Kampen för demokratin

Kapitalets diktatur och den borgerliga demokratin
Den demokrati vi har i Sverige som arbetarklassen tillkämpat sig genom klasskamp är begränsad och ständigt hotad. Statens funktion har allt sedan dess uppkomst varit att befästa den härskande klassens makt. Men inom dessa ramar har de statliga institutionerna även utvecklat ett visst mått av självständighet och fritt handlingsutrymme, vilket gör att deras agerande och den formella demokratin också är beroende av styrkeförhållandena i klasskampen.

Arbetarklassen har i Sverige tvingat fram den parlamentariska demokratin med den allmänna och lika rösträtten, fackliga rättigheter i form av strejkrätt och arbetsrättslig lagstiftning samt den generella välfärden. Detta är inte resultatet av välgörenhet från borgarnas sida, utan resultat av en hård kamp som arbetare i generationer fört mot överklassen, i kombination med att Oktoberrevolutionen och upprättande av Sovjetunionen tvingade de till eftergifter.

Striden om hur mycket ett lands medborgare ska ha att säga till om är alltså inte ny. I början av 1800-talet vände sig överheten inte bara mot folkets inflytande, själva ordet ”demokrat” var ett skällsord. Genom hela historien har de progressiva krafterna krävt maximalt inflytande för folket. Detta har sin förklaring i att arbetarklassen har allt att vinna på maximal politisk frihet, medan borgarklassen sedan den tog makten förlorar på att dela med sig. Det var därför högern var en svuren motståndare till den allmänna rösträttens införande i Sverige och i andra länder.

Samtidigt som vi måste försvara både välfärden och den borgerliga demokratin så måste vi också peka på dess brister och begränsningar. För folkmajoriteten har aldrig i Sverige haft makten över ekonomin. Folket har aldrig fått avgöra om exempelvis en fabrik ska flyttas till ett låglöneland eller stanna kvar, eller om en matvarubutik ska läggas ned.

I kampen om den ekonomiska makten och demokratin på arbetsplatserna så avslöjar sig högern. Här visar det sig att det är vi som är de största demokraterna. Alla överhetens honnörsord om inflytande, delaktighet och demokrati försvinner när de tas in på arbetsplatserna. Där gäller inte längre demokratin. Vår tids överideologi, den liberala demokratin, gör lydigt halt vid kapitalägandets makt. Kapitalismen får vara hur totalitär den vill, eftersom vår tids överideologi ställer kapitalägarna utanför demokratins räckvidd. Om våra jobb kan vi inte besluta och om vi kräver att demokratin skall utvidgas till att omfatta också det ekonomiska livet, då är vi icke-demokrater eftersom överideologin sätter likhetstecken mellan demokrati och marknadsekonomi.

Som kommunister måste vi ständigt påvisa detta och sätta ett klassmärke på liberala demokratin, hävda att den lika rätten är olika beskaffad beroende på människors ställning i produktionen. I Sverige har alla människor lika rätt att driva tidningar, vilket är bra, men Andersson och Pettersson har inte samma möjlighet att driva tidningar som Bonnier och Stenbeck. Tryckfrihetens reella innebörd är inte lika. Detsamma gäller för yttrandefriheten. Den begränsas i praktiken av de ledande skiktens ekonomiska makt. Medierna ägs och kontrolleras av ett mycket litet fåtal. Detta ägande är också en garant för en skev opinionsbildning som ideologiskt befäster borgarklassens ekonomiska makt.

Klassamarbetets slut och föraktet för demokratin
De formella politiska rättigheterna attackeras nu frenetiskt av en överhet som sagt upp klassamarbetet, men också av en socialdemokrati som inte längre försvarar de reformer man en gång i tiden slagits för. Socialdemokratin har blivit kontrareformister. Men det är överhetens förakt för demokrati, ett förakt som tidigare kunnat hållas i schack, som nu blommat ut. När borgarklassen vill öka sina vinster på folkets bekostnad står den politiska demokratin som finns i Sverige i vägen för de. Att överheten hyst ett arbetarförakt är känt sedan länge men reaktionerna efter till exempel nej-sidans seger i EMU-folkomröstningen visar på något djupare, visar på ett förakt, inte bara för vanligt folk, utan också för demokratin som sådan; ett förakt mot folkomröstningar och allmänna val. Detta märks också när vår regering vägrar oss den självklara rätten att säga vårt i en folkomröstning om EU:s grundlag.

Tendensen är att ”vanligt folk” inte ska vara med där besluten fattas. Man säger detta öppet och det användes till och med som ett av ja-sidans argument för ett EMU-medlemskap. Att en oberoende europeisk centralbank skulle styra ekonomin, utan att påverkas av folkliga opinioner eller valda politiker, var det bästa för ekonomin. När det i själva verket inte finns någon som är så genompolitiserat som kontrollen över ekonomin.

Tidsandan är sådan att en professor som Bo Södersten får sina åsikter publicerade på DN-debatt under rubriker som ”Begränsa demokratin”. Överhetens elitistiska syn på demokrati och politik som något som ska skötas av experter får genomslagskraft och blir rumsren.

Detta tankesätt kommer till tydligast uttryck i överhetens hyllningar till EU-projektet. Medlemskapet i EU har fört över mycket demokratisk makt från folket i Sverige till Bryssel, mer än 80 procent av lagstiftningsmakten bland annat. Men detta är också en utveckling som folket vänder sig mot. Segern i folkomröstningen var ett tecken på detta. EU:s grundlag är ett stort språng mot en EU-stat där Sverige som liten nation kommer att ha väldigt lite att säga till om.

Hotet mot demokratin
Överhetens attacker mot den politiska demokratin har också en ny sida. Det sker inskränkningar i yttrande- och mötesfriheten, genom att det hänvisas till hot från terrorister. Politiker på alla nivåer avskärmar sig från folket, och ska skyddas från protester. Människor som demonstrerar för att politiker ska föra den politik som de blivit valda på utmålas som pöbel och ”folkhemskramare” eller kort och gott som ett ”hot mot demokratin”. Men när överheten pekar ut hoten mot demokratin så kan man vara säker på att det är precis tvärt om. För det som verkligen hotar demokratin är de ljugande politiker som lägger ner vårdcentraler och annan välfärd när de gick till val och blev valda för att satsa på just vård, skola och omsorg.

Det är inte de protesterande gruppernas politikerförakt som är något problem, tvärtom något i grunden sunt, utan politikernas totala folkförakt. Förakt för det folk som valt dem.

Skrotanden av välfärden är en demokratifråga. Att protester uppstår för att upprätta och försvara välfärden är inte något nytt. På samma sätt vann våra föräldrar och deras föräldrar kampen om en vård, skola och omsorg för alla, oberoende av den enskildes ekonomi. Nu är detta på väg att ändras och istället för att diskutera denna politiska omställning så gråter politikerna ut i TV och radio och känner sig rädda och hotade och anklagar folket för att hota demokratin. När det i själva verket är politikerna som hotar folks liv och hälsa i sitt arbete som välfärdskrossare.

Formella inskränkningar
Den liberala åsiktsfriheten innebär inte heller längre lika rätt att få framföra sina åsikter. Organisationsfriheten innebär inte rätt att verka på lika villkor. Obekväma åsikter skall tystas så långt möjligt är. Organisationer som framför otillåtliga åsikter skall stoppas. RKU fick, efter ett hetsigt mediadrev, indraget statsbidrag, just på grund att vi vägrade svära trohet till kapitalismen och erkänna den liberala demokratin som historien slut. Folkpartiet menar att den grundlagsfästa mötesfriheten inte längre gäller, och vill förvägra RKU rätten att hyra lokaler.

Genom att vi i RKU har en demokratisyn som utmanar den privata äganderätten och statens klasskaraktär är vi inte längre välkomna i debatten. Men det som har börjat med RKU kommer snart drabba andra. Det som drabbat oss i RKU är en del i något större. Är en del i en kampanj mot den politiska demokratin såsom vi känner den idag.

På område efter område så faller de demokratiska principerna undan och fram träder ett samhälle som blir allt mer intolerant mot oppositionella åsikter. Ta bara behandlingen av de tre Somalia svenskarna, EU:s terroristlagstiftning, de maskerade amerikanska agenterna som opererar på svensk mark. Lägg sen till de svenska politikernas egna angrepp på demokratin genom ”Göteborgskommittén” som har förslagit inskränkningar av demonstrationsfriheten genom lagar om ”olaglig maskering”, vilket skulle kunna användas godtyckligt av polisen för att slå till mot demonstrationer. Eller ansvarskommittén under ledning av moderaten Mats Svegfors som ska lägga förslag på ett slopande av enhetsstaten och upprättandet av regioner och kommuner med egen beskattningsrätt och välfärdspolitik. Så ska Sverige som nationalstat styckas upp och överheten inte längre behöva betala för den generella välfärden.

Till dessa mer konkreta händelser den senaste tiden måste man också lägga EU:s utveckling. Medlemskapet urgröper för varje år demokratin och flyttar allt mer makt till Bryssel och förvandlar sakta det svenska parlamentet till en kuliss.

Efter överhetens förlust i EMU-folkomröstningen så ska också en konstitutionell reform genomföras för att sätta upp hårdare spärrar mot småpartier och på så sätt trygga starkare regeringar som kan gå emot folkviljan. Detta ska införas tidigast valet 2014 men det säger något om att demokratins former som vi känner dem håller på att förändras. Hotet mot demokratin är verkligt och nära i tiden.

Valen till parlamenten
Hos ungdomar finns idag en tilltro till att via valen påverka politiken. I detta krav på folkstyre ryms det visserligen illusioner, men att nöja sig med att konstatera detta skulle innebära att vi hamnade i konflikt med denna i grunden positiva uppfattning om att det är folket som ska styra politiken.

De pågående inskränkningar av demokratin är en förutsättning för att högern ska kunna fortsätta driva sin högerpolitik och just därför måste vi i RKU fortsätta att kalla oss de största demokraterna och anknyta till den breda uppfattning som finns om att det är folket som ska styra politiken.

2006 är det riksdagsval och vi vet att socialismen och byggandet av förbundet kräver mycket mer än aktivitet i valbåsen. Men delaktighet och framgång i valen är en förutsättning, ett steg på vägen, och vi kommunister måste också ta tillvara på detta tillfälle. Särskilt i ett land som Sverige med en lång parlamentarisk tradition. Inte för att vi kan införa socialism utan klasskamp, men för att vi också måste erövra den parlamentariska arenan och få in röda arbetarröster i olika forum, för att på allvar kunna ta upp frågan om samhällsmakten.

Kampen för demokratin
Som en följd av EU:s utveckling och den nya politiska situationen är kravet att beslut ska fattas i riksdagen idag ett progressivt krav. Eftersom den borgerliga demokratin är den bästa arenan för arbetarklassens kamp under kapitalismen så måste vi försvara den. Mot borgarna själva. Det måste också ske på ett sätt där vi ser nyanserna mellan EU-staten och den svenska staten, nyanserna mellan de demokratiska fri och rättigheterna och statsmaktens klasskaraktär.

För i denna demokratistrid finns en klyfta för oss ungkommunister att verka i . Avståndet mellan vad folket vill och vad politikerna står för är större än på mycket länge. Slakten av välfärden upplevs med all rätt som en demokratifråga. Kampen för att folket skall ha makten och för att politiken skall tjäna vanligt folks intressen har en oerhörd potential om den organiseras.

Människor i rörelse i kamp för demokrati och välfärd, mot EU och nedskärningar utgör det för närvarande största hotet mot överheten. I det läget måste vi, när borgerligheten och socialdemokratin försöker ta ifrån folket de möjligheter som finns att påverka, försvara den politiska demokratin från ytterligare inskränkningar.

Vi i RKU måste försvara invånarnas rätt att få säga sitt i folkomröstningar och opinionsyttringar.
Vi måste kräva att Sverige lämnar EU, så att den politiska makten åter flyttas närmre folket.
Vi måste försvara demokratin mot överheten!