I media får vi höra att det är hårda förhandlingar där parterna står väldigt långt ifrån varandra. Facken säger att de kräver historiskt höga löneökningar medan arbetsköparna lägger nollbud. Och visst är fackens krav högre än vanligt - men bara nominellt. Med den nuvarande inflationen på runt 10% så vore även LO:s krav om ett märke på 4,4% en rejäl reallönesänkning.
Trots den hårda jargongen är alltså fackpamparna och näringslivets företrädare överens om att det är vi arbetare som ska ta smällen till fördel för företagens vinster. I november har inflationen ätit upp tio år av löneökningar för den genomsnittliga arbetaren. Särskilt hårt drabbas vi unga som ofta har avtalens lägstalöner och sämre anställningsvillkor, arbetare i kvinnodominerade och underbetalda yrken och ensamstående föräldrar. Vi ungkommunister menar att det här är helt orimligt, lönerna måste upp!
Aldrig tidigare har så stora rikedomar samlats i så få individers händer som idag. I Sverige har klassklyftorna växt varje år i snart 50 år. De senaste 15 åren har utvecklingen accelererat och både inkomster och tillgångar fördelas allt mer ojämlikt.
Lönernas andel av BNP har dessutom sjunkit som en sten. Det betyder att arbetarklassen får igen en allt mindre del av det värde vi skapar. Lönerna har fått stå tillbaka för ökade företagsvinster, höjda chefslöner och mångmiljon-bonusar. Att fackens ledningar kan tänka sig låta det fortsätta är inget annat än ett svek!
Med det sagt. Skulle det bli konflikt så har alla strejkande självklart vårt fulla stöd, även om vi är djupt kritiska mot LO-ledningen och deras bud. All erfarenhet av kollektiv kamp är värdefull för att bräcka den individualism som råder idag. I kampen kan insikten väckas om kraften i kollektivet och att det går att kräva mer. Det perspektivet är det vår plikt som ungkommunister att ständigt belysa.
Transportarbetareförbundet, Hamnarbetarförbundet och gruvarbetarna i Kiruna, Malmberget och Svappavaara har alla ställt krav som ligger högre än LO-samordningens märke. Från 5,5% till hela 20%. Och utomlands har många tagit fajten för liknande krav och vunnit. Vi hoppas att fler tar efter deras goda exempel och att den svenska arbetarklassen kan ge en ordentlig känga åt borgarna. För vi måste börja vinna i klasskampen igen.
Propagandautskottet
RKU:s centralstyrelse
