Socialismen är framtiden - framtiden är vår!

Världarnas förintare

»Nu har jag blivit Döden, världarnas förintare.« Så reagerade Robert Oppenheimer, vetenskaplig ledare för det amerikanska kärnvapenprogrammet, på den första lyckade testsprängningen av en atombomb den 16 juli 1945.

Sedan dess har världens befolkning försökt greppa detta faktum; de ledande makterna sitter på ett vapen som kan förinta hela mänskligheten i en smäll – bokstavligen

Oliver Carlberg

Ända sedan kärnvapnens begynnelse har fredsrörelser och kärnvapenmotståndet kämpat för atombombens avveckling. Den rörelsen har vunnit många segrar, i vår del av världen ledde den bland annat till att Sverige aldrig utvecklade egna kärnvapen på 1950-talet trots den socialdemokratiska regeringen, försvaret och hela den samlade borgerlighetens påtryckningar.
Den senaste yttringen för motståndet är Avtalet om kärnvapensförbud som 122 länder inom Förenade nationerna, däribland Sverige, antog 7 juli 2017.

Avtalet, som drevs av ICAN (International Campaign to Abolish Nuclear Weapons), påtvingar alla länder som skriver på att totalförbjuda kärnvapen. Därmed helt avstå från att utveckla, testa, inneha, lagra, använda eller hota att använda kärnvapen.
Avtalet binder också signaturländerna från att bidra till ett annat lands försök till kärnvapenprogram. Avtalet kunde ha varit ett viktigt steg för internationell kärnvapensavveckling och för en kärnvapenfri värld – om inte alla kända kärnvapensinnehavande länder samt alla länder inom Nato bojkottat avtalet och till och med vägrat ens delta under omröstningen.

Att världens ledande kärnvapenmakter är minst sagt kyligt inställda till en avveckling kommer inte som en allt för stor chock. Ända sedan kärnvapen för första gången brukades av USA på den japanska industristaden Hiroshima 6 augusti 1945 har kärnvapen varit en oumbärlig del av de imperialistiska makternas politiska strategi samt de anti-imperialistiska krafternas svar på den. Världen har i snart 70 år levt under ett tillstånd av mutually assured destruction (ömsesidig garanterad undergång) – ett säkerhetspolitiskt mantra som garanterar fred endast i tron att ingen stat vill riskera en dominoeffekt genom att gå till anfall med sin kärnvapenarsenal.
Under omgångar har världens två ledande kärnvapenmakter USA och Ryssland undertecknat nedrustningsavtal, senast 2010 med det så kallade New START-avtalet, som ämnat att begränsa ländernas kärnvapensberedskap. New START binder USA och Ryssland att år 2018 »endast« sammanlagt ha 800 interkontinentala missiler, ubåtsbaserade missiler och tunga bombplan förmögna att leverera kärnvapensbomber. Utöver detta får länderna inte ha mer än 1550 utplacerade stridsspetsar.

Ett avtal som tillåter sådana enorma mängder kärnvapen att fortfarande existera ter sig rejält tandlöst. Men inte ens detta löjligt urvattnade nedrustningsavtal kan sättas i kraft. Enligt ICAN så hade år 2017 USA 6,800 kärnvapenstridsspetsar och Ryssland 7,000. ICAN noterar att den internationella trenden, trots många världsledares löften och visioner, inte är mot avveckling utan tvärtom mot modernisering och upprustning av kärnvapenarsenalerna.

Det mest hycklande av alla dessa löften gavs av USA:s förra president Barack Obama i Prag 2009. I ett då väldigt uppburet tal menade han att USA, som enda land i världen som brukat kärnvapen för militära ändamål, har ett »moraliskt ansvar« att verka för en kärnvapenfri framtid. Han menade då också att detta skulle vara hans utrikespolitiska kärna och eftermäle. Men det är ju inte individer som skipar världshistoria och trots Obamas (möjligtvis) välmenade löften blev det inget av det.
Så förutom det halvhjärtade och ej tillämpande avrustningsavtalet med Ryssland ägnade USA under Obama resten av sina två mandatperioder till upprustning, modernisering och utveckling. Obamaregeringens sista budget tillsköt en biljard amerikanska dollar för moderniseringen av USA:s arsenal, något som hans efterträdare Trump gladeligen skrev på. Denna expansion är dessutom egentligen olaglig då USA har skrivit på Icke-spridningsavtalet som binder alla underskrivna till att verka för avveckling – men detta som många andra avtal ses mer som en vision än något tvingande.

USA:s återfunna kärlek till sitt kärnvapenprogram, som årtiondena efter Sovjetunionens sammanbrott hade varit kraftigt eftersatt och i mångt och mycket sönderfallande, kan endast ses i ljuset av USA:s försök att behålla sin position som världens enda supermakt. Uppkomlingar som Kina och den gamla fienden Ryssland behöver kontrolleras och inhägnas – det är här Nato kommer in som den amerikanska utrikespolitikens förlängda arm.

Natos historia med kärnvapen är lika gammal som organisationen själv. Över 7,000 amerikanska stridsspetsar var placerade i Europa 1971, idag står endast 150 amerikanska spetsar på europeisk mark. Det är belgiska, holländska, italienska, turkiska, och tyska baser som står värd för de amerikanska bomberna. Men det är viktigt att notera att Nato-medlemmarna inte endast huserar de fysiska bomberna utan hela alliansen står också värd för flygfälten och andra »leveransmetoder« genom vilka en stridsspets kan nå sitt mål. Alla Natomedlemmarnas hamnar står värdar för örlogsfartyg som bär på stridsspetsar. Natos syfte, att genom ett tätt samarbete verka avskräckande förutsätter en kärnvapenberedskap – en sådan beredskap har alltid varit stormakternas främsta metod för att avråda från inblandning i deras affärer.

Natos hela existens och dess funktion som USA:s europeiska kärnvapenparaply motiveras som det alltid gjort av hotet från Ryssland. Den ryska björnen är på väg! skanderar Nato-företrädarna om och om igen – därför krävs Natos expansion. Därför krävs en utbyggd kärnvapensberedskap och en modernisering – något som faktiskt kommer göra det enklare och mer effektivt att starta ett kärnvapenkrig som kommer förgöra allt liv på den här planeten. USA och Natos agerande är startskotten för ännu en upprustningskapplöpning – ingen makt vill vara förloraren i kampen om vems arsenal är mest avskräckande mot fienden. USA har här ett övertag – de har en hel militärallians i ryggen för att hjälpa till i kapplöpningen.
Kärnvapenfrågan är förstås en väldigt viktig punkt i det svenska Natomotståndet.

Något Natoförespråkarna och den svenska regeringen tagit fasta på när de vill gå till attack mot Natovägrarna. Vår försvarsminister Peter Hultqvist skrev i en debattartikel publicerad i Expressen 24 maj 2016 att: »Avtalet ger inte heller Nato någon som helst rätt att placera ut kärnvapen på svenskt territorium. Varje sådant påstående är felaktigt.« Men som jag påpekat ovan så behövs inte fysiska kärnvapens stridsspetsar placeras ut för att kärnvapen ska beträda svenskt territorium – dessa kan bäras på till exempel fartyg.
Om örlogsfartygen som ska förläggas i Göteborgs hamn under den kommande Aurora-17-övningen kommer vara bestyckade med kärnvapen har ansvariga myndigheter båda inom och utanför Sverige vägrat svara på.

Hultqvists linje är dessutom fullständigt motstridig till just det samarbete han förespråkar att fördjupa, något både Natomotståndare likaså Natolobbyn förstår. Moderaternas utrikespolitiska talesperson (och före detta försvarsminister i regeringen Reinfeldt) Karin Enström skrev angående Sveriges ja i FN-omröstningen 7 juli att »det riskerar att påverka Sveriges relationer till våra viktigaste partnerländer. Än värre är att konventionen kommer att undergräva Sveriges säkerhetspolitiska handlingsfrihet eftersom den är oförenlig med ett framtida svenskt Nato-medlemskap.«

Natolobbyn förstår precis som Natomotståndarna att nedrustning, för att inte tala om avveckling, inte finns på kartan inom krigsalliansen. Det är till och med hotande för Sverige som möjlig framtida medlem att skriva på en främst symbolisk FN-konvention, så inbyggt är kärnvapnens funktion i Natos DNA. Det finns en uppfriskande ärlighet från Enström måste man i alla fall säga: istället för att som Hultqvist försöka intala oss att Sverige kan välja och vraka bland förpliktelser och fördelar inom Nato-samarbetet så står det här svart på vitt. Nato innebär att Sverige ska acceptera att underkasta sig USA:s och Natos kärnvapenparaply som en säkerhetspolitisk nödvändighet.

Framtiden ser inte allt så strålande ut för Obamas vision – den där om den kärnvapenfria världen. Aurora-övningen och Sveriges närmare förbindelser med militäralliansen kommer onekligen provocera vår granne i öst – hur Ryssland kommer reagera på att möjligen ha en stridsspets som endast ska färdas den kortadistansen över Östersjön vet vi inte. Men en sak är klar – vi går mot en allt mer stridsspetsbestyckad värld.

Alla som vill ha en värld fri från atomvapen måste formulera sin taktik på annat sätt än tidigare. Konventioner och tal om den moraliska förpliktelsen hos stater i all ära, men i nuläget är motståndet mot expansionen av militärallianser som Nato ett enormt viktigt arbete för den internationella rörelsen för kärnvapenavveckling. Att förhindra Natos expansion är att förvägra kärnvapensalliansen med USA i spetsen en ny utgångspunkt för sin strategi och därmed motarbeta utbyggnaden av kärnvapenarsenalerna.
Saknas det infrastruktur för att avfyra stridsspetsarna blir de allt mer ineffektiva och framförallt en enorm onödig kostnad. Redan nu ifrågasätts det inom den amerikanska militärtoppen hur man ska betala för den stundande moderniseringen – utan Nato skulle dessa självklart skjuta ännu mer i höjden till generalernas förtret.

En kamp för en kärnvapenfri värld måste innebära en kamp mot Nato. Hela Natos militära infrastruktur ökar onekligen chanserna för ett kärnvapenkrig. Detta ständigt stående hot gör att alliansen inte kan avväpna spaningarna i världen utan tvärtom bidrar till en ännu mer osäker värld. En värld utan Nato skulle vara en värld med mindre osäkerheter och konflikter, speciellt inom Europa. Utan dess kärnvapenparaply skulle världens kärnvapenstater kunna avveckla sina arsenaler i god tro – det skulle inte hänga över andra stater att USA trots nedrustning skulle ha ett övertag genom detta permanenta militära samarbete.

En Natofri värld låter ungefär lika otroligt som en värld utan kärnvapen. Men att förhindra att Nato får ännu en medlem är ett första steg på denna långa väg. Det svenska folket har redan en gång innan sett till att Sverige står utan stridsspetsar – nu måste den svenska fredsrörelsen göra det igen genom att säga nej till Nato.

Bli medlem i RKU!

RKU är ett revolutionärt ungdomsförbund för arbetar- och vänsterungdomar.
Vi tar kamp mot kapitalismens utsugning och imperialismens krig. Vi säger att socialismen är framtiden.
Vill du arbetarpolitik och socialism? Kom med oss!
Läs mer

RKU i aktion