Socialismen är framtiden - framtiden är vår!

Gramsci och den kulturella hegemonin

Som kommunist är det inte sällan en ställer sig frågan: Hur kan världen se ut som den gör? Om en sannerligen tror att socialismen är den enda möjliga vägen till ett jämlikt och humant samhälle är det inte konstigt att undra varför vi fortfarande sitter kvar i denna grymma sörja vi kallar kapitalism.

IVO THOMASSON

I mycket är det en oundviklig fråga, dess oundviklighet kan ofta innehålla en viss sorg, en påfrestning, men för att förflytta sig från problemformulering till revolutionär praktik är det nödvändigt att ta oss förbi detta första stadium. Visst kan vi konstatera att det är krävande att vara kommunist, men det säger oss inget om vi inte går till botten med frågan.

Att söka efter ett svar på den frågan är något som sysselsatt otaliga marxistiska teoretiker, ända sedan den kommunistiska ideologins ursprungsdagar. Få har dock lyckats ge ett lika heltäckande och tidlöst svar som Marx, Engels och Lenin. Vad dessa fokuserade på var de krasst materiella och ekonomiska förhållanden som utgjorde kapitalismens mekanism. I vissa skrifter behandlade de hur kulturen och de värderingar som är rådande i samhället bibehåller och rättfärdigar det kapitalistiska systemet. Särskilt kommer jag att tänka på Friedrich Engels skrift Familjens, privategendomens och statens ursprung, där en materialistisk förklaring ges till det borgerliga samhällets monogama tvåsamhetsförhållanden.
Men den tänkare som gjort det mest betydelsefulla bidraget till en marxistisk tolkning av den kultur och de värderingar vi lever under måste anses vara Antonio Gramsci.

Antonio Gramsci föddes i en tjänstemannafamilj på den underutvecklade och fattiga ön Sardinien, Italien. Han flyttade till Turin, som då var (och fortfarande är) Italiens industriella huvudstad, främst präglad av metall- och bilindustrin. I Turin började han delta i de fabriksråd som instiftades för att föra arbetarnas talan gentemot industriherrarna och bilda varandra i marxistisk teori. Gramsci bedrev även all sorts journalistik i diverse vänstertidskrifter. Under 20-talet kom att han bli en av grundarna och ledarna för det italienska kommunistiska partiet, som splittrades från ett socialistiskt parti som enligt Gramsci och hans kamrater glidit alltför långt in i revisionismens återvändsgränd. Under sin korta politiska praktik kom Gramsci att ställas inför många svårigheter.
Det dilemma som mest brydde Gramsci var förenandet av Italiens industriarbetare, som var koncentrerade till norra Italien med bondeklassen i södra gentemot deras gemensamma fiende: kapitalistklassen. Förutom det kulturellt och geografiskt splittrade proletariatet, växte det fram en annan ideologi i det polariserade landet: Mussolinis fascism. I den turbulenta tiden som ledde fram till att fascisterna fastställde sitt politiska och våldsmässiga monopol var den progressiva rörelsen i Italien splittrad mellan ett socialdemokratiskt, ett kommunistiskt och ett syndikalistiskt läger, samtidigt som många vänstersinnade förleddes in i fascismens härva. 1926 blev Gramsci fängslad, han kom att spendera elva år i olika fängelser och kliniker innan han dog 1937.

Det är från fängelsetiden Gramscis teoretiska produktion kommer, den ryms i fyra band som först publicerades 1948 och kom att ha en djup inverkan på nästan all följande marxistisk teori.
Det som av många anses vara Antonio Gramscis främsta bidrag är hans tankar om kulturell hegemoni.
Hegemoni är ett grekiskt ord som från börjat avsetts en stadsstat som utövat politisk och militär makt över en eller flera andra stadsstater. När Gramsci använde ordet var det för att svara på just den fråga jag tagit upp i textens inledning. Hur kan världen se ut som den gör? Baserat på Marx teori hade många förväntat sig att proletariatet skulle göra revolution i fler länder än Tsarryssland i början av 1900-talet men redan vid mitten av 20-talet var det klart att så inte hade skett, och att så antagligen inte skulle ske på en världsskala inom den snara framtiden. Det handlar alltså om hur en härskande klass kan påtrycka sitt styre över en annan klass, något som till stor del sker med militärt och ekonomiskt våld. Men en samlad arbetarklass skulle enligt Gramsci vara övermäktig kapitalets militära förtryck, så han utvecklade teorin om hur borgerligheten genom att ha monopol över kultur och moral kan få en befolkning att om inte acceptera, så åtminstone finna sig i det kapitalistiska systemet.

Att tala om borgerlighetens monopol på kulturen är inte enbart att tala om hur alla stora tidningar och tv-kanaler ägs av kapitalistiska mediekoncerner, fast det självklart är en del av problemet. Den kulturella hegemonin når dock mycket djupare än så, till den grad att varje människa analyserar sin omvärld genom en referensram som dikteras av vilket kulturella och moraliska klimat som är rådande. Gramsci benämnde ofta de materiella förhållandena och det ekonomiska systemet som basen på vilken den kulturella hegemonin utgjorde en överbyggnad. I den ortodoxa marxismens teorivärld dikteras överbyggnaden av basen, medan Gramsci menar att det sker ett växelspel där basen och överbyggnaden ofta förstärker varandra. Förhållandet mellan bas och överbyggnad är inget som kan definieras utifrån en uppsättning statiska principer utan något som måste utsättas för ständig granskning och analys.
Många skulle till exempel hävda att det huvudsakliga sättet som den rådande hegemonin yttrar sig på just nu är konstaterandet att inget alternativt system är möjligt, men så har det uppenbarligen inte alltid varit.
Under stora delar av efterkrigstidens 1900-tal vill jag mena att det mest tongivande uttrycket för den liberala och nyliberala ideologin var »The American Dream«. Under den hegemonin handlade det om att varje människa kunde nå framgång och rikedom bara hen slet tillräckligt hårt. Massorna som led under fattigdom och förtryck gjorde det för att de var lata och saknade initiativ. Lockelsen i villan och bilen för den drivna individen var huvudargumentet för det kapitalistiska systemet, som då var utmanat av ett annat sådant. Socialistiska länder bedömdes som – förutom förtryckande och diktatoriska – omoraliska hinder för individens självupfyllande, som förkroppsligades i de konsumtionsmöjligheter som den amerikanska drömmen erbjöd.
Efter Sovjetunionens fall har dock situationen förändrats, så även den kulturella hegemonins uttryck. En analys av läget som rått sedan 90-talet är att den kapitalistiska ideologin inte längre behöver framställa den fria marknaden och bourgeouisiens diktatur genom den parlamentariska demokratin som det bättre alternativet utan det enda alternativet. Om den analysen accepteras, kan man lätt dechiffrera många fenomen i dagens debattklimat och kulturella diskurs. En följd av denna rådande stämning är vad som anses vara politiskt och/eller ideologiskt, där allt som inte understödjer eller beskriver status quo stämplas som politiskt.
Ett mycket tydligt exempel på det kan observeras i radioprogrammet i Sommar i P1, ett självklart inslag i den svenska populärkulturen. Sommaren 2014 talade Athena Farrokhzad i sitt program om strukturell rasism, ockupationen av Gaza och Bertolt Brecht, allt ur ett tydligt klassperspektiv. Reaktionerna från högern var rasande, debattsidorna skriade och en moderat riksdagsman sa upp sin TV-licens. Programmet anmäldes till granskningsnämnden för att sedan frias. Inför sommaren 2015 deklarerade ansvarige Bibi Rödöö att »Jag tycker inte att Sommar är ett politiskt program, man kan debattera politik i program som Agenda men jag vill att vi så långt det går fredar Sommar från politik.«
Radiotimmarna som följde detta uttalande var till överkant fyllda med individualistiskt prat om entreprenörsskap och självförverkligande genom konsumtion. Föga förvånande, men anledningen till att jag tar upp detta två år gamla spektakel är att det tycks mig vara ett av de tydligaste exemplen på hur den borgerliga hegemonin idag verkar. Nämligen genom att allt som handlar om att förvalta det kapitalistiska systemet är oideologiskt och därmed rimligt och rättfärdigat, medan de röster och krafter som verkar för en förändring som sträcker sig bortom detta systems ramar stämplas med ord som propaganda, utopi eller någon dylik plattityd.
Denna tendens märks inte blott inom samhällsdebatten utan även inom det faktiska styret av landet, i kommunerna flyttas allt fler beslut till diverse tjänstemäns skrivbord. En förskjutning av makt från medborgare till yrkesdrillade förvaltare som säljs in med motton som effektivisering och streamlining. Här ser vi ett tydligt exempel på den växelverkan mellan bas och överbyggnad som Gramsci behandlade i sina texter.

Eftersom Gramsci fängslades 1926 hann han inte omsätta många av sina idéer i praktiken. Det bör dock sägas att hans teori aldrig avlägsnade sig från en praxis, ett sätt att organisera tingen. Efter hans död användes hans texter ofta för att rättfärdiga linjen det Italienska kommunistpartiet tog efter andra världskriget, men det skulle vara trångsynt att lägga skulden på Gramsci för den revisionism som i Italien och många andra europeiska länder avlägsnade de etablerade kommunistpartierna från en konkret klasskamp.
Dock bör det erkännas att en viss uppmaning till klassamarbete kan uttolkas i Gramscis teori, men den bör ses i en kontext där Italien stod inför fascismens akuta hot. Gramsci menade att en revolutionär rörelse, om den skulle lyckas, var tvungen att etablera en egen hegemoni: en egen värderings- och kulturvärld som skulle utgå från en materialistisk syn på världen. För att etablera en sådan hegemoni trodde Gramsci att ett samhälles intelligentsia (den intellektuella medelklassen) kunde utgöra en viktig allierad i klasskampen.

Alla kommunistiska rörelser som vunnit mark i historien har strävat efter att etablera en egen hegemoni, många skulle nog hävda att det är en livsviktig del av en revolutionär praktik. Därför är det viktigt att se till den teori som kan hjälpa oss analysera nuläget och bygga upp en rörelse som ämnar bryta igenom kapitalismens struktur, både på det ekonomiska och det moraliska/kulturella planet.
Dessutom kan studier av Gramsci vara upplysande i frågan om fascismen, dess materiella rötter och därmed sätten att bekämpa den. Antonio Gramsci fick betala med sitt liv för sin kamp, men han lyckades lämna ett ovärderligt bidrag till den marxistiska teorin, ett bidrag som det skulle vara oklokt att bortse ifrån.

Bli medlem i RKU!

RKU är ett revolutionärt ungdomsförbund för arbetar- och vänsterungdomar.
Vi tar kamp mot kapitalismens utsugning och imperialismens krig. Vi säger att socialismen är framtiden.
Vill du arbetarpolitik och socialism? Kom med oss!
Läs mer

RKU i aktion