Resolution antagen av RKU:s elfte kongress, 9-12 maj 2013
Sedan börskraschen och finanskrisen 2008 har media, politiker och borgerliga ekonomer flera gånger deklarerat att krisen är över. Regeringen har stolt förklarat att tack vare deras ansvarsfulla politik har Sverige klarat sig helskinnat ur den globala krisen.
Allt detta är lögn.
Den senaste tiden har det blivit allt mer uppenbart att Sverige tvärtom är på väg åt samma håll som resten av Europa. Antalet varsel i Sverige har ökat lavinartat.
Flera stora handelskedjor har gått i konkurs i takt med att konkurrensen hårdnar på marknaden. Krisen har redan lett till massiva nedskärningar och lönesänkningsavtal och värre kommer det att bli.
I horisonten ser vi den storm som redan drabbat södra Europa. Och den är på väg hitåt. Det faktum att Sverige är ett exportland samt att vi hållit oss utanför eurosamarbetet har fördröjt krisen. De svenska företag som exporterar varor till södra Europa tvingas nu minska sin verksamhet för att undvika konkurs. Svensk tillverkningsindustri läggs ner eller flyttas i takt med att det som tillverkas inte längre finner en tillräckligt köpstark marknad.
Den kapitalistiska krisen är i grund och botten en överproduktionskris. Trots all svält och misär i världen så finns det ett överflöd av mat, varor och tjänster, mer rikedomar och större möjligheter än någonsin i mänsklighetens historia. Men det privata ägandet av produktionsmedlen förhindrar en mänsklig, progressiv utveckling.
Krisen visar inte bara kapitalismens oförmåga att möta mänsklighetens behov, utan blottar alltså även kapitalismens inre motsättningar:
– Vinsterna som arbetarklassen skapar, tillfaller inte dem själva, utan företagsägarna, kapitalisterna.
– Kapitalisterna försöker hålla nere lönerna för sina anställda samtidigt som de behöver en köpstark befolkning som kan konsumera allt som produceras.
– Den kapitalistiska produktionen är samhällelig. Alla delar av produktionen är beroende av varandra genom avancerade produktionskedjor som sträcker sig över flera olika branscher och länder där hundratusentals arbetare deltar gemensamt i arbetet. Detta står i motsättning till ägandet, som är privat.
Den storm som drar fram över södra Europa – och nu är på väg hit – har fullständigt slagit sönder allt vad sociala rättigheter och välfärd heter. Krisen har tvingat ut miljontals arbetare i arbetslöshet. Den har kraftigt sänkt lönerna och försämrat arbetsvillkoren för miljontals andra. Den har sålt ut eller lagt ner den offentliga sektorn, som skolor, sjukhus och äldrevård. Den har ställt hundratusentals människor inför bostadslöshet och hunger och förstört framtidsdrömmar och möjligheter för lika många barn och ungdomar. I krisens spår växer också högerextremismen när kapitalet spelar ut folkgrupper och minoriteter mot varandra.
Samtidigt har monopolkapitalet, det vill säga de största företagen och deras ägare, kunnat stärka sina positioner. Dels genom de nedskärningar och privatiseringar som har öppnat upp nya marknader att plundra. Dels genom att lönerna sänks när arbetare ställs mot varandra på grund av den ökande arbetslösheten. Dessutom samlas den ekonomiska makten hos allt färre när mindre företag slås ut eller köps upp av storföretagen.
Men monopolkapitalet har också mött motstånd. I Grekland, Spanien, Italien och andra länder går hundratusentals arbetare ut på gatorna för att protestera. Strejker lamslår kapitalisternas företag och industrier och i arbetarklassen ökar insikten om att det kapitalistiska systemet är oförmöget att tillfredsställa människans behov. Krisen och kapitalismens motsättningar tar sig uttryck i den hårdnackade klasskampen mellan arbetarklassen och kapitalet. I flera länder växer den kommunistiska rörelsen och möjligheterna ökar till att göra den ekonomiska krisen till en kris för det politiska etablissemanget och i slutändan en allmän kris för hela det kapitalistiska systemet.
Vad kan vi göra här hemma i Sverige? Vi måste förbereda oss på krisen men framför allt: Vi måste förbereda oss på motstånd. RKU är och måste vara en del av detta motstånd. Vår uppgift är att delta i, uppmuntra till och leda protester och klasskamp i ett läge där rörelsen i den svenska arbetarklassen är mycket liten. I dagsläget krävs både försvarskamp, där vi står upp och försvarar de rättigheter arbetarklassen har tillkämpat sig, och offensiv kamp, för att visa att det finns en väg framåt, klasskampens väg.
Vår uppgift är dock ännu större än så. Vi måste sprida idéer och visioner om ett nytt samhälle, om socialismen. Vi måste också stärka den kommunistiska rörelse som en dag ska kunna leda arbetarklassen i störtandet av kapitalismen.
Mot dagens kapitalism ställer vi socialismen. Ett samhälle där ekonomin och produktionen ägs gemensamt, där det som produceras tillfaller folket, och där ekonomin planeras för att möta folkets behov. Vägen dit må vara svår, men det är också den enda vägen ut ur ett system som riskerar att ödelägga människans framtid genom fattigdom, krig och miljöförstöring.
– Krisen är kapitalisternas – vi i arbetarklassen ska inte betala!
– EU är kapitalets verktyg i krisen – Sverige ut ur EU!
– Krisen är en systemkris – för att helt få slut på krisen måste vi göra slut på kapitalismen!