Kampen mot EU

Efter ett 90-tal med ständiga förluster för arbetarklassen och kraftigt framflyttade positioner för borgarklassen, slog folkets seger i EMU-valet 14 september 2003 ned som en bomb i maktens korridorer och slutna sällskap.

Budskapet var tydligt: nog nu! Nog med nedskärningar, nog med maktarrogans och privilegier för eliten. Nog med EU-politik och utförsäljande av självbestämmandet. Den käftsmäll mot överheten som RKU och KPML(r) efterlyste på en av våra kampanjaffischer slog hårdare än vi vågat hoppas på. Yra av smällen försökte förlorarna skylla på allt, alla och varandra. Kapitalet krävde genast kompensation och Göran Persson och finansminister Ringholm ursäktade sig i regeringsförklaringen och höstbudgeten strax efter omröstningen.

Trots överhetens fortsatta arrogans, visade EMU-omröstningen klart och tydligt att vi kan vinna över den. Och kanske ännu viktigare, att överheten förlorade och kan förlora igen.
Just på grund av detta har överheten förvägrat svenska folket möjligheten att säga sitt om EU:s nya grundlag, till skillnad från en rad andra EU-länder. Resultatet i en sådan folkomröstning vore nämligen säkert på förhand: ännu en brakförlust för Göran Persson och den överhet han är politisk representant för.

Segern visade att sprickan mellan folket och överheten nu växt så stor att hot, arrogans och överlägsna resurser inte räcker för att överheten skall vinna. Om något så ökade dessa faktorer bara på sprickan.

För RKU bekräftade segern i EMU-omröstningen att kampen mot EU måste stå överst på vår politiska dagordning. Det är för närvarande den avgjort viktigaste klasskampsfrågan, och därtill en fråga som redan tagit sig starka klassmässiga uttryck, inte minst bland ungdomen. Medan en stor majoritet av ungdomar mellan 18 och 21, hela 70 procent, röstade nej, var majoriteten bland förstagångsväljande LO-medlemmar än mer förkrossande: hela 80 procent röstade nej.

Segern bekräftade även riktigheten i vår linje att det var arbetarklassens djupt rotade motstånd mot EU-politiken som skulle avgöra EMU-striden. Trots detta har Vänsterpartiet, liksom Miljöpartiet som i och för sig självklart inte är ett arbetar- eller vänsterparti, efter omröstningen tagit ytterligare steg bort från kravet att Sverige ska lämna EU. I det korta perspektivet kan det verka negativt; desto fler som kräver att Sverige ska lämna EU, desto bättre. Men Vänsterpartiet har inte drivit kravet som ett verkligt krav; det är inte förankrat i partiets politik.

Om man gör en konkret analys av situationen, framgår alltså att arbetarklassens EU-motstånd vuxit fram utan att någon av dess större organisationer, faktiska såväl som självproklamerade, drivit frågan. Det innebär att RKU och KPML(r) inom kort kommer vara ensamma om att försöka samla klassen bakom utträdeskravet. Det är å ena sidan en stor och allvarlig uppgift för oss, en som vi måste växa med och kämpa för att uppfylla. Å andra sidan presenterar det också en fantastisk chans för oss, eftersom vi blir den enda partipolitiska kraft som klassen kan vända sig till för att samla motståndet. RKU kan alltså komma att stå ensamt om att organiserat formulera ett krav som finns djupt rotat hos Sveriges unga arbetare.

***

I EMU-omröstningen, och inte minst dess efterspel, blottades en tydlig motsättning mellan arbetarklassen och borgarklassen vad det gäller inställningen till den samhälleliga demokratin. Medan undersökningar visar att arbetare och vanligt folk vill ha fler folkomröstningar och mer inflytande, har statsminister Göran Persson förklarat att han inte är intresserad av fler folkomröstningar. Hans argument är att det är riksdagens uppgift att avgöra ”målkonflikter”, och att folkomröstningar är en ”smitväg” bort från denna. Ingen kan dock ha illusioner om att Göran Persson i ”målkonflikten” mellan arbetarklassen och borgarklassen kommer att ta ”smitvägen” bort från den uppgift som borgarklassen givit honom: att försvara det borgerliga klassintresset.
Folkets krav på inflytande blir alltså ett konkret problem för Persson, och hans vägran att anpassa sig efter det kan bara spä på den motsättning mellan folket och det politiska systemet, som borgarklassen framtvingat genom att säga upp klassamarbetspolitiken och lämna den borgerliga demokratin därhän, då den inte längre var tjänlig.

Föraktet mot folkviljan visar sig inte minst i regeringen Perssons inställning till den nya EU-grundlagen, som kommer att innebära ytterligare grova inskränkningar i möjligheten för arbetarklassen och vanligt folk att påverka landets politiska utveckling. Medan folket sa nej till mer överflyttning av makt till EU, är Göran Persson mer än villig, ja till och med ivrig, att gå rakt emot folkomröstningsbeskedet och utan några som helst ändringskrav godkänna förslaget till grundlag. EU-motståndets och demokratiförsvarets svar måste självklart vara att kräva en folkomröstning i frågan, en folkomröstning som Persson aldrig kommer vinna.

I det nuvarande läget, då det ligger i arbetarklassens objektiva intresse att försvara och utöka demokratin, medan det å andra sidan ligger i borgarklassens intresse att urgröpa och minska densamma, blir det revolutionär politik att hävda folkets rätt att styra och att kämpa för monopolkapitalets minskade makt.

Denna demokratiska kamp innefattar en djup sprängkraft, just eftersom den idag är mycket tydligt bunden till de skilda och oförsonliga klassintressena. I denna demokratiska kamp ska vi inte agera sekteristiskt, genom att över klassens huvuden endast prata om den borgerliga demokratins begränsningar. Men vi ska heller inte agera opportunistiskt, genom att manifestera övertro på demokratins möjligheter inom det kapitalistiska systemet, en övertro som ligger djupt i stora delar av arbetarklassens medvetande.

Vi ska helt enkelt utgå från arbetarungdomens grundläggande åsikt om att demokratin ska försvaras och krav på folkstyre, men samtidigt inte glömma bort den borgerliga demokratins grundläggande natur.

I försvaret av demokratin, och den motsättning med borgarklassen som ett sådant framtvingar, kommer de begränsningar som kapitalismen sätter för demokratin att avslöjas och kravet på folkstyre förvandlas till ett revolutionärt krav.

***

Uppgifterna står alltså klara för oss.
- RKU har att organisera det EU-motstånd som vuxit fram spontant ur arbetarungdomens erfarenheter från 90-talets EU-anpassade och arbetarfientliga högerpolitik. I kampen för att göra detta måste vi utgå från arbetarungdomens konkreta situation, intressen och kampvilja, och med vår revolutionära klassmedvetenhet lyfta frågan till ett högre plan, bortom det spontana.
- RKU måste principfast föra fram parollen ”Sverige ut ur EU”, som är central för vårt EU-motstånd och därmed för vår verksamhet över huvud taget. Det är i denna paroll som vi enklast och mest slagkraftigt presenterar vår linje. När andra politiska krafter sviker den, är det desto viktigare för oss att inte bara försvara den utan än mer offensivt presentera den som något för arbetarungdomen att samlas kring.
- RKU måste agera för att överheten genom politiska knep, hot och lögner inte lyckas etablera tanken om att EU är något naturligt som arbetarungdomen har att finna sig i. Det innebär till exempel konkret att vi ska fortsätta att driva linjen om bojkott av val till EU-parlamentet, som vi gjorde 2004
- RKU måste försvara demokratin mot de attacker som borgarklassen och dess politiska representanter i regering och riksdag utsätter den för. Vi ska plocka fram den sunda kärna av demokrati och vilja till folkstyre som finns hos klassen, och som i praktiken idag är riktad mot borgarklassen. Genom att försvara dessa ståndpunkter spär vi på den politiska motsättning som uppenbarats mellan folket och överheten, och som hittills visat sig i till exempel EMU-omröstningen och de stora protester mot nedskärningar som svept över landet efteråt.

***

Kampen mot EU kan under den kommande kongressperioden bli den fråga som RKU når ett verkligt genombrott i. Det är i uppgifter och tillfällen som dessa som vi kan visa vad vi går för, och där vi kan göra oss förtjänta av arbetarungdomens förtroende i vår organisation. Låt oss göra oss förtjänta av detta.