Det är min fjärde sommar inom vården, och min andra sommar som sjuksköterska. Jag gillar att jobba inom vården och jag gillar min arbetsplats. Det är på många sätt det roligaste jobbet jag haft – att få möta och ta hand om människor, smärtlindra, se någon bli frisk och gå hem, ge någon annan en värdig sista stund i livet.
Men jag gillar också att få stämpla ut efter en lång arbetsdag. Och i likhet med alla andra arbetsplatser har jag och mina kollegor räknat ner till sommarsemestern länge. Covidpandemin gav vården mycket medial uppmärksamhet – det pratades äntligen om sjukvårdens dåliga villkor och om att vi förtjänade lönelyft. Det applåderades på balkonger runt om i landet. Nu sägs det att pandemin är över, och allt ska återgå till det normala. Men vad är egentligen en normal sommar i vården?
Under våren får vi frågan om vi vill sälja en eller flera semesterveckor, det är svårt att få ihop det i år igen. Vi får höra att det verkligen skulle uppskattas om vi kunde ta vår semester innan eller efter den riktiga semesterperioden. Varje år är det lika svårt att bemanna upp under semestern. Det är som att sommaren kommer som en chock. Varje år.
Utan att jag har skrivit upp mig på några utskickslistor får jag under försommaren mail och SMS från konsulter för bemanningsföretag: “akut välbetalt uppdrag på äldreboende”, “spännande och välbetalt arbete på vårdavdelning”. De erbjuder mig “goda lönevillkor och förmåner” och “en timersättning på 300-450 kr/h”. De vill att jag ska börja så snart som möjligt.
Problemen finns runt om i landet. På en vårdavdelning finns ett bestämt antal vårdplatser bedömt utifrån vilken kapacitet lokalerna har och hur bemanningen ser ut. Ändå läggs det in extra patienter, så kallade överbeläggningar, som det alltså egentligen inte finns bemanning eller fysisk plats för. Detta sker överallt och sett till Sveriges regioner är det snarast ett undantag om det inte förekommer. Värst är det i Östergötland, där det i maj i år var 12,2 överbeläggningar per 100 disponibla vårdplatser. Att det ser ut såhär blir oundvikligen en risk för patientsäkerheten och arbetsmiljön. I slutet av juni i år hade Sundsvalls sjukhus så många överbeläggningar att de bara hade personal nog för hälften. Samtidigt meddelade både Skellefteå Lasarett och Norrlands Universitetssjukhus att alla planerade operationer ställs in, och att bägge sjukhusen går upp i stabsläge. Det finns inte personal nog i semestertider.
Samtidigt kan vi läsa om sjukhusens högsta chefer. Ann-Marie Wennberg, Sahlgrenska sjukhusets sjukhusdirektör, höjde sin månadslön med 2,4% år 2021 och har nu en stadig inkomst på 170 100 kronor i månaden. Sjukhusdirektören för Nya Karolinska i Stockholm, Björn Zoëga hade 2021 en månadslön på över 270 000.
Så här står vi, mitt i sommaren. I vården. Överbeläggningarna är ett faktum. Jag tänker på mina kollegor landet runt som jobbar övertid, tar dubbelpass och flyttar sin semester. Hur kan vi låta detta vara normalläget inom vården? Jag tänker på patienterna som omöjligt kan få den goda och säkra vården de har rätt till. Och så tänker jag på Ann-Marie Wennberg och Björn Zoëga. Undrar om de jobbar dubbelpass. Undrar om de behöver flytta sina semesterveckor för att bemanna upp på kontoret?
Linn Hamark
RKU-Göteborg
