Socialismen är framtiden - framtiden är vår!

Vågor i feminismens hav - en genomgång av feminismens uppkomst och utveckling

Man brukar säga att feminismen har genomgått flera vågor. Vågor är ett förhållandevis lätt sätt att kronologiskt organisera de olika feministiska inriktningarna, dock föranleder denna uppdelningen många att tro att det en gång funnits något sådant som en enad feminism eller att de olika uppkomna strömningarna inom vågorna är döda.

Emelie McBay

Så är inte fallet, sanningen är den att feminismen aldrig varit enad i varken teori eller praktik och att de flesta strömningar lever kvar än idag. Vågorna framträder inte endast på grund av att olika feministiska inriktningar uppkommit i samma tid, inom vågorna finns ofta också en viss enighet i de problem som lyfts.
Feminismens spretighet är angelägen att påpeka då som nu. Att kalla sig feminist innebär inte nödvändigtvis att bekänna sig till samma teori eller praktik som någon annan som kallar sig det. Med det sagt, låt oss dyka ned bland vågorna i feminismens hav.

Även innan det vi kallar den första vågens feminism kom till, fanns de som försvarade kvinnors rättigheter. Några sådana personer värda att nämna kan vara bland annat Mary Wollstonecraft och Sojourner Truth.
Mary Wollstonecraft var en kvinna som föddes in i en välbärgad familj i London 1759, hennes far spekulerade dock bort alla deras tillgångar. Wollstonecraft var en väldigt egensinnig kvinna och bestämde sig 1787, efter en tids arbete som barnflicka hos en familj, för att hon skulle bli författare.
Den text hon är mest känd för och vilken ligger till grund för hennes omnämnande här är hennes text Till försvar för kvinnans rättigheter från 1792, vilken hon författade som ett svar på Rousseaus Emile, eller om Barnuppfostran, som gavs ut 30 år tidigare. I sitt verk menar Rousseau att pojkar skall uppfostras som egna individer och få lära sig att tänka på egen hand.
Flickor skulle dock fostras att bli följsamma och svara till människorna omkring deras önskningar och behov. Wollstonecrafts text argumenterar mot detta synsätt och för ett vad vi idag skulle kalla likartsfeministiskt perspektiv: att det inte finns några essentiella skillnader mellan män och kvinnor. Hon menade att det som skilde kvinnor från män var just uppfostran och att kvinnor inte kan förväntas vara ansvarsfulla, vältaliga och självtänkande när de egenskaperna inte ingår i en flickas uppfostran.

Sojourner Truth tros ha fötts samma år som Wollstonecraft dog i barnsäng, 1797. Dock i en helt annan del av världen. Hon föddes som slav i delstaten New York i USA. Efter att ha flytt slaveriet 1826 och efter slaveriets avskaffande i New York året därpå, blev Truth en av de första svarta kvinnorna att vinna över en vit man i en domstol. Detta för att befria sin son. Det Truth dock är mest känd för är ett tal hon höll vid de amerikanska kvinnornas andra frihetskongress 1851 med titeln Ain’t I a woman?. I sitt tal vände sig Truth mot de saker som diskuterades som kvinnoproblem; svaghet, bristande intellekt, skörhet och så vidare.
Denna beskrivning stämde inte överens med den hårda verklighet hon själv genomlevt, där kvinnor och män tvingats arbeta lika mycket och lika hårt.

Sojourner Truth levde nästan samtida med några betydande liberalfeminister i första vågens feminism. Första vågens feminism brukar främst förknippas med rösträttskämpande suffragetter som ville uppnå samma rättigheter som män inom det borgerliga politiska systemet. Detta är dock inte en hel bild av första vågens feminism, det är sant att den i många länder i slutändan framstått som övervägande liberal, men de socialistiska feministerna var en stor, om inte övervägande del av suffragett-rörelsen.
Några viktiga krav i denna våg var kvinnors rätt att betraktas som myndiga medborgare, deras rätt till arbete (då också sin lön och facklig organisering) och såklart allmän rösträtt även för kvinnor. Många socialistiska feminister var dock inte nöjda där utan önskade en större jämlikhet för alla.
De organiserade sig med män i diverse socialistiska rörelser och kämpade för att den kvinnliga frigörelsen skulle vara en del av revolutionen. Sådant blev fallet i det nyligen grundade Sovjet där Aleksandra Kollontaj med flera tog plats i regeringen och lagar om aborträtt, barnledighet, rätt till skilsmässa och lika lön blev verklighet. Över lag kan första vågens feminister, likt de tidiga feminister jag nämnt, sägas föra en likartsfeminism. Detta innebär att de menade att det inte fanns några betydande eller essentiella skillnader mellan män och kvinnor.

Att den socialistiska och den liberala feminismen uppkom med första vågen innebär inte på något sätt att de upphörde med den. Den liberala feminismen är en av de mest aktiva strömningarna än idag, även om den ofta går in i andra riktningar.
Likaså är socialistisk feminism en högst levande inriktning, som även den utvecklats. Under andra vågens feminism utvecklades den socialistiska feminism som är den mest betydande idag, nämligen tvåsystemsteorin, tanken att patriarkatet och kapitalismen är skilda system som samverkar i förtrycket av arbetarkvinnor och att det enas fall inte nödvändigtvis innebär det andras totala kollaps.

År 1949, innan den andra vågens feminism tagit sin början, utkommer ett viktigt verk som kan ses som en grund för mycket efterföljande feministisk teori: Simone de Beauvoirs Det andra könet. Detta mastodontverk är skrivet som ett filosofiskt, närmare bestämt existentialistiskt, verk. Simone Beauvoir ville själv länge inte tillskriva sig begreppet feminist, men gav tillslut med sig.
En av de mest centrala idéerna i boken är att kvinnor reduceras till »det andra könet«. Det vill säga att kvinnan är skapad som en negation av mannen, att vara kvinna är att vara allt det inte är ett vara man.
Män har helt enkelt beslagtagit alla goda egenskaper som »manliga« och resten har således blivit vad det innebär att vara kvinna. En annan idé Simone Beauvoir skriver om, vilken senare kunnat användas för att kritisera radikalfeminismen, är att kvinnoförtrycket inte kan upphöra genom att som kvinna isolera sig från män och försöka bilda små kvinnosamhällen. Beauvoir menar att det endast är att blunda för förtrycket, det kommer inte förändra kvinnans reella situation i världen. Förtrycket upphör inte för att några har möjlighet att blunda för det.

Den andra vågens feminism brukar föra tankarna till 60- och 70-talet. Vid denna tid fick feminismen återigen ett uppsving i samband med den nya vänstern och medborgarrättsrörelsen i USA. Som sagt var det här tiden för den socialistiska feminismens utveckling av tvåsystemsteorin.
Detta skedde då många kvinnor organiserade i diverse vänsterorganisationer tröttnat på att få sina problem reducerade till bifrågor. Andra manliga kamrater valde att helt ignorera frågan, då de menade att kvinnoförtrycket inte var en fråga i sig utan skulle försvinna av sig självt i och med den socialistiska revolutionen. Denna våg var även tiden för utvecklingen av radikalfeminismen och svart feminism.

Radikalfeminismen ämnade vara just radikal och kvinnocentrerad. Denna inriktning lyfte många frågor som är relevanta för oss än idag, som porrmotstånd, kvinnomisshandel och våldtäkter och analyserade detta som ett specifikt riktat våld mot kvinnor. Men trots sina kopplingar till vänstern kan radikalfeminismen inte betraktas som en del av den socialistiska feminismen.
Radikalfeminismen fokuserar mycket på upphöjande av kvinnor och kvinnotillvändhet, att omge sig med andra kvinnor och inte trycka ner dessa utan att stötta varandra. Solidaritet mellan kvinnor är såklart bra, men leder ofta till att klass glöms bort precis som kvinnoförtrycket historiskt sett har en förmåga att inom vänstern glömmas bort.

Kvinnotillvändheten var inte heller fullt så välfungerande rent praktiskt som man kunde tro. Den centrerade ofta feminitet under denna tid och, med radikalfeminismens försök att inkludera lesbiska, exkluderade butchkvinnor.
Dessa tillhörde ofta en äldre generation och blev betraktade som mansimitatörer. De reproducerade enligt radikalfeministerna förtrycket mot »riktiga kvinnor«.

I sammanhang med medborgarrättsrörelsen i USA och en global anti-imperialistisk strömning uppkom så kallad svart feminism. Svart feminism fokuserar på att kämpa mot både rasism och misogyni. I England var det även så att kvinnor av olika hudfärg och etnicitet samlades under begreppet för att brett arbeta mot kvinnoförtryck, rasism och klassamhället. Många av de centrala teoretikerna i denna rörelse är betydande än idag inom feminismen i bred mening. Bland annat Audre Lorde och Angela Davis.
Den svarta feminismen växte i mångt och mycket fram som ett svar på att kvinnorörelsen inte lyfte hur samhället i sin helhet och även stora delar av den feministiska rörelsen internt präglades av rasism.
Genom att inte erkänna rasismen och således att svarta kvinnor behandlades annorlunda än vita så kunde inte heller feminismen arbeta mot eller förstå det våld och de specifika problem svarta kvinnor mötte i sin vardag. Snarare än att organisera sig och leva kvinnocentrerat som många radikalfeminister så organiserade sig många svarta, eller på annat sätt rasifierade, kvinnor med män i antirasistisk kamp. Där inkorporerade svarta feminister sin analys för att inom och utanför den antirasistiska rörelsen bekämpa kvinnoförtrycket.

Under 80-talet dör den andra vågens feminism av. Återigen hamnar kvinnofrågor i skymundan och feminist blir nästan ett skällsord. Således kommer vi fram till vår egen tid. I tiden runt millenieskiftet kommer feminismen på tapeten igen. De flesta börjar kalla sig eller se sig som feminister. Det är även under 2000-talet den queerfeministiska riktningen växer fram. Denna sägs ofta ha sin grund i det akademiska fältet queer-studier, där en av de mest betydande teoretikerna är filosofen Judith Butler.
Det vi brukar kalla queerfeminism har dock inte mycket gemensamt med Butlers teorier om kön som grundat i heterosexuellt tvång, performativt och helt utan essens. Istället tycks denna riktning i mångt och mycket se kön som något essentiellt, inte i biologisk mening, men som något som är inneboende i människor. Denna riktning inom feminismen kretsar, som mycket politik idag mer kring identiteter än ett förändrande av samhällsstrukturen i stort.

Det råder delade meningar om huruvida vi idag fortfarande befinner oss i den andra vågens feminism eller om det kommit en tredje våg. Detta grundar sig främst i om andra vågens feminism tog slut i och med den feministiska backlashen under 80- och 90-talet eller om den fortsatt genom den, samt i om den postmoderna feminismen är ny eller karaktäriserande för vår tid.
Om vi är andra eller tredje vågens feminister kvittar egentligen, som socialistiska feminister kommer vi aldrig förvilla oss i postmodernistiska resonemang. Om detta nu är det som karaktäriserar vår samtids feminism så är det viktigare än någonsin att ha en analys som utgår från det materiella förtryck kvinnor möter och handlar utefter den.

Bli medlem i RKU!

RKU är ett revolutionärt ungdomsförbund för arbetar- och vänsterungdomar.
Vi tar kamp mot kapitalismens utsugning och imperialismens krig. Vi säger att socialismen är framtiden.
Vill du arbetarpolitik och socialism? Kom med oss!
Läs mer

RKU i aktion