Socialismen är framtiden - framtiden är vår!

Varför kan man inte rösta fram socialismen?

Måste det verkligen till en revolution för att bryta med det kapitalistiska samhället? Rebell redogör här för hur parlamentarismens snäva ramar inte är tillräckliga i kampen för ett annat samhälle.

Jonathan Lagnebjörk

Ända sedan kampen för allmän rösträtt inleddes har stora delar utav den socialistiska rörelsen påstått att det inte behövs en revolutionär förändring för att avskaffa kapitalismen.
Den socialdemokratiska och reformistiska vänstern menade att det genom reformer går att förändra samhället och att den viktigaste arenan för politisk kamp är de parlamentariska valen. Idag kan man visserligen knappast kalla de svenska Socialdemokraterna för socialister utan snarare förespråkare för en mänskligare kapitalism, men deras reformism återfinns i många organisationer, både i Sverige och utomlands.

Målet får aldrig vara en mänskligare kapitalism utan socialism. Ett samhälle där den privata äganderätten av produktionsmedlen är avskaffade och där folkmajoriteten bestämmer över samhällets ekonomi. För att nå detta mål har historien visat att reformismen är en återvändsgränd.
Socialdemokraterna hade makten under majoriteten av 1900-talet och trots det slutade samhället aldrig att vara kapitalistiskt organiserat. Även om Socialdemokraterna länge påstod sig vilja genomföra en socialistisk omvandling, ändrades aldrig ägandeförhållandena i samhället. Vissa delar av ekonomin förstatligades visserligen och trots att många förbättringar för arbetarklassen genomfördes, exempelvis fler semesterveckor och allmän sjukvård, så rörde aldrig socialdemokratin den privata äganderätten.

Varför lyckades då socialdemokratin genomföra de förändringar som ändå genomfördes?
När den allmänna rösträtten infördes liksom åtta timmars arbetsdag skedde det på grund av att den svenska borgerligheten stod inför ett mycket större hot. Genom hela Europa gick en revolutionär våg. Inspirerade av den ryska februarirevolutionen skedde det demonstrationer och kravaller i hela Sverige för demokrati, mat och mot första världskriget.
Det var hotet om revolution och inget annat som införde allmän rösträtt i Sverige. På samma sätt kan man se att de flesta andra progressiva förändringar skett i tider när arbetarklassens organisation och kamp setts som ett hot oavsett om den varit revolutionär eller ej. Det var inte främst antalet röster på Socialdemokraterna som byggde välfärdsstaten utan den revolutionära potentialen som doldes i arbetarklassens organisering.

Kan man då inte se välfärdssamhället, med dess förstatligande och regleringar av privata företag, som en typ av socialism?
Folkhemmet och välfärdsstaten var givetvis en stor förbättring för arbetarklassens livsförhållanden, men det innebär inte att staten plötsligt blev ett verktyg för socialism. Staten växer fram i samhället när motsättningarna mellan klasserna blivit så pass stora att de inte längre kan försonas. För att överbygga motsättningen skapas staten som en objektiv makt. En apparat som på ytan agerar självständigt och som står över kampen mellan arbete och kapital.
Men staten är och har alltid varit ett verktyg för den härskande klassen. Den antika staten och den moderna borgerliga staten skiljer sig på många sätt, precis som staten i en parlamentarisk demokrati och den i en diktatur. Men det innebär inte att staten inte har samma syfte oavsett form.

Det tydligaste uttrycket för statens uppgift som verktyg för borgarklassen är den våldsapparat som ingår. Våldsapparaten skapades för att försvara den privata äganderätten. Dels genom en militär vars viktigaste uppgift idag är att skydda kapitalisternas egendomar mot konkurerande kapitalister, men som också kan sättas in mot arbetarklassen om så krävs. Dels det statliga våldsmonopolet i form av polis, domstolar, fängelser etc. Dessa gör positiva saker också, men det står inte i motsättning till anledningen till varför de skapades.

Den borgerliga staten i Sverige tvingades alltså ta en mer självständig roll och genomföra många förändringar som direkt minskade kapitalisternas frihet och rörlighet, utan att för den delen ändra klasskaraktär. Idag finns bara resterna kvar av det välfärdssamhälle och av Socialdemokraternas »socialism«, men staten som förtrycksapparat är mer välfungerande än någonsin.
Staten kan alltså inte reformeras utan måste brytas ned, krossas, och istället ersättas med en ny stat. Denna stat kommer precis som alla stater vara ett verktyg för den härskande klassen att förtrycka klassfienden. Skillnaden är att den socialistiska staten blir den första staten som existerar för att bevaka folkmajoritetens, dvs arbetarklassens och närstående samhällsskikts, intressen och för att förhindra privatiserandet av produktionsmedlen.

Svenska socialdemokraterna lyckades aldrig införa socialism. Hur har det då gått för andra reformistiska rörelser i världen?
Ser vi på Europa så är det tydligt att varje socialistisk rörelse eller till och.med de som kallats sig kommunistiska misslyckats med införa socialism genom de demokratiska parlamenten. I de flesta fallen har dessa rörelser skjutit på införandet av socialismen och istället försökt resonera med kapitalisternas partier om små förbättringar här och var. Tillslut har dessa partier försjunkit så djupt i klassamarbetets träsk att de helt lagt socialismen på hyllan och inte längre går att skilja från sina motståndare. I andra fall har den borgerliga staten visat sitt sanna ansikte och fängslat, internerat, mördat och fördrivit.

Borgerlig demokrati är självklart den bästa formen av kapitalism och reformismen kan onekligen leda till många förbättringar. Men för den som vill se ett verkligt demokratiskt samhälle där demokratin även innefattar ekonomin är reformismen en återvändsgränd. Reformismen kan leda till en mänskligare kapitalism, men aldrig till ett socialistiskt samhälle. Borgarklassen ger aldrig frivilligt ifrån sig sina privilegier och därför kan inte kampen för socialism byggas på deras villkor. Den måste byggas på våra.

Bli medlem i RKU!

RKU är ett revolutionärt ungdomsförbund för arbetar- och vänsterungdomar.
Vi tar kamp mot kapitalismens utsugning och imperialismens krig. Vi säger att socialismen är framtiden.
Vill du arbetarpolitik och socialism? Kom med oss!
Läs mer

RKU i aktion