Frågan som utlöste regeringskrisen var punkt 44 (Reformera hyresmodellen) i den så kallade Januariöverenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna. Punkten innebar bland annat att en utredning skulle genomföras gällande marknadshyror i nyproduktion.
Det som sades endast skulle vara en reform gällande nybyggda lägenheter genomskådades snabbt för var det var: ett cyniskt försök att luckra upp den rådande modellen med kollektiva förhandlingar och införa marknadshyror för alla hyresrätter. Av kapitalets lakejer målas detta upp som villfarelser och halmgubbar eftersom det endast sägs gälla nyproduktion. Dock är denna replik lätt att avfärda då fastighetskapitalets intresseorganisation Fastighetsägarna redan 2013 presenterade rapporten En ny svensk modell är möjlig. I denna beskrivs marknadshyror i nyproduktion som första steget i en tre stegs process med målet att ha marknadshyror i alla hyresrätter.
En friare hyressättning—läs marknadsanpassad—har sedan en längre tid redan existerat i Sverige. Hyresgästföreningen har nationellt enda sedan 2003 propagerat för ‘att alla Hyresgästföreningens regioner ska arbeta för att införa en ”systematisk hyressättning”’ vilket resulterat i det så kallade Stockholmshyra. Denna “systematiska hyressättning” låter läge och andra faktorer ha större inflytande över hyressättningen, samt att hyrorna ska höjas utöver de årliga hyresförhandlingarna. Hyresgästföreningen menar att det är ett nödvändigt ont för att hålla borta lagstiftning om marknadshyror.
Denna utveckling har skett samtidigt som bostadskrisen har förvärrats i hela landet. Ser vi till den striktare trångboddhetsnorm 2 som definierar trångboddhet som “...om det finns fler än två boende per rum (sovrum), kök och vardagsrum oräknade” så har trångboddheten för ungdomar som bor hemma mer än fördubblats. Andelen trångbodda ungdomar i åldrarna 16-24 som bor hemma hos sina föräldrar ökade mellan 2008/2009 och 2018/2019 från 3,2% till 7,4%. Samtidigt är ungefär 238000 unga vuxna i åldrarna 20-27 ofrivilligt hemmaboende hos sina föräldrar och ungefär 362000 (ca. 35%) i åldersgruppen 20-27 år oroliga för att inte hitta en bostad i framtiden. Att låta bostaden bli en källa för profit och spekulation underlättar inte situationen och är i direkt motsättning till allas rätt till en dräglig bostad.
Förvandlingen av bostaden från en social nytta till en vara som vilken som helst är inget nytt när det gäller hyresrätter, i synnerhet allmännyttan. Sanningen är den att hyror och bostäder överlag har varufierats och anpassats till marknaden under flera decennier i Sverige, och hela världen. Kapitalismen har alltid menat att omvandla allt som går—och mer än så—till varor som kan säljas och köpas. Denna trend har dock intensifierats sedan 80-talet när nyliberala reformer började implementeras i Sverige, främst inom offentlig förvaltning. Med ledord som konkurrens och effektivitet menade dessa att kostnaden för samhället skulle bli mindre och kvalitén bli bättre. Statliga företag skulle agera på marknadsmässiga grunder och generera överskott.
Dessa nyliberala reformer har lett till att staten dragit sig till baka från att bedriva en aktiv politik. I bostadsfrågan exemplifieras detta främst genom ombildningen av Bostadsstyrelsen till Boverket 1988. Istället för en aktiv bostadspolitik med subventioner och lån skulle staten endast se till att främja ett marknadsstyrt bostadsbyggande. Denna begynnande marknad hade redan börjat växa fram då man kraftigt avreglerade kreditmarknaderna under sent 1900-tal. Finanskapitalet kunde plötsligt sko sig på att ge större och större lån för att finansiera att folk istället köpte sina bostäder. Det fanns en ändlös potentiell tillväxt hos affärsbankernas profit om bostaden gick från att ses som en bruksvara till en handelsvara. Samtidigt har det även legat i statens intresse då kostnaden och ansvaret för att tillgodose medborgarnas behov av bostäder outsourcas till lånehajar. Med lätt tillgängliga lån menar man att alla kan äga sin egna bostad, även fast man varken vill eller kan.
Att staten avsäger sig sitt ansvar för en aktiv bostadspolitik och den efterföljande förvandlingen av bostaden till en handelsvara är de två steg som kan säga sig utgöra grunden i den nyliberala bostadspolitiken enligt Raquel Rolnik—som varit FN:s specialrapportör för rätten till lämpliga bostäder. Utöver effekterna vi ser i vår vardag med segregerade städer och en växande trångboddhet har vi känt av de reella konsekvenserna av denna politik inte mindre än två gånger under de senaste tre decennierna. Både finanskrisen på 90-talet och den 2008 utlöstes som direkta konsekvenser av den nya så kallade “bostadsmarknaden”. Vinsterna denna marknad “genererat” har blivit privatiserade samtidigt som förlusterna blivit kollektiviserade.
Marknadensintressen har blivit den nya politiken, vilket faställdes vid regeringsskiftet 2006. Fram till mitten av 00-talet uttrycktes de övergripande målen för svensk bostadspolitik av regering och riksdag som:
“Alla ska ges förutsättningar att leva i goda bostäder till rimliga kostnader, i en stimulerande och trygg miljö inom långsiktigt hållbara ramar”
Detta kom att ändras till:
“...långsiktigt väl fungerande bostadsmarknader där konsumenternas efterfrågan möter ett utbud av bostäder som svarar mot behoven”
Man såg även till att påtvinga denna utveckling på de allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolagen genom att 2011 ändra den lag som styr dessa. I den nya lagen skall de utöver att förvalta hyresrätter, främja byggandet av hyresrätter i kommunen och erbjuda de boende inflytande nu även drivas enligt affärsmässiga principer. Två dikotoma uppgifter då marknad kontra demokrati och inflytande inte går ihop. Det sociala ansvaret kontra profit är ömsesidigt uteslutande intressen. Konsekvenserna av detta kan vi se idag med allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag som genomför renovräkningar och vill ha hyreshöjningar uppåt 20% utöver de årliga.
Det vi kan utröna från allt det här är att den utveckling vi reagerar på nu inte är något nytt, samtidigt som situationen är mer kritisk än någonsin. Punkt 44 från Januariöverenskommelsen är inte den utlösande faktorn för en marknadsstyrd bostadspolitik, utan snarare konsekvensen av den. Kapitalet har haft som mål att omvandla bostaden till en handelsvara i en ständig jakt på profit i snart 40 år, och staten har varit deras lydiga underhuggare. Oavsett regering vid makten har denna utveckling fortgått, med både socialdemokrater så väl som moderater som ansvariga. Vad denna fråga påvisar, om något, är att det inte är i valurnan svaret kan ligga då vi endast erbjuds två olika smaker av samma sörja.
En del av svaret ligger istället i det som skedde under våren. Med ett organiserat motstånd påvisade nätverket Nej till marknadshyra att makten var illa tvungen att ge eftergifter. De som menar att de företräder våra intressen, som hyresgästföreningen, har visat att de inte går att lita på. I andra delar av världen där utvecklingen sett liknande ut har man visat att motstånd är det enda alternativet. I Berlin håller befolkningen på att tvinga staden att expropriera hyreslägenheter från privata hyresvärdar genom en folkomröstning. Detta är en reaktion på att Tysklands Högsta Domstol förklarade det hyrestak staden infört tidigare som reaktion på skenande hyror för okonstitutionellt.
Exemplena från runt om i världen och även i historien är fler än man kan redogöra för men visar på en sak som vi alltid hållit som sant: kamp lönar sig. Men denna kamp kommer inte att spontant ställa högre krav än slopandet av marknadshyror om man inte blottar den klassmässiga grund på vilken den vilar. Vår kamp kan inte enbart vara en reaktion mot den verklighet borgarna försöker tvinga på oss. Vi måste kämpa för en social bostadspolitik, för allas rätt till en dräglig bostad, för bra och billiga hyresrätter! För även fast hotet om marknadshyror är borta för denna gång så är det en lång väg kvar tills det är borta för evigt.
Marcus McBay
RKU-Stockholm
