att minska deras miljöpåverkan. Majoriteten av alla vattenkraftverk finns i norra Sverige, men vinsterna från dem tycks inte ge någon utdelning i närområdet, trots att det är där naturen exploateras.
Att en verksamhet är statlig är alltså ingen garanti för att det sköts korrekt, eller på ett för miljön hållbart sätt. Speciellt inte när offentlig verksamhet ska skötas efter marknadsprinciper, eller när miljölagstiftningen uppenbarligen går att rucka på. Staten är ju i slutändan ändå en borgerlig sådan och kommer verka därefter.
I slutändan är det ofrånkomligt att all form av drift som på något sätt exploaterar naturen i förlängningen också kommer att skada den. Frågan är hur man gör detta på ett sätt som inte utarmar jorden till den milda grad att den blir obeboelig inom några årtionden. Exakt hur det ska gå till är svårt att säga. Men det som går att säga är att det är inget som varken aktörer inom den privata marknaden eller den borgerliga staten kommer vara kapabla att genomföra. Saken kompliceras också av att även vetenskapen är underställd marknadsintressen: de rön som skulle vara nödvändiga för att utveckla samhällets hållbarhet trängs ihjäl innanför privategendomens trånga ramar. Den långsiktigheten, planmässigheten samt omvårdnaden av samhälle och natur som krävs för ett fortsatt jordeliv går bara att uppnå under socialism – där en planerad ekonomi och produktion ersatt kapitalismens stegvisa förintande av vår planet.
Centralstyrelsen
