Våldet är hänsynslöst med ungdomar som skjuter och spränger mot andra ungdomar, så väl som deras anhöriga. I sitt senaste utspel, och som ett led i tävlingen om att föreslå hårdast tag, vill nu även Socialdemokraterna sätta in militären i förorterna för att lösa problemet.
Nästan hälften av de gripna i Uppsala är under 18 år och många av måltavlorna är jämnåriga. Man misstänker att ungdomar i Uppsala uteblivit från skolan efter att ha flytt för att undkomma våldet. Samtal till avhopparverksamhet från ungdomar i dessa miljöer har ökat, samtidigt som dessa inte har resurser nog att ge den hjälp som behövs. Fler ungdomar inser allvaret med situationen och att de kan vara näst på tur. Ungdomar från samma förorter, från samma klass, skjuter varandra för knarkkungars maktspel.
Men ligger skulden på ungdomarna? Vad är det för samhälle vi lever i som hyllar lyxkonsumtion av klockor, kläder och sportbilar som tecken på framgång, samtidigt som arbetarungdomens skolor slås i spillror? Vad är det för samhälle som tvingar föräldrar att jobba dubbla eller trippla pass, samtidigt som man stänger ungdomsgårdarna? Vad är det för samhälle som tar bort arbetarungdomens framtid, för att bekosta ytterligare en skattesänkning för de som redan har?
Svaret är att vi lever i ett kapitalistiskt samhälle, ett samhälle organiserat för att ge mer till dem som redan har på bekostnad av oss som skapar det. Att spärra in ungdomar på livstid eller införandet av visitationszoner löser inga problem, om något så kommer det bara slå fast den väg av hårdare repression som borgare och socialdemokrater redan gett sig in på. Likaså om militärer placeras i våra förorter.
Vi har redan sett svensk militär används mot civila, och vi vet redan vad som händer – vi såg det i Ådalen 1931. Gängen dödar arbetarungdomar, men det var politikerna och kapitalisterna som dömde dem till döden. Hur många fler arbetares liv är de villiga att offra?
Arbetsutskottet
RKU:s centralstyrelse
