Antiimperialistisk resolution

Inledning
På den femte kongressen slog RKU fast att: ”Imperialismen har inga eviga vänner, bara eviga intressen”. Under kongressperioden har denna tes bekräftats.

Den industrialiserade västvärlden är idag helt beroende av olja för sin fortsatta existens, i synnerhet USA, som inte förmår producera tillräckligt billig olja på egen hand. Därför har det blivit allt viktigare för USA att ha kontroll över världens oljetillgångar.

Men USA:s kamp för att behålla och utveckla sitt världsherravälde möts också av motstånd. För RKU är kampen mot USA-imperialismen och kampen för socialism samma kamp. Om man slåss mot imperialismen måste man samtidigt presentera ett alternativ. För oss är det inte intressant att kämpa för en snällare imperialism. För oss handlar det om att göra oss av med imperialismen som system över huvud taget.

När konkurrensen om marknaderna inte går att lösa fredligt tar imperialisterna till krig för att försvara profiterna. Vi ser på så sätt hur krigen under imperialismen är politikens förlängning med våldsamma medel. Detta orsakade 1900-talets två världskrig, och ligger också bakom USA:s krig mot Irak. Det är ingen oförklarlig ondska som orsakar krigen som vissa borgerliga fredsvänner tycks tro.

Vår tid präglas också av en ökad militarisering. USA och EU, samt Ryssland och Kina, ökar sina anslag till militären. EU har under kongressperioden satt upp en självständig militär styrka. Konflikterna mellan blocken tar sig oftast uttryck i olika ”handelskrig”, men kan i vissa regioner hårdna. Utöver den öppna militära krigföringen utövar imperialisterna sin makt genom dold ekonomisk krigföring. Det handlar för det första om sanktioner och embargon, som ofta står i strid mot internationell rätt och internationella konventioner. För det andra handlar det om den ekonomiska politik som Internationella valutafonden (IMF), Världshandelsorganisationen (WTO) och Världsbanken tvingar på de fattiga och utsugna länderna i tredje världen. I kombination med den hänsynslösa konkurrenskamp som imperialismen lanserat mot bland annat jordbruksproduktionen i syd, håller man på att kväva miljarder småbönder och försvaga länder till den punkt då de inte längre kan klara sig själva.

På samma sätt understöder USA det sionistiska Israel, imperialismens utpost i Mellanöstern, mot det palestinska folket och dess nationella rättigheter. Detta i strid mot folkrätten och FN-resolutioner. Det palestinska folkliga upproret Intifadan är ett svar på den brottsliga israeliska ockupationen. RKU måste stödja det palestinska folkets heroiska kamp genom informationsspridning, men också genom att aktivt propagera för en bojkott av israeliska varor.

Under kongressperioden har krigsmotståndet och antiimperialismen varit en av förbundets viktiga frågor. Vår uppgift i denna rörelse är att påvisa krigens ursprung som ett direkt resultat av ägandeförhållandena. Frågan om antiimperialism har en väldig sprängkraft idag, framför allt om krav riktas mot vår egen regerings medlöperi och falskspel.

Protesterna mot kriget domineras av ungdomar som spontant vill uttrycka sin avsky mot krigen. Det är vår uppgift som förbund att ge dem organiserade möjligheter att göra så. Men inte bara genom demonstrationer, utan även genom ett organiserat basarbete där antiimperialismen står i fokus. Om vi ungkommunister lyckas förvandla fredsrörelsen till en antiimperialistisk rörelse kommer vi möjliggöra för unga jugoslaver, palestinier, iranier, kurder med flera, att gemensamt protestera mot en gemensam fiende. På så sätt blir inte de framtida antikrigsdemonstrationerna spontana brandkårsutryckningar utan en del i något större.

En mycket viktig uppgift för RKU är att engagera arbetarungdomar i den antiimperialistiska kampen. Detta är ett perspektiv som tyvärr kommit i skymundan under de senaste årens antikrigsprotester.

Vi måste under det kommande året ta vara på engagemanget i rörelsen mot kriget. Detta görs genom att vi lokalt tar ansvar för protesterna genom att ta initiativ och hålla frågorna levande, även när USA inte genomför anfallskrig. Det kan ske genom seminarier, debatter, konserter och demonstrationer.

Vi ligger i takt med vad unga människor tycker i den här frågan och måste göra organisatoriska framsteg av det. Ett viktigt medel för detta är att starta antikrigsgrupper på skolorna där vi går, liksom att anta uttalanden på arbetsplatser och fackmöten i händelse av ett imperialistiskt krig.

Att kämpa mot imperialismen är att försvara freden. Inte förrän krigets orsaker förintats genom klasskamp kan fred uppnås.

Lärdomar från antikrigsrörelsen
Det finns flera lärdomar att ta av antikrigsrörelsen under kongressperioden och som vi som förbund måste analysera.

USA-imperialismen möts av ökat motstånd. Under Irakkriget talade man om den andra supermakten. De protesterande miljonhövdade massorna, som över hela världen motsatte sig kriget. Men vad finns det för lärdomar att ta för denna folkliga ”supermakt” av de imperialistiska krigen i vår tid och motståndet mot dem under kongressperioden? Lärdomar att omsätta i handling nästa gång USA mobiliserar, men också att använda i det dagliga antiimperialistiska arbetet i solidariteten med Palestina eller med det kämpande irakiska folket.

För även om antiimperialism i dessa dagar blir synonymt med Irak är det viktigt att slå fast att det som sker i Irak påverkar även vad som sker i andra delar av världen. Motståndet mot den amerikanska ockupationen har betydelse för andra länder, och är en angelägenhet för folkens kamp i hela regionen. Så länge irakierna kämpar mot USA och ständigt skickar hem amerikaner i liksäckar, skapar det ett svart hål som suger upp amerikanska dollar och militära resurser. Så länge det pågår blir det svårare för USA att gå vidare och starta krig mot något annat land.

För att utveckla krigsmotståndet gäller det att ta lärdom. Det gäller att genomskåda propagandan inför de imperialistiska krigen. Men också att se till huvudfrågan, att försvara rätten till motstånd mot imperialismen, försvara alla länders rätt till nationellt självbestämmande och att ta kamp mot Sveriges inblandning i krigen.

Imperialismens krigsförberedande propaganda går ut på att demonisera nationella ledare som står i vägen för imperialismen. Dessa framställs som ”vår tids Hitler” och kriget mot dem som ädelt. Tanken är att framställa ondskan som oförklarlig, för då framstår imperialisterna som goda. På detta Hollywood-inspirerade sätt döljs de verkliga syftena bakom kriget.

Antikrigsrörelsen får inte falla undan för denna demonisering, utan måste se till huvudfrågan, till krigets orsaker. I en situation då imperialismen förbereder krig för att försvara eller utvidga sina imperialistiska intressen, duger det inte att "ta avstånd från båda sidor" - hur obehaglig den angripna sidan än må vara eller kan förefalla.

Den irakiska regimens politiska status var över huvud taget inte en fråga för den amerikanska imperialismen. Vad kriget handlade om var att USA ville säkra en permanent militär närvaro vid varenda oljekälla i Mellanöstern och Centralasien.

Detta, själva syftet med kriget, försökte många inom ”fredsrörelsen” fördunkla genom att göra den angripna regimen till en fråga att förhålla sig till. Att inför USA:s anfallskrig säga nej till både USA och Saddam var att jämställa den angripne med angriparen, var att ge vika för desinformationskampanjen, vilket leder till oklarhet om krigets karaktär och passivitet i kampen mot det.

Att som viss vänster bekämpa regimen i Bagdad samtidigt som imperialismen startade krig för att ersätta den med ett imperialistiskt kolonialstyre, var objektivt att göra sig själva till redskap för imperialismen.

Alla internationalister, och särskilt alla internationalister i de imperialistiska länderna, måste entydigt ta ställning mot imperialismen, för det undertryckta landets rätt till suveränitet och självförsvar; måste entydigt stödja den angripne mot den imperialistiska angriparen.

I det läget hör inte det angripna landets karaktär till saken. Det är den regim som idag finns och som kan försvara det angripna landets oberoende och suveränitet mot imperialismens kolonialistiska krigsplaner. Det gällde i Jugoslavien och i Irak och kommer med all sannolikhet att gälla även nästa land som USA beslutar sig för att anfalla.

Det gäller att genomskåda propagandan och se till huvudfrågan, för när imperialismen ställer Milosevic inför rätta i Haag anklagad för krigsförbrytelser, handlar det enbart om att rättfärdiga USA:s och Natos militära aggression mot Jugoslavien. När palestinska befrielseorganisationer terroriststämplas handlar det bara om att rättfärdiga Israels olagliga ockupation av palestinskt territorium och ambition att krossa det palestinska självstyret. När världens i särklass starkaste kärnvapen- och militärmakt USA anklagade Irak för att inneha så kallade massförstörelsevapen, handlar det blott och bart om att rättfärdiga imperialistisk konfiskation av Iraks oljerikedomar.

Ett ockuperat folks rätt till motstånd
Synen på det irakiska motståndet delar nu den tidigare enade ”fredsrörelsen”. Det är bra att agnarna skiljs från vetet. Under kriget var det viktigt med maximal bredd, men nu kan vi inte kompromissa med kravet på att stödja det irakiska folkets rätt till motstånd. Krigsmotståndets högerflygel försöker på flera håll i landet släta över denna principiellt viktiga fråga och ställa sig mot både ockupanternas och motståndskämparnas våld. Det är en felaktig analys som jämställer den angripne med angriparen.

RKU tar klar och tydlig ställning för det irakiska motståndet. Vi gör det av solidaritet med det irakiska folket som står i frontlinjen mot imperialismen.

Att bekämpa en ockupationsmakt med alla till buds stående medel är varje ockuperat folks rätt och förpliktelse.

Imperialismen betecknar alltid sina fiender som terrorister. Det gjorde britterna i Indien och fransmännen i Indokina och tyskarna i Danmark och Norge under andra världskriget. Den verklige brottslingen anklagar alltid dem som bjuder motstånd för brott.

RKU:s ståndpunkt är given. Vi kräver att USA och dess allierade omedelbart lämnar Irak. Vi stödjer det irakiska folkets kamp mot ockupationen och erkänner motståndskampen rätten att använda alla medel som står den till buds, politiska såväl som militära. Vi hävdar ockupantens skyldighet att svara för civilbefolkningens skolgång, utbildning och försörjning så länge ockupationen pågår och när de väl kastats ut att betala stora krigsskadestånd till Irak och bekosta allt uppbyggnads- och reparationsarbete.

Det nationella självbestämmandet
Mot imperialismens ständigt ökande aggressivitet måste vi hävda rätten till nationellt självbestämmande och folkrättens principer.

Ingen stat har rätt att blanda sig i en annan stats inre angelägenheter. Alla folk har rätt att själva forma sin egen framtid.

Det handlar inte bara om demokrati på ett internationellt plan, där principen ett land – en röst ska vara vägledande, utan lika mycket om nationers rättigheter och jämlikhet.

Uppdelningen av världen i nationer och klasser är verklig och det är utifrån verkligheten vi måste formulera vår politik. Vi ungkommunister menar att arbetarklassens kamp är nationell till formen och internationell till innehållet. Det betyder att vi har samma klassintressen som arbetarna i övriga EU eller i Argentina eller Thailand, men att vi måste föra kampen där vi är. Precis som de portugisiska arbetarna inte kan göra revolution i Sverige, kan inte vi exportera en revolution till Portugal.

Förnekandet av nationernas roll innebär att acceptera att de små nationerna underordnas de stora.

Inom den så kallade antiglobaliseringsrörelsen riktas mycket kritik mot Världsbanken och andra sådana aktörer. Men lika viktigt under kommande kongressperiod blir att försvara statssuveränitetens princip, som legat till grund för internationell rätt sedan 1945 och som nu luckras upp och omprövas.

I den nya världsordning som imperialisterna håller på att skapa ska USA ges rätten att självsvåldigt angripa och ockupera länder som inte underordnar sig supermaktens diktat. Folkrättens principer ska inte gälla ens på papperet längre.

I kampen för nationellt självbestämmande ingår också kampen mot EU. De svenska kapitalisterna kastar den svenska demokratin på soptippen till förmån för en europeisk superstat med stormaktsambitioner. För dem är EU också ett verktyg för att ta tillbaka vad de förlorat i form av välfärdsreformer i Sverige.

Bryt det militära samarbetet med USA
Den närmast oreserverade uppslutningen bakom USA:s anfallskrig och ”krig mot terrorismen” som fortsatt under kongressperioden är en dramatisk ändring även av officiell svensk utrikespolitik.

Politiken bort från alliansfrihet och neutralitet har inget stöd hos det svenska folket. Den är ett resultat av de svenska företagens imperialistiska strävan att tillsammans med det europeiska monopolkapitalet erövra marknadsandelar. Ett av dessa företag är Saab, vars exportsuccé pansarskottet At4 fick företagets aktier att skjuta i höjden under kriget.

Sveriges regering har slagit in på en kurs som leder till att svenska soldater inom kort kan komma att sändas ut för att dö och döda för EU:s intressen. Som en följd av detta avskaffas värnpliktsförsvaret och alliansfriheten och ersätts av en yrkesarmé med kontraktsanställda soldater utbildade för insatser utomlands.

Kursändringen innebär en övergång från försvarsmakt till krigsmakt. I stället för att försvara Sverige mot invasion, skall försvarsmaktens viktigaste uppgift vara att i väpnad strid fullgöra internationella uppgifter under de närmaste åren i Europa, senare även längre bort. Detta förändrar det mesta. Jas-plan och stridsfordon i olika koloniala expeditionskårer kan aldrig utgöra ett försvar.

Att svenska soldater sänds ut i krig för monopolbolagens profiter varhelst i världen dessa kräver militär assistans är vansinnigt. Det är en krigspolitik som saknar stöd hos det svenska folket.

Vi motsätter oss varje steg mot en yrkesarmé, då detta också förstärker krigsmaktens grundläggande roll som det borgerliga samhällets värn mot arbetarklassen. Allmän värnplikt verkar i motsatt riktning och skall bibehållas för ett begränsa militarismens handlingsutrymme.

RKU måste också under kongressperioden kämpa för att Sverige återupprättar en strikt alliansfrihet. För ett nej till Nato och att Sverige lämnar ”Partnerskap för fred” (en underorganisation till Nato, som samövar Natoländer med icke Natoländer) avbryter deltagandet i EU:s militära uppbyggnad och så snart som möjligt lämnar EU, då detta är en imperialistisk allians under uppbyggnad.

Imperialismen är ett system med utsugning, exploatering, krig och svält och vi vill välta systemet över ända. Men det krävs då att vi kan presentera ett alternativ. En annan värld är möjlig, visst, men vilken värld, och hur? För oss är alternativet socialismen.

Imperialismen är ett system som inte kan tänkas bort. Det måste pekas ut och bekämpas. Det räcker inte heller att vända sig mot lidandet; vår solidaritet måste först och främst gå till dem som kämpar mot lidandet med alla till buds stående medel.

RKU måste under kommande kongressperiod verka för en antiimperialistisk fredsrörelse och organisera ungdomar i detta arbete
Ett ockuperat folk har rätt att med alla till buds stående medel göra motstånd
Försvara folkrätten och det nationella självbestämmandet
Inte en man, inte ett öre till USA:s och Sveriges orättfärdiga krigsprojekt! Återupprätta alliansfrihet och neutralitetspolitiken