RKU:s principprogram, antaget vid förbundets sextonde kongress maj 2023.
RKU bildades 1994 och organiserar skol- och arbetarungdomar i kampen mot kapitalism, för socialism. Detta är en kamp i vår vardag, på skolor och arbetsplatser. Vi kämpar för ungdomars rättigheter såsom rätten till arbete, bostad och utbildning. Vi kämpar mot imperialismens härjningar i världen. I denna klasskamp bygger vi en organisation som tillsammans med andra skall kunna utmana kapitalismen som system.
Kampen för socialism börjar här och nu, i kampen för ungdomars rättigheter. Det kapitalistiska samhället visar sig dagligen vara oförmöget att tillgodose alla människors grundläggande behov, därför lever kommunismens idéer trots att överheten dödförklarat dem.
Men socialismen blir en kraft först när den organiseras. En kommunist måste organisera sig, endast tillsammans kan vi påverka och förändra. Vi välkomnar alla som har samma mål att komma med i arbetet för en bättre värld.
Tillsammans utformar RKU:s medlemmar de politiska principerna och arbetsformerna, tillsammans tar vi beslut och tillsammans genomför vi och tar ansvar för fattade beslut.
Detta principprogram är RKU:s politiska principer och har antagits av förbundets sextonde kongress. Syftet är att analysera den värld vi lever i för att kunna förändra den. I det arbetet behöver vi dig som inte längre accepterar orättvisorna. Kom med i RKU!
Kapitalismen
Klassamhället
Vi lever i ett klassamhälle, ett kapitalistiskt samhälle. Kapitalismen består, oavsett om socialdemokraterna eller moderaterna har regeringsmakten. Kapitalismens grund är det privata ägandet av företag. Detta innebär att produktionen inte kan anpassas efter människans behov utan bara syftar till maximal vinst. En del personer blir rika enbart på att äga, medan alla andra tvingas jobba för de som äger. Detta är det kapitalistiska samhällets grundläggande motsättning - mellan kapitalister och arbetare. Denna motsättning tar sig uttryck i den ständigt pågående klasskampen.
Det kapitalistiska klassamhället visar sig dagligen vara oförmöget att tillgodose alla människors grundläggande behov. De rika lever i lyx och överflöd samtidigt som de flesta tvingas vända på varje krona för att klara vardagen. Fabriker flyttas från Sverige och lämnar arbetare utan jobb, trots att företagen går med vinst. I skolan är böckerna gamla och slitna och klasserna är alldeles för stora. Samtidigt är Sverige rikare än någonsin och företagen gör miljardvinster.
Arbetarklassen är i majoritet i det svenska samhället och finns inom sjukvården, handeln, industrin, på byggen, i gruvor, kommunikationer, barn- och äldreomsorgen, skolor och andra sektorer. Det är bara arbetarklassens egen kamp som kan störta kapitalismen, eftersom arbetarna kan slå mot grunden i det kapitalistiska samhället: jakten på maximal vinst.
Högerpolitik och nedskärningar
Kapitalismen är samhällsekonomiskt ineffektiv. Istället för att låta människors behov av en bra skola, arbete, bostäder och en hållbar ekologisk utveckling styra så sätts vinstmaximeringen i centrum. Tillsammans får folket ta konsekvenserna av detta genom arbetslöshet, fattigdom, stress, miljöförstöring och ökat alkohol- och narkotikamissbruk. Inte ens den allra nödvändigaste servicen, såsom sjukvård och skola, är skyddad från vinstjakten. Resurser flyttas från den offentliga sektorn till privata ägare när privat drivna skolor, vårdcentraler och sjukhus etableras som ett resultat av nedskärningarna. Våra skattepengar hamnar på så vis i kapitalisternas fickor, samtidigt som resurserna till den offentliga vården och skolan minskar.
I skolan märks bland annat nedskärningarna genom lärarlösa lektioner, brist på material, sämre skolmat och fler obehöriga lärare. Att Sverige inte skulle ha råd att ge barnen en trygg uppväxt och att ge ungdomarna bra utbildning och fasta jobb stämmer inte. Det är inte heller sant att den offentliga sektorn inte längre kan ta hand om de gamla och ge alla en bra sjukvård. Sverige är ett mycket rikt land, vilket företagens miljardvinster är ett bevis på. Problemet är att ett fåtal kapitalister lägger beslag på de enorma rikedomar som arbetarna tillsammans skapar.
Även om alla förutsättningar finns idag för att ett rättvist samhälle skulle kunna byggas, ökar klassklyftorna när högerpolitik och nyliberalism tagit över.
De stora klassklyftorna och orättvisorna skapar motsättningar i samhället. Landsbygd ställs mot stad, unga mot gamla och människor med olika etniciteter mot varandra. Genom rasism och fascism skapar kapitalismen splittring i den klass som borde kämpa tillsammans mot systemet.
Arbete – en mänsklig rättighet
Många ungdomar tvingas gå arbetslösa eller jobba under otrygga anställningsformer, som timanställningar eller via bemanningsföretag. Samtidigt tvingas de som har ett arbete att jobba hårdare. Tempot höjs och övertidsarbete och konjunkturanpassad arbetstid blir allt vanligare. Arbete är en mänsklig rättighet och det är ett stort ekonomiskt slöseri att tvinga människor att gå arbetslösa. Trots detta är arbetslösheten bland ungdomar enorm. Genom den höga arbetslösheten kan arbetarklassen tryckas tillbaka. Den som är rädd för att förlora jobbet, och vet att möjligheten att få ett annat arbete är liten, vågar inte protestera mot försämringar och dåliga förhållanden. Arbetsrätten urholkas och hetsen mot dem som inte har något jobb eller som har tvingats sjukskriva sig förvärras.
Otrygga anställningsformer, försämringar för arbetslösa och en urholkad arbetsrätt tjänar bara kapitalisterna på. Det går att dela på jobben, genom sex timmars arbetsdag med bibehållen lön, och samtidigt anställa människor i den offentliga sektorn där personalbristen är stor. Det hade tillfredsställt både behovet av jobb till arbetslösa och av anställda till sektorer med personalbrist.
Dessutom är det ett självklart krav att staten övertar produktionen i de samhällsnyttiga fabriker som företag hotar att flytta utomlands eller som hotas av nedläggning. På så vis kan vi rädda jobb i Sverige.
Skolan
Skolan är en del av det kapitalistiska klassamhället och garanterar systemets framtid genom att uppfostra den blivande arbetskraften. Arbetares barn ska fortsätta vara arbetare medan de rikas barn utbildas till att bli framtidens makthavare. Betyg i lägre åldrar och ökad sortering bland eleverna drabbar arbetarklassens unga särskilt hårt.
I undervisningen förs överhetens värderingar, ideal och historieskrivning vidare. I skolböckerna får vi lära oss att kapitalismen är det enda möjliga samhällssystemet och att allt annat är utopi eller extremism.
Friskolorna dränerar den kommunala skolan på resurser. Genom att antingen inrikta sig på högpresterande elever eller genom att tillhandahålla en sämre utbildning tjänar kapitalister pengar på skolan. På detta sätt flyttas pengar från det gemensamma till det privata.
Klassamhället går inte att utbilda bort, men RKU står upp för en skola som är lika för alla och där arbetarklassens unga garanteras rätten till en bra utbildning. En bra utbildning stärker hela klassens position.
Kvinnofrågan och det dubbla förtrycket
Arbetarkvinnor i Sverige, och i alla andra kapitalistiska länder, lider under ett dubbelt förtryck. De är inte bara förtryckta av kapitalismen utan också av de patriarkala strukturerna. Även om kapitalismen och underordningen av kvinnor är två skilda maktsystem är de sammanvävda, och kapitalismen drar ofta nytta av kvinnoförtrycket. Exempelvis är sexindustrin en av världens största industrier som gör många, framförallt män, mycket rika.
Kvinnoförtrycket tar sig olika uttryck i samhället. Prostitution, pornografi, surrogatmödraskap och trafficking är bara några exempel. Skönhetsidealen och könsrollerna skapar oerhörd psykisk stress för framförallt unga tjejer. Män tjänar mer än sina kvinnliga kollegor, enbart för att de är män. Kvinnor inom till exempel vården sliter ut sig, har timanställning och måste ständigt öka arbetstakten eftersom politikerna skär ned i verksamheten. Dessutom arbetar kvinnor dubbelt eftersom de fortfarande tar det största ansvaret för hemmet och familjen.
Kvinnoförtrycket märks också i skolan och på arbetsplatser, där killar fortfarande tillåts ta mer plats. Det är ett förtryck som förvärras av nyliberalismens framfart och EU-medlemskapet. Grunden för jämlikhet - den ekonomiska självständigheten - blir allt mer avlägsen när den offentliga sektorn slaktas och kvinnor återigen riskerar att förvisas till hemmet. Konsekvensen av detta blir exempelvis att kvinnor som vill separera tvekar inför detta, eftersom de kommer att ha svårt att försörja sig själva.
För arbetarkvinnan och arbetarklassen som helhet blir feminismen intressant när den ges ett klassmässigt, socialistiskt innehåll. Kampen för kvinnans frigörelse måste vara en del av klasskampen och kampen för socialism. Den måste precis som den socialistiska kampen sluta i det könsmässiga klassystemets avskaffning. Den feministiska kampens slutmål är och måste vara avskaffandet av det sociala könet.
EU – lagstadgad högerpolitik
EU är ett imperialistiskt projekt skapat av Europas mäktigaste kapitalister för att pressa tillbaka arbetarna. Den högerpolitik som är grundlagsstiftad inom EU är ett kraftfullt verktyg för kapitalisterna när de försöker öka utsugningen av arbetarna. På bekostnad av ökad arbetslöshet, fattigdom och en raserad offentlig sektor tillåts marknadens frihet gå före allt annat.
EU flyttar makten från Sveriges riksdag till Bryssel och utvecklas allt mer till ett Europas Förenta Stater. Med gemensam grundlag, valuta, flagga, militär och nationalsång fullbordas bygget av unionen. EU:s stora militära kapacitet visar att EU är ett krigsprojekt. Syftet är att bygga upp en militärmakt som kan garantera de europeiska kapitalisternas vinster. EU har under de senaste åren, med hjälp av en stark gemensam ekonomi och ökat militärt samarbete, utvecklats till en ledande imperialistisk makt.
Samtidigt utvecklas EU i snabb takt till att bli en fästning och en polisstat. Genom Schengenavtalet har murar byggts mot resten av världen, vilket försvårar flyktingars möjligheter till asyl. Svenska folkets nej till att införa euron som valuta i Sverige 2003 visade borgarklassen och dess medlöpare att motståndet mot deras projekt är stort och kravet på ett utträde ur unionen är ett självklart demokrati- och klasskrav. Genom klasskamp i de respektive medlemsländerna kan EU skrotas och ersättas av en ny internationell ordning på arbetarklassens premisser, där varje nations självbestämmande respekteras på riktigt. Vägen till ett rött Europa går inte via kapitalets EU.
Staten och kapitalismen
Arbetarrörelsen har under 1900-talet slagits för reformer som har utökat de demokratiska fri- och rättigheterna. Den allmänna rösträtten, fackliga rättigheter, arbetsrättslig lagstiftning och den generella välfärden är resultat av klasskamp. Genom hela historien har kommunisterna krävt maximalt inflytande för folket. Detta har sin förklaring i att arbetarklassen har allt att vinna på maximal politisk frihet, medan borgarklassen sedan den tog makten förlorar på att dela med sig. Det är därför helt naturligt att högern var motståndare till den allmänna rösträttens införande i Sverige och i andra länder.
Men den demokrati som arbetarklassen har tillkämpat sig i Sverige är också begränsad. Folkmajoriteten får inte avgöra om exempelvis en fabrik ska flyttas till ett låglöneland eller vara kvar. Dagens demokrati gör halt vid ägandets makt, och blir därmed bara halv. Kapitalägarna står utanför demokratins räckvidd.
Statens funktion har sedan dess uppkomst varit att garantera den härskande klassens makt. Under kapitalismen ligger staten i borgarklassens händer - den har en tydlig klasskaraktär. Inom denna ram har ändå de statliga institutionerna en viss självständighet och handlingsfrihet. Deras agerande är beroende av styrkeförhållandena i klasskampen och av vem som sitter i regeringsställning. Därför kan arbetarklassen genom kamp tvinga fram förändringar i statsapparaten, även om det inte förändrar statens grundläggande klasskaraktär.
Klassamhället upprätthålls framförallt med hjälp av ideologin, men också genom mer tydligt förtryck - repression. Ideologins roll är att få dem som förtrycks att acceptera den härskande klassens makt, eller att få dem att tro att en förändring är omöjlig. I till exempel skolan och i media beskrivs det rådande klassamhället som det enda fungerande samhällssystemet. På så sätt upprätthålls den borgerliga ideologin.
Medias makt är särskilt uppenbar. Trots att det råder formell yttrandefrihet har inte alla människor samma möjlighet att få ut ett budskap. Medierna ägs och kontrolleras av ett fåtal personer. Detta ägande är den yttersta garantin för en skev opinionsbildning som befäster kapitalisternas makt.
Statsapparatens repressiva sida märks genom polis, militär, domstolar och fängelser. Detta visar sig bland annat genom den åsiktsregistrering av kommunister som Säpo har bedrivit i strid mot svensk lag.
Hotet mot den borgerliga demokratin
Under kapitalismen är staten alltid ett uttryck för borgarklassens makt. Införandet av den parlamentariska demokratin och den allmänna och lika rösträtten har inte förändrat den svenska statens klasskaraktär. Vi revolutionärer är svurna fiender till den borgerliga statsapparaten. Trots det är vi inte likgiltiga inför de demokratiska fri- och rättigheter som den formellt garanterar sina medborgare. För arbetarklassen och oss kommunister är den borgerliga demokratin en bättre arena för politisk kamp än den öppna reaktionen.
På samma sätt vet vi att borgarklassen inte har något eget intresse utav att behålla de demokratiska fri- och rättigheterna. När arbetarklassen inte längre utgör ett hot mot statsapparaten kommer de eftergifter som erövrats sakta men säkert att försvagas och urholkas. Detta är vad som skett de senaste decennierna.
Tillsammans med arbetarklassens unga försöker vi försvara föregående generationers segrar mot ytterligare inskränkningar. Överklassens attacker mot den borgerliga demokratin sker bland annat genom vårt medlemskap i EU, som undergräver det folkliga inflytandet. Beslut flyttas från folkvalda politiker i riksdagen till Bryssel, långt bort från folklig insyn och på tryggt avstånd från arbetarnas protester.
Även på hemmaplan försöker borgarklassen begränsa våra demokratiska fri- och rättigheter. De inskränker yttrande och mötesfriheten genom att hävda att kommunister är odemokratiska. Politiker på alla nivåer avskärmar sig från folket och viktiga frågor lyfts bort från folklig påverkan med hänvisning till att experter vet bättre. Terrorist- och övervakningslagar sätter rättssäkerheten ur spel. Samtidigt får staten allt större befogenheter att massövervaka samtliga medborgare, vilket ökar riskerna för repression. RKU går emot den här utvecklingen. Vi värnar om det folkliga inflytandet på alla nivåer i samhället och kräver att politikerna står till svars för sina beslut inför väljarna. Vi försvarar samtliga demokratiska fri- och rättigheter som den socialistiska arbetarrörelsen tillsammans med progressiva liberaler tillkämpat sig.
Imperialismen
Orättvisorna i Sverige motsvaras av ännu större orättvisor mellan rika och fattiga länder. Denna skillnad är en förutsättning för det välstånd som råder i den rikare delen av världen. Överkonsumtionen här i väst hade inte varit möjlig om arbetarna som producerar varorna hade haft samma löner som vi. Arbetarna i de rika länderna lever gott i jämförelse med de som jobbar i fattiga länder, samtidigt som västvärldens arbetare ständigt får leva med hotet om att jobben kan flytta till låglöneländer. På detta sätt spelas arbetarna i världen ut mot varandra, vilket bara gynnar kapitalisterna.
Det kapitalistiska systemet regerar hela världen och skapar ett system av förtryckare och förtryckta, utsugare och utsugna. Det skapar en orättvis världsordning som upprätthålls med militärt våld, och som kallas för imperialism. Detta världssystem är en oskiljaktig del av kapitalismen, och för att göra oss av med imperialismen måste vi samtidigt göra oss av med kapitalismen. Imperialismen existerar så länge kapitalismen består och vice versa. Allt sedan Sovjetunionens fall har kapitalet befunnits sig på frammarsch och nu står i princip hela världen under marknadsekonomins kontroll. Detta stadium i världsekonomin brukar i allmänhet kallas för globalisering, men vi menar att det i själva verket bara rör sig om en fördjupad imperialism. Denna har möjliggjorts av den teknologiska utvecklingen som bland annat gör att det går att överföra kapital mellan länder på varsin sida jordklotet med ett knapptryck, samtidigt som avregleringar också gör detta tillåtet.
Genom ekonomiska och politiska hot eller krig tvingas de fattiga länderna till underkastelse. USA, den största imperialistiska makten idag, har genom terror och krig befäst sin ställning som den största supermakten och den dominerande kraften i världspolitiken. Land efter land har bombats av USA i demokratins och terroristbekämpningens namn. Egentligen är USA den största terroristen. Den imperialiststödda staten Israel bedriver exempelvis, i strid med folkrätten, sedan 1948 en politik av olaglig ockupation av palestinsk mark och terror mot palestinierna.
Samtidigt har Sverige anpassat sin utrikespolitik och slutit upp bakom USA:s krigspolitik. Den svenska militären har förändrats från ett folkligt baserat försvar till en anfallsstyrka som används utomlands. Denna förändring har skett i samband med den successiva anslutningen till Nato, först genom värdlandsavtalet och deltagandet i EU-armén, sedan genom den formella ansökan om medlemskap i Nato. Sveriges alliansfrihet överges.
RKU försvarar alla länders och folks rätt att göra motstånd mot imperialistiska påtryckningar, invasionskrig och ockupationer med de medel som krävs och står till buds. Oavsett om det sker med väpnad kamp, som i Palestina, eller genom ökad politisk och ekonomisk solidaritet, som mellan progressiva Venezuela och socialistiska Kuba. Det är inte bara rätt att göra motstånd, utan nödvändigt. Ingen ockupationsmakt eller invasionsarmé ger upp frivilligt. Den måste kastas ut.
RKU kämpar för den nationella självbestämmanderätten. Det är en rätt som gäller alla nationer och alla folk. Vi strävar efter en värld där alla nationer är jämlika och där ingen förtrycker någon annan. Mot detta synsätt står dagens imperialister som strävar efter att återkolonisera sina forna kolonier. Detta sätter den starkes rätt före det nationella självbestämmandet och slår sönder den demokrati som genom FN-systemet och folkrätten finns på internationell nivå.
Socialismen
Kapitalismen kan inte tillfredsställa mänsklighetens behov, utan skapar orättvisor, krig och klassklyftor. Vi vill därför bygga ett socialistiskt samhälle i Sverige. Det går inte att bestämma hur framtidens socialism ska se ut, den måste formas av de människor som bygger den - utifrån deras behov, kunskaper och förmågor. Men nedan följer vår vision av ett socialistiskt Sverige och de principer som vi menar kan vara vägledande i ett sådant samhälle.
Även om vi inte kan sia om framtiden är vi säkra på att vi med en utvecklad produktionsapparat, välutbildad arbetarklass och lång tradition av demokrati har oerhört goda förutsättningar för att kunna bygga ett demokratiskt, rättvist och socialistiskt Sverige. Socialismen bygger på övertygelsen om alla människors lika värde och gör också denna princip verklig. Kollektivets frihet blir också individens. Ingen exploateras och de mänskliga rättigheterna såsom utbildning, arbete och bostad kan bli verkliga.
Den socialistiska revolutionen
Socialdemokratin hävdade länge, och Vänsterpartiet hävdar idag, att man kan uppnå socialism genom reformer inom det kapitalistiska samhällets ramar. Trots att socialdemokraterna har suttit i regeringsställning under halva 1900-talet ser vi inte många spår av socialism i det svenska samhället. Många avgörande beslut fattas inte i regering och riksdag, utan i storföretag och banker dit de folkvaldas makt inte når. För att förändra detta måste det kapitalistiska systemet ersättas av ett socialistiskt.
Ett socialistiskt samhälle kräver en revolutionär omvandling av det kapitalistiska samhället, såväl ekonomiskt och politiskt, som socialt. Den borgerliga staten – som är ett uttryck för borgarklassens makt – krossas, och i dess ställe upprättas en arbetarstat. Det privata ägandet av produktionsmedlen upphävs och produktionen ställs om för att möta behoven. Det arbetande folket - folkmajoriteten - ges den avgörande makten.
Den socialistiska revolutionen kräver en mobilisering av hela samhället, på arbetsplatser och i skolor, för att förändringarna ska kunna organiseras demokratiskt och inte bli något som påtvingas uppifrån. Ingen organisation eller självutnämnd elit kan införa socialism på egen hand.
Bara de breda folklagrens egen aktivitet och medvetande om att kapitalismen inte längre är hållbar, kan åstadkomma en revolutionär förändring av samhället i socialistisk riktning. Arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk.
Vi är de första att önska en fredlig revolution men all historisk erfarenhet visar att ingen härskande klass frivilligt överlämnat samhällsmakten till folkmajoriteten, utan kommer försvara sin makt och sina privilegier med våld. Därför står RKU bakom folkets rätt att med våld störta förtrycket och försvara sig mot kontrarevolutionen.
Ett samhälle ägt av folket
I det kapitalistiska samhället har företagen ett enda mål: större vinster. Det spelar ingen roll vilka konsekvenser detta får för samhället eller de anställda. Under socialismen ägs företag, banker och naturresurser, etc. gemensamt av samhället. Hela produktionsapparaten står under folklig kontroll. Produktionen planeras efter både miljöns och folkflertalets behov. Istället för ökad vinst är målet att säkra välfärden för samhällets invånare. Rätten till arbete, bostad, skola, välfärd, kultur och en givande fritid blir under socialismen en självklarhet.
Under socialismen måste tekniken och vetenskapens utveckling användas för att skapa större välstånd. Det skulle också göra det möjligt att förkorta arbetstiderna. En arbetstidsförkortning är nödvändig för att människor ska ha tid och kraft att på allvar kunna delta i den dagliga demokratiska processen.
Den socialistiska demokratin
Socialismen innebär en revolutionär fördjupning av demokratin då företagen är gemensamt ägda och underställda folkmakten. Då kan inte samhällsnyttiga företag flyttas utomlands och vården och skolorna får de resurser de behöver. Demokratin kommer att gälla även över ekonomin, och de demokratiska fri- och rättigheterna blir reella.
För att den socialistiska demokratin ska fungera krävs det att nya organ skapas som komplement till statsmakten, genom vilka folket kan utöva ett direkt och dagligt inflytande över samhället.
Styrandet och förvaltandet av samhället blir en angelägenhet för folkflertalet, genom att debatten förs och besluten tas dagligen - i bostadsområden, på arbetsplatser, i fackföreningar, i folkrörelser och genom många andra forum.
De valda representanterna under socialismen utses genom val med fri debatt och åsiktsbildning. Ingen tillåts att skaffa sig privilegier och avskärma sig från sina väljare. De folkvalda har rapporteringsskyldighet och kan avsättas av sina väljare när som helst under mandatperioden om de bryter mot sina vallöften och en majoritet av väljarna kräver det. De politiska representanterna lever under samma villkor som den övriga befolkningen och det finns ingen ekonomisk vinning i att ta ett politiskt uppdrag. Socialismen gör ingen skillnad på lagstiftande och verkställande makt, utan de folkvalda måste arbeta och ta ansvar för sina beslut.
Internationell solidaritet
Socialismen ställer sig alltid på de förtrycktas sida i kampen mot imperialismen och för nationell befrielse. Ett socialistiskt samhälle är motståndare till alla imperialistiska aggressioner och driver en utrikespolitik som sätter nationers rätt till självbestämmande, fred och hållbar global utveckling främst.
Kamp mot förtryck
Socialismen är i sin natur motståndare till alla typer av förtryck oberoende av om de är baserade på kön, hudfärg, sexualitet, religion eller funktionsnedsättning. Under socialismen kommer det att föras en medveten kamp mot dessa förtryck och konstlade motsättningar. I det socialistiska samhället, som är baserat på kollektivismens idéer istället för individualism och egoism, kan människan på sikt lära sig att tänka i nya banor.
Detta är en process som kommer att ta lång tid, men i ett samhälle där alla behövs och uppskattas är en sådan utveckling möjlig; det är den inte idag.
Kommunismen
Det klasslösa samhället
Det socialistiska samhället innebär bara ett steg - en övergångsperiod - mot klassamhällets avskaffande. Vårt slutmål är det kommunistiska, klasslösa samhället. Medan socialismen är ett samhälle där motsättningar fortfarande finns kvar, präglas kommunismen av ett samhälle med jämlikhet och med solidaritet mellan folken. Det kommer inte att finnas något utnyttjande av andra människor, kön, länder eller folk för egen vinning.
Under kommunismen råder principen: Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.
Socialismen är en process där klassamhället och därmed staten gradvis avvecklas. När alla rester från klassamhället övervunnits, såväl de ekonomiska som de politiska och sociala, inträder det klasslösa samhället: kommunismen.
Läs mer...
