Studera, kämpa, lär!

Drömmen om en demokratisk vård

OLIVER CARLBERG

Jag har nu snart arbetat i Uppsalas hemvård i ett helt år. Det är min hittills längsta arbetslivserfarenhet och jag har redan lyckats samla på mig en och annan historia att roa (och chocka) familjemedlemmar, vänner, partikamrater och en och annan RKU:are med.
Som när jag och en annan kollega skulle sköta åtta personers arbetsuppgifter. Eller när jag blev skickad till en gravt demenssjuk brukare utan förvarning mitt kanske tredje pass på arbetsplatsen (hände nyligen ännu en gång, men nu är jag ju härdad). Eller när jag och mina kollegor fick byggda upp ett hemligt gömställe av skoskydd utifall att de än en gång inte skulle ha levererats. Det har varit minst sagt spännande att vara mitt i vårdkrisen – och förstås helt fruktansvärt. Det är nästan först nu min egen chock har börjat falna.

Nu känns det äntligen som att jag kan fokusera på andra grejer än den kaotiska planeringen, personalstrulet och hur orimligt mycket det krävs av personalen på vårdgolvet jämfört med de som planerar. Jag har under den tid jag arbetat inom hemtjänsten endast gått på två arbetsplatsträffar, under januari missade jag två stycken trots att jag befann mig på arbetsplatsen.
Livsviktiga rutingenomgångar som ska värna min och brukarens säkerhet har gått mig totalt förbi på grund av att dessa endast redovisades på en APT. Jag och mina vikariekollegor, som troligen är tio gånger fler än våra fastanställda, får heller inte särskilt mycket möjlighet att ställa våra ansvariga till svars och avkräva dem att se till att vi inte står där med två vikarier på två arbetsgrupper.

Jag tänker allt mer på just frågan om ansvar inom vården. Att våra arbetsledare och planerare i slutändan inte är ansvariga gentemot oss arbetare. Deras plikter är gentemot deras chefer på Uppsala kommun som kräver att de ska verkställa Socialnämndens krav på fler besök på mindre tid och färre personal. Alla tankar på rätt till medbestämmande som är inskrivet i svensk lag försvinner när vård- och kommunbyråkratins fåtal röster väger tyngre än all personal ute på vårdens arbetsplatser. I slutändan blir många frågor en fråga om demokrati på arbetsplatsen, vems villkor och krav ska styra arbetets utformning?

Jag tänker ofta på hur det skulle kunna se ut. En vård där de som planerade och ledde arbetet kom direkt från vårdgolvet. Att de var ansvariga gentemot arbetarna på arbetsplatserna och inte sina chefer och att arbetsplatsträffar inte bara skulle vara en meningslös formaliapunkt där våra synpunkter går »in i ena örat och ut genom det andra på planerarna« som en äldre kollega uttryckte det. En vård där dessa träffar istället skulle vara en plats där vi kunde bestämma tillsammans hur arbetet skulle utföras och göras bättre. För om det är något jag märkt så är det att mina kollegor ofta har bättre koll på hur lång tid olika personer behöver för att få sina behov tillfredsställda. Förstås att de har – de möter ju brukarna varje dag.
Efter mina erfarenheter tror jag mer än någonsin på kommunismens krav att arbetarna ska styra arbetet – om vi fick demokratiskt besluta om arbetet och om det var arbetarnas tillsammans med brukarnas behov som styrde vården skulle det vara ett steg närmare till att vården skulle bli en arbetsplats som inte bränner ut människor i högre takt än den hjälper.

Bli medlem i RKU!

RKU är ett revolutionärt ungdomsförbund för arbetar- och vänsterungdomar.
Vi tar kamp mot kapitalismens utsugning och imperialismens krig. Vi säger att socialismen är framtiden.
Vill du arbetarpolitik och socialism? Kom med oss!
Läs mer

RKU i aktion