Uttalande antaget av RKU:s femtonde kongress 14-15 maj 2021, i Göteborg.
24 procent. En fjärdedel av vi unga var arbetslösa under 2020. Det är en absurd siffra, hur tänker de styrande att det ska gå ihop? I pandemin blir alla utsatta på olika sätt, vi unga förväntas isolera oss hemma och klara oss igenom den utsatthet det innebär, samtidigt som arbetena ryckts undan för att rädda företagen.
Svenska politiker har gjort det tydligt att unga inte kommer ens få smulor i krishanteringen, vi förväntas stå pall för en pandemi som sliter sönder inte bara de som läggs in på IVA, utan även de som sitter hemma i tristess och ensamhet. Men redan innan pandemin har både moderater, sossar och centerpartister et al gjort det tydligt att unga ska uträtta mirakel, helst redan på gymnasiet. Pressen är stor för att man ska lyckas få de bra betygen och sen kastas vi ut på en arbetsmarknad som äter en levande ifall man inte kämpar på och levererar bra lönsamhet för ett företag. Allt cirklar kring att företagen ska få fri lejd genom svenska arbetsmarknaden, det ser vi inte minst med Amazons etablering och tillväxten av gig-ekonomin.
Samtidigt råder det arbetsbrist i flera sektorer i Sverige, samtidigt går vårdarbetarna på knäna för att de lider brist på återhämtning, som lätt hade kunnat lösas ifall någon ville lösa det.
Det finns en kapitalistisk logik som förutsätter att vi ungdomar ska sakna arbete. Med en ung och vital arbetarklass som snabbt kan placeras inom bemanningsföretag eller med otrygga anställningsvillkor och nötas in i konsumtionsiver så skapar kapitalismen ett ekorrhjul i lyxskepnad. Vi ungdomar ska kunna vara "flexibla". Man ska kunna byta ut oss mellan industriella grenar, helst inte för länge, och konkurrera ner löner och villkor för att maximera vinster. Det är den logiska kapitalistiska slutsatsen.
Så vad ska vi ungdomar göra? Vi har nötts in ett socialt idealbild där vi ska vara våra egna lyckans smeder. Men likt marknadens konkurrens, så kan enbart vissa av dessa smedar lyckas och de andra gå under. På olika sätt och vis, så försätter man oss ungdomar i skuldfällor. I form av lån för konsumtion, bostadslån, försämrade utbildningsförutsättningar med mycket flera exempel. Listan kan göras lång. Men vad kan vi göra?
Ungdomar måste engagera sig, arbetarklassens ungdomar måste revitalisera arbetarrörelsen i en tid då den behövs som mest. Aldrig tidigare har medlemskapet i fackföreningar bland ungdomar varit så låg som nu och detta kommer att leda till sämre villkor och cementera arbetslösheten bland ungdomar. Tills vi ungdomar börjar slå tillbaka!
Alla de unga som nu går utan arbete och som får gå hemma har en roll att fylla, vi vill inget annat än att delta i den svenska pandemihanteringen, vi kräver ett jobb och en mening!
