World Economic Forum i Davos, samlingsplats för kapitalistiska politiker och andra beslutsfattare

Dags att spänna fast sig, krisen är snart här

Om nästa ekonomiska kris, dess upprinnelse och dess konsekvenser

Vi har nog alla hört hur ekonomer och opinionsbildare pratar överlag om den kommande lågkonjunkturen och att nästa kris kommer bli värre än krisen 2008. Det finns inget att sia om att industri- och finanskapitalet kommer ha ett elände framför sig ifall en finanskrasch skulle bli närstående. Vi kommunister vet att det som räddade kapitalet efter den stora depressionen på 30-talet var det förödande världskriget som jämnade större delarna av Europa med marken, vilket skapade en grogrund att bygga upp länderna och att investera kapital var inte någon konst.

2019-09-18

Men denna grund är nu borta, mätningar av index visar återigen att världsekonomin har övergått till en "synkroniserad nedgång". Ekonomisk aktivitet har visat sig vara svag under det senaste året, Italien var påväg in i en recession som man lyckades undvika. Tysklands ekonomi, som baseras på en stor industrisektor, börjar bromsa in och USA:s ekonomi börjar också den att sina, efter att Trump-administrationen har använt alla trick de har tillgängliga. Världsekonomin växer fortfarande i enlighet med BNP, men detta i en lägre grad än tidigare. BNP, bruttonationalprodukten, alltså värdet på konsumtion på varor och tjänster i ett land, används som ett mått på hur ett lands ekonomi mår. Internationella Valutafonden beräknade i oktober 2018 att BNP-tillväxten skulle ligga på 3,7 procent, men har nu gjort en ny bedömning i april 2019 på 3,3 procent. Tillväxten i världshandeln beräknades sjunka från 3,8 till 3,4. Med dessa siffror ska man ha i åtanke att IMF i höstas basunerade ut "den bredaste synkroniserade globala tillväxtsuppgången" sedan 2010. Det vill säga något som nu istället uteblivit. Med synkroniserat i detta nationalekonomiska kontext menas att handeln eller konjukturen är sammankopplad mellan länder och ekonomiska sfärer.

Tillväxtsiffrorna för BNP mellan 2010-2019 låg på ett snitt på 3,8 procent årligen, vilket är en rejäl minskning från de 7 åren innan krisen 2007-2008 då snittet låg på 4,4 procent. Brasilien, Kina, Tyskland, Japan, Ryssland och Storbritannien är några länder där tillväxten saktat ner. Även Sverige lyckas inte uppnå sitt mål på BNP-tillväxt. Några orsaker borgerliga ekonomer hänvisar till är bland annat att centralbankerna gör krediter dyrare, ECB (Europeiska Centralbanken), Federal Reserve i USA och Bank of Japan har skärpt sina monetära riktlinjer de senaste åren. Brexit och Trumps handelskrig nämns också av dessa ekonomer som orsaker till att ekonomin i hela världen saktar in, men dessa händelser är inte hela förklaringen.

Verkligheten ser istället ut som sådan att kapitalismen som system går mot en gigantisk organisk kris, inte en smärre törn som en del “experter” vill påskina. Produktivkrafterna kan inte utvecklas på samma sätt som tidigare och har levt på lånad tid i årtionden. Det som blir tydligt i detta virrvarr av prognoser och analyser är att kapitalismen har tjänat ut sin roll. Finanskapitalets verktyg för att rädda sitt skinn finns inte längre att tillgå och det finns risk att den kommande krisen får långt större effekter än att arbetslösheten skjuter i höjden.

Sanningen är den att produktiviteten har sjunkit. Sedan början av finanskrisen 2007-2008 så har investeringar sjunkit eller uteblivit. Detta har lett till att produktiviteten har sjunkit i de mest avancerade kapitalistiska länderna. Produktivitet av arbetskraft är en nödvändighet för att utveckla produktionspotential av ekonomin, som i sin tur leder till det vi kallar en högkonjuktur. I bred historisk mening, bestäms detta av yrkesskicklighet hos arbetarna, maskinutvecklingen och infrastrukturen. Det är uttryckt av produktivkrafternas utveckling och uppnådda nivå, något som nu saktats ner.
Sedan 1970-talet har vi sett en nedåtgående trend av produktivitetstillväxten i OECD-länderna, något som jag snabbt nämnde tidigare. OECD är en organisation som ska vara till för att främja den ekonomiska utvecklingen och kapitalismens bevarande i sina medlemsländer (där Sverige också är medlem). På 70-talet så låg medelvärdet för produktivitetstillväxten på 25 procent, men mellan 2007-2017 så har den legat på knappa 8,7 procent. Mellan 2000-2007 låg den på 21 procent. Den här nedgången visar oss hur illa det verkligen ligger till för dagens globala kapital.

Som kommunister så vet vi att kapitalismen alltid återinvesterar sitt kapital för att uppnå maximal profit, därför är det ett varningens tecken att efter varje kris från 70-talet och framåt så har investeringarna sjunkit. Alltjämt det förekommer en kris så dyker investeringsgraden, men återhämtar sig när högkonjunkturen kommer igång, men den når aldrig samma nivå som den låg på innan krisen började. Efter finanskrisen 2007-2008 så har investeringsgraden haft det svårt att komma ikapp nivån den låg på innan 2007-2008. Ytterligare ett tecken på att produktivkrafterna inte längre förmår sig utvecklas i samma grad som tidigare.
Det finns flera intressanta siffror att redovisa på den här punkten, men för att inte dra ut den här texten än mer, så hoppar vi över till världsekonomins beroende av skulder.

En av katalysatorerna, i rent finansspråk, till krisen 2007-2008 var USA:s subprimelån, där man tillät banker att låna ut pengar till låntagare som man visste inte skulle kunna betala tillbaka sina lån. Dessa lån handlades sedan på spekulation, vilket fick ödesdigra konsekvenser för USA:s låneekonomi och i slutändan för hela världsekonomin. Spekulativ handel innebär att man köper en vara för att man räknar med att den kommer öka i värde under kort tid och att man då kan göra en vinst när man senare säljer. Subprimelånen drog ner hela världsekonomin mot en depression, om det inte hade varit för de krispaket som delades ut. Läs mer om den krisen här [LÄNK].

Detta finansiella verktyg användes för att stimulera företag och fabriker att hålla igång, som istället hade blivit tvungna att stänga ner. Istället för massuppsägningar av arbetskraft, hushåll och mindre spenderade för konsumtion, så lyckades man hålla företagen vid liv rent artificiellt. Men vi vet alla vad som är problemet med lån, att det måste betalas tillbaka med en viss ränta. Institute For international finance varnar i sin senaste rapport att "räntespendering på vanlig skuld kan komma att påverka produktiv investering."

När det gäller nedgång i produktivitet, som vi diskuterade innan, så verkar det enda land som undgått den nedåtgående trenden vara Kina. Detta leder oss in på det handelskrig mellan USA, anförda av Donald Trump, och Kina. Kina har sedan 2008 lyckats samla på sig massiva skulder för att undvika den lågkonjunktur som kom 2008, vid 2008 så låg Kinesiska skulderna på 130 procent av BNP, 2018 låg den på 250 procent av BNP. Rent allmänt så kan man jämföra med USA, där Kinas härskande klass lyckats genomföra på 10 år, vad den amerikanska lyckades med på hela 30 år. För att fortsätta skapa tillväxt måste Kina öka skuld på skuld, vilket i det långa loppet kommer skapa en finansiell bubbla som är svårt att se hur de ska ta sig ur.

Ett sätt för Kina att öka sin produktivitet, eller snarare nivån, och tackla krediten som bara bygger upp och upp. Kina är ökänt för sina billiga och enkla teknologiska produkter, vilket blivit ett allmänt skämt. Därför har den kinesiska regeringen lagt fram sin "made in China 2025", vilket handlar om att utveckla produktivkrafterna till att producera högteknologiska produkter och öka arbetarklassens skicklighetsnivå. På detta sätt kan man eventuellt höja löner, men även konkurrera på nya marknader. Man har lyckats sänka sin kreditsamling med ungefär 6,6 procent det senaste året, men tillväxten har uteblivit för kapitalet. Istället har kineserna valt åtstramningspaket, likt de i väst, för att kunna stimulera ekonomin.

Ett sätt för kapitalet att styra finanserna är genom räntan. En låg ränta används för att göra det enklare att låna pengar, som i ren kapitalistisk mening ska öka konsumtionen i alla led och på så sätt stimulera ekonomin. Men räntan är idag i ett världsligt perspektiv den lägsta någonsin. Efter kriser så störtdyker räntan, för att sedan sakta stiga upp igen (likt andra tendenser inom kapitalismen, BNP som vi redan nämnt), men når aldrig samma nivå som innan krisen. Detta kommer eventuellt att leda till stora bekymmer för kapitalismen.

Något som bekymrar borgerliga ekonomer är Trumps helt galna handelskrig. Kapitalismen bygger på den bedömda storleken på en marknad i förväg, det vill säga tillgång till råmaterial, hur mycket som ska produceras, maskiner som ska köpas in etcetera. Osäkerheten som handelskriget medför påverkar företagsbeslut.

Man vill även ha nån form av förutsägbarhet i sin egen planering, man vill veta hur mycket det kommer kosta de. Så när man inför förhöjda tullavgifter för kineserna så vänder sig till exempel Apple starkt emot detta, då de mesta delarna till en iPhone tillverkas i USA, Japan, Taiwan, Sydkorea men sätts slutligen ihop i Foxconns fabriker i Kina. Och detta gäller inte bara Apple, utan mycket av världens produkter går just denna väg, att den slutligen sätts ihop i Kina, detta gör de multinationella företagen sårbara.

Trump beter sig taktlöst, han går fram som en tjur i en porslinsbutik, inom världsekonomin. Genom att hota med liknande metoder mot sina allierade har man lyckats få med sig flera av sina allierade länder att ändra handelsvillkoren. Vi vet ju att Stefan Löfven var tvungen att åka till Vita Huset för att förhandla fram ett avtal för svenskt stål.
Anledningen till varför bråket mellan USA och Kina ges så stort utrymme är för det har att göra med de två viktigaste ekonomierna, som representerar varsitt stormaktsblock. USA har sina allierade i EU och vissa latinamerikanska länder som Brasilien, Kina har sina allierade i Ryssland bland andra.

I sin egen mening är Trump en förhandlare, han vill få till ett bra avtal. Förmodligen är detta i ambition att kunna påvisa att han visst ska "Make America Great again".
Men en av de främsta anledningarna är att hålla tillbaka Kina, då Kina måste nå nya marknader och ny teknologi för att hålla sig undan en lågkonjuktur. Man vill helt enkelt hålla Kina borta från detta och driva landet in i en ekonomisk kris. Ett exempel är högteknologin (som Made in China 2025 handlar om), där man vill försöka utestänga Kina från 5G-teknologin. Huawei och ZTE är företag man bedrivit blockader mot, som hungrar efter 5G-teknologin och nya marknader. De som Äger en mobil från Huawei blev varse hur det kan se ut under våren när det operativsystem som mobilerna använder, Android, inte längre skulle levereras eller uppdateras för specifikt Huaweis mobiler. Utvecklaren av Android är som bekant den amerikanska jätten Google, som inte hade annat val att stryka sitt avtal med Huawei för att lyda under Vita Husets piska.

När två stora ekonomier bråkar om marknader brukar det sluta i storskaliga militära konflikter. Så skedde 1914, vilket resulterade i enorma lidanden för Europas och världens arbetarklass. Men de multinationella företagen har försökt hitta lösningar, till exempel kollar Foxconn på att flytta till Indien, Gopro försöker flytta till Mexico och biltillverkare som Ford försöker flytta hem produktionen till USA.

Handelskriget är inte enbart kopplat till USA och Kina, utan även Frankrike och Japan har varit i luven på varandra angående biltillverkarna Nissan och Renault. Frankrike och Tyskland har varit i luven med EU angående en fusion mellan industriföretagen Alstom och Siemens. Kapitalet har en tendens, som Marx menade och Lenin förtydligade, att centralisera allt kapital. Framförallt är det inom fordons- och transportindustrin som konflikten mellan Kina och omvärlden handlar om. På Lenins tid, vid tiden för Första världskriget, handlade det om att centralisera allt kapital inom ett land, inom en stat. Idag har denna koncentration globaliserats, den förflyttas över länder och inom stora block istället. Det är globaliseringens tidsepok, en epok som varit gällande sedan slutet på Andra världskriget och som gjort kapitalisternas plånböcker fetare än de någonsin kunnat drömma om. Men frågan man måste ställa sig, är det så att den kapitalism vi lever i idag går mot sin död i och med den kommande krisen? Vi ser hur allt fler företag rustar inför krisen, vi ser hur ekonomin saktar in och vi hör också politikerna tala om att det är dags att dra åt svångremmen, som om svångremmen inte redan var åtdragen vid innersta hålet. Krisen kommer, frågan är hur stora effekter den får och hur den påverkar de fundamentala principerna som kapitalismen vilat på sedan 1950-talet.

Vid vårens möte vid Davos för World Economic Forum så var det allt annat än glada miner. Överallt idag så ser vi hur globaliseringens kris uttrycker sig. Valet av Trump (den självutnämnde protektionisten), Brexit, Macrons misslyckande i och med Gula Västarna. Hoten mot den globaliserade kapitalismen är många och den nyliberala ordningen skakas av handelskriget och den stundande krisen. Klart är att det kommer bli mycket svårt att undvika en depression, något man lyckades med enorma räddningspaket under krisen 2007-2008. Det kommer slå hårt mot arbetarklassen i Sverige, i Europa, i USA och arbetarklassen i globala syd. Vi kommunister vet att kapitalismen som system har spelat ut sin roll, vi ser att den ruttnar sakta bort. Det är tydligt att det måste slås kraftigt på trumman för ett annat system, som inte skapar kaos och misär med krig och ekonomiska kriser, där människan inte är tyngd under stora geopolitiska konflikter och där alla i slutändan får vad de behöver.

Kapitalismen som vi lärt känna den sjunger på sista versen. Det är dags att vi tillsammans tar kamp för ett alternativt system, fritt från kriser och imperialistiska drabbningar.

Not: Denna text baserades på tre texter från marxist.org, läs de här:

Trump blinks again as the world economy stutters

Economic slowdown: The ruling class fear revolution

The real stakes in the Trump-China trade war

Andreas Köhler

Ledamot av RKU:s centralstyrelse
World Economic Forum i Davos, samlingsplats för kapitalistiska politiker och andra beslutsfattare