Uttalande antaget av RKU:s sextonde kongress, 19-20 maj 2023, i Göteborg.
Den trettioförsta mars sattes industrins märke. Givet LO-samordningens utgångsbud på 4,4% kan det tvååriga avtal vi nu fick med 4,1% under första året och 3,3% andra året låta väldigt bra – bara 0,3 procentenheter ifrån! Men det räcker med att vi tar en titt på inflationen för att se att det inte stämmer. Inflationstakten låg i mars på ca 10,6%. Den löneökning som LO-ledningen nu firar att man fått igenom är i själva verket en reallönesänkning, ett svek mot Sveriges arbetare.
Men det är goda chanser till ökade reallöner redan nästa år! Det menar åtminstone IF Metalls ordförande Marie Nilsson. Det skulle dock förutsätta att inflationstakten då har sjunkit tillbaka till runt 2%, vilket verkar allt annat än säkert idag. Även om så blir fallet är det en lång uppförsbacke för att ta tillbaka de år av tidigare reallöneökningar som inflationen nu har ätit upp.
Det har dock funnits ljusglimtar i det mörker som avtalsrörelsen har varit. Inom IF-Metall har en opposition mot lönesänkningarna formerat sig bestående av både kommunistiska, socialdemokratiska och partilösa arbetare. I Norrbotten gick gruvarbetarna ut med ett krav på 20% i löneökning och Transport och Hamnarbetarförbundet gick även de utanför märkets ramar och fick till ökningar över det – om än inte reallöneökningar. Även om man inte vann den här gången så är det värdefulla erfarenheter och exempel som visar att det är både möjligt och nödvändigt att bryta med LO-ledningens samförståndspolitik och ”ansvarskänsla” mot det svenska kapitalet.
Lönenivåerna är satta nu, men alla avtal är inte klara och strejkvarsel har i skrivande stund lagts av Byggnads och Kommunal rörande arbetsvillkoren i deras respektive branscher. Målarna är redan ute i strejk och SAC:s Solidariska Byggare har drivit många framgångsrika kamper där man organiserat arbetskraftsinvandrare, särskilt mot fusket i byggbranschen. SEKO varslade om strejk i spårtrafiken men vek sig och skrev på ett uselt avtal efter att man sparkat en av sina mest stridbara förhandlare och en annan avgått i protest. Många arbetare och förtroendevalda på lokal nivå har med rätta riktat ilska mot förbundsledningens svek.
Vi ungkommunister önskar alla strejkande arbetare lycka till och ställer oss helt och fullt bakom samtliga krav på bättre villkor. I en tid när arbetarklassen är så tillbakatryckt som idag är varje seger och varje erfarenhet av kollektiv kamp viktig. Oavsett om den sker inom fackförbundens ramar, eller utanför dem, som den vilda strejken på pendeln i Stockholm och den bland taxiförarna i Umeå.
Vi ungkommunister ser arbetarklassens självständiga och medvetna organisering och kamp dels som en nödvändig försvarskamp för värdiga löner och villkor under kapitalismen. Men vi ser också hur den utgör den enda vägen till socialismen. Till ett mer människovärdigt samhälle där våra behov får styra istället för kapitalets vinstjakt och produktionsanarki.
Därför säger vi:
- Skrota industriavtalet – Lönerna måste upp!
- Solidaritet med alla strejkande arbetare!
- Lita till de egna krafterna!
- Ner med klassamarbetet och den svenska modellen – Fram för klasskamp och socialism!
