Det har varit ett tufft par senaste år. Inte minst för alla kvinnor som arbetar inom vården, som har sett sina arbetsplatser ställas om helt för att bekämpa COVID-pandemin och som behövt arbeta ännu längre skift än vanligt för att behandla alla patienter som forsat in till vårdcentralerna.
Under hela pandemin har vårdbiträden, undersköterskor och sjuksköterskor kallats hjältar och lyfts fram som de viktigaste i kampen mot smittan. Det har diskuterats hur att så många tvingas arbeta timanställningar inom äldrevården har varit förödande för smittspridningen bland de äldre. Det har skrivits om hur de har blivit överarbetade och underbetalda, behövt offra sin egen hälsa för att rädda andras. Men nu när restriktionerna tas bort, och pandemin pratas om som det förflutna, vilket svar har regeringen till all vårdpersonal som har gjort så mycket?
Ingenting. Precis som alla tidigare gånger när arbetare inom vården har krävt bättre förhållanden, ingenting. Det klagas över att det behövs fler undersköterskor och hur viktiga de är, men aldrig tänker de stärka de orden genom att gå med på något av de många krav som ställs. Kvinnor uppfostras till att vara empatiska och omtänksamma, vilket sedan utnyttjas för att hålla kvar dem hos arbetsköpare som vägrar behandla dem med den samma omtanken. För när det pratas om strejk eller att byta arbetsplats så ska deras skuldkänslor kring att ”överge” sina patienter användas mot dem, som om arbetsköparna helt saknar ansvar. Kvinnors uppoffringar till andra tas som givna och under sin uppväxt blir de konstant uppmuntrade till att prioritera andra och inte hävda sig. Det är inte heller ett sammanträffande att en av de mest kvinnodominerade yrkesgrupperna är också en av de värst behandlade. Patriarkatet må vara äldre än kapitalismen, men den tjänar den väl.
Denna 8:e mars är inte för att återigen tacka alla kvinnor inom vården för att har varit hjältar under två år, och den är inte för meningslösa symbolpolitiska gester. Om politikerna kan tyst fortsätta montera ned vården som innan pandemin blir de och de kapitalister vars intressen dem tjänar som gladast, medan det blir arbetarkvinnorna som får betala priset. Inga liberala krav på mängden kvinnliga chefer kommer någonsin hjälpa med det. Nej, denna 8:e mars är för att kräva kvinnors rätt och vägra låta politikerna glömma bort alla problem som pandemin satt i rampljuset! Den är för en proletär feminism och kamp för kvinnors rätt till att inte utnyttjas i arbetslivet!
Kvinno- och jämställdhetsutskottet
