Den 16 maj fattade regeringen beslut om att Sverige ska ansöka om medlemskap i Nato. Enligt officiell utsago sker detta för att på bästa sätt "värna Sveriges säkerhet mot bakgrund av det i grunden förändrade säkerhetspolitiska läget efter Rysslands invasion av Ukraina."
Denna anledning blir snarare ett svepskäl för att fullborda den utvecklingen som Sverige påbörjat sedan länge. År 2016 upprättades ett avtal mellan Sverige och Nato, det s.k. värdlandsavtalet, som b.la. gav Nato rätten att hålla militärövningar på svensk mark. På den tiden avvisade regeringen ett medlemskap i Nato och skrev att “den militära alliansfriheten är ett fundament i Sveriges säkerhetspolitik” samt att “i en tid där spänningarna i Europa ökar drastiskt bidrar Sverige som militärt alliansfri nation till att motverka ökad militär upptrappning och instabilitet.” Tonläget har nu skiftat totalt: Sverige ska så snabbt som möjligt bli medlemmar i krigsalliansen, av samma skäl som tidigare uppgetts vara en anledning att motsätta sig detsamma. Den redan urholkade alliansfriheten får i och med ett inträde i Nato sin slutliga dödsstöt.
Processen har inte varit helt problemfri. Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan gick den 13 maj ut med att han skulle rösta emot ett svenskt medlemskap i Nato, då Sverige anses behandla de kurdiska organisationerna PKK och YPJ för lättvindigt. För att Turkiet ska dra tillbaka detta hot har bland annat dessa krav ställts: upphäv vapenembargon mot Turkiet, upphör med stöd till de kurdiska organisationerna i nordöstra Syrien samt utvisning av ett antal svenska medborgare som av den turkiska staten betraktas som terrorister. Hur och vilka av dessa krav som kommer gå till mötes återstår att se. Men med den svenska vapenexporten samt Egyptenavvisningarna 2001 i åtanke vore det inte osannolikt att Sverige åter igen handlar med människoliv för att få sin vilja igenom.
För just människoliv står inte högt i kurs i denna fråga. Imperialismen och krig är människans största fiende och ett inträde i Nato innebär en ökad involvering i USA:s globala krigspolitik, samt en ytterligare kapitulering av vår utrikespolitiska suveränitet. På längre sikt kan det innebära att vi får offra vår befolkning i framtida plundringskrig och få kärnvapen utstationerade på svensk mark. I imperialismens krig är det kapitalisterna som är vinnarna och arbetarklassen som är förlorarna. Kampen mot Nato och imperialismen tar inte slut vid ett svenskt Natomedlemskap: tvärtom kommer detta ställa ännu större krav på alla fredsvänner, för att vända denna katastrofala utveckling.
RKU säger därför:
Krossa imperialismen!
Nej till svenskt medlemskap i Nato!
RKUs Centralstyrelse
Relaterade artiklar