August Palm, Folke Fridell och framtiden

Under den här tiden så tittade jag också på en miniserie som en vän tipsade mig om, August Palms äventyr på Öppet arkiv. I serien så följer man August Palm från att han slängs ut från Tyskland, för att han är socialist, till Danmark där han blir halv ihjälslagen och så slutligen till Sverige. Där han under stora vedermödor grundar en tidning och drar runt och agiterar. Serien slutar i princip med att Branting säger att han ska ställa frågan till partiet: honom eller Palm. När jag cyklade så tänkte jag ganska mycket på den här serien, särskilt på väg hem från jobbet när det var nedförsbacke och jag inte var upptagen med att svära åt hur jävla jobbigt det är att cykla utan växlar uppför.

Samtidigt så läste jag Folke Fridells bok Död mans hand för andra gången. Där finns huvudpersonen David Bohm. Han kommer från den småländska landsbygden in till stan där han blir rivare på en textilfabrik. Han kan inte lämna sitt arbete, trots förnedring och hat. Han och de andra rivarna blir ett med maskinerna, de blir tillbehör till dem. Bohm föreslår, på uppdrag av sina rivarkamrater, under en underhandling att de kanske borde få vara med och bestämma och dela på vinsten. Han hånas av både direktör och ombudsman. Av arbetskamrater. Jag tänker på August Palm och förbannar Branting.

På många sätt är förutsättningarna idag betydligt mer lätthanterliga än de som fanns på 1800-talets slut och 1900-talets början. Vi har mer fritid, rinnande vatten inomhus och centralvärme. Kommunikation och informationsspridning är lättare än någonsin. Egentligen så borde alla förutsättningar finnas för politiskt engagemang. Men ofta känns det som att musten gått ur våran tid, den liksom David Bohm präglas av tomhet och en längtan bort. Världsordningen är så fastställd att själva tanken att den skulle kunna gå att ändra blir skrattretande. Det känns som vi är i början av slutet, att det inte finns så mycket kvar förutom att säkra sig själv. Allt har redan hänt. Alla som agerat tidigare i historien blir giganter, deras dåd är övermäktiga för oss. Vår egen fritid äts upp av doom-scrolling och hjärndött netflix-tittande. Vi flyter alla runt som isolerade små öar. Palms entusiasm, övertygelse om att om folk bara visste om socialismen så skulle de delta i att försöka gripa den känns långt bort.

En kväll i ett störtregn insåg jag att det skulle vara omöjligt att cykla tillbaka från bussen. Jag kunde knappt se något när jag gick från busshållplatsen till cykeln och jag hade inga regnkläder, bara ett paraply. Det skulle bara vara att bita ihop och gå i ösregnet i mörkret. Så lystes vägen upp av ett par strålkastare. Det var en tjej i en epa. Hon frågade vart jag skulle och sa åt mig att hoppa in. Jag slapp gå i regnet, något oväntat hände och situationen räddade upp sig. Så kan det också gå.

Ibland blir man väldigt uppslukad av sin tid. Av sitt liv. Av varje problem som egentligen är en liten skitsak, men som samtidigt suger all energi ur en. De verkliga problemen är för stora för att rubba. Man upplever att man inte kan göra så mycket själv, eller ens med andra. Det saknas en plan. Man står förvirrad, trött och utan självförtroende. Och så börjar man undra vad fan skulle, ja till exempel, Palm hade sagt till oss?

Det pågår ett folkmord i Palestina. I Sverige äger de fem rikaste lika mycket som fem miljoner. Vi som är unga hankar oss fram på osäkra anställningar och trångboddheten ökar till följd av bostadsbrist. Så vad finns det för oss att göra? Fortsätta kämpa.

Håglösheten vinner när vi börjar tro att varje dag framåt kommer se ut som nu. Att allt som skulle och behövde göras är gjort. Att socialismen är prövad och utdömd.

Det skulle inte lösa allt, men något jag tror vi alla behöver är lite mer revolutionär entusiasm. Så låt oss frammana sådan. Det är dags att släppa sargen och komma in i matchen. Det är ett nytt år nu och vad som helst kan hända. Jag behöver exempelvis inte längre cykla sju kilometer om dagen.