Med ekonomiska bidrag och skattelättnader som lockbete tryckte de svenska ministrarna på att man var villiga att gå långt för att få till en etablering i Sverige, och nu verkar arbetet ha burit frukt: i höst kommer just Amazon att öppna ett lager i Eskilstuna. Någon som i motsats till de flesta har tjänat på såväl den pågående coronapandemin som den globala finanskrisen vi befinner oss i är Jeff Bezos, vd för just Amazon samt världens rikaste person. I början av juli rapporterades det att hans personliga förmögenhet hade växt med över 50 procent sedan årsskiftet, samtidigt som företagets värde på börsen var uppe i den svindlande siffran 1 442 miljarder amerikanska dollar. Bezos är inte något undantag: USA:s drygt 600 miljardärer ökade bara mellan mars och maj tillsammans sina förmögenheter med 434 miljarder dollar, enligt en studie från organisationen Americans for Tax Fairness.
Som så ofta annars har denna enorma ansamling av kapital dock inte kommit arbetarklassen till del. Under samma period förlorade 38 miljoner amerikaner sina jobb, och i fallet Amazon har smittskyddsarbetet på företagets arbetsplatser världen över varit undermåligt. Desinficering av fabriker inte genomförts på ett ordentligt sätt, och fysisk distansering har det inte varit tal om. Detta har föga förvånande kommit att leda till coronautbrott på flera av Amazons arbetsplatser, samt strejker i länder som Italien, Frankrike, Tyskland och USA. Egentligen borde ingen förvånas: Amazons djupt antifackliga modell och nonchalans inför sina anställdas mående är inget nytt, utan har löpt som en röd tråd genom företagets historia. På företagets lager i USA och Storbritannien hinner arbetarna inte ens med toalettbesök eller vattenpauser. I affärsmodellen visar det sig vad ett ordspråk som ”tid är pengar” innebär i praktiken; den som säger ifrån, organiserar sig för bättre villkor eller helt inte klarar av det omänskliga tempot blir av med jobbet. För ett par år sedan avslöjades det att Amazon använt sig av säkerhetsvakter från ett bolag med nynazistiska kopplingar för att kontrollera utländska arbetare vid fabriker i Tyskland.
Nytt är inte heller mycket annat när det kommer till monopoljättar som Amazon. Vi har under lång tid fått höra att vi lever i ett avindustrialiserat, postfordistiskt samhälle, där kunskap, sociala färdigheter, information och kommunikation kommit att ersätta det repetitiva arbetet vid löpande fabriksband. Men hur stor allmängiltighet ligger det egentligen i detta? Visserligen har flera arbetsuppgifter kommit att utföras av robotar, och större fokus ligger i många fall på distribution snarare än produktion. Detta innebär dock inte att de monotona rutinjobben försvunnit eller outsourcats till låglöneländer, något som journalisten Mikael Nyberg uppmärksammar i sin reportagebok Kapitalets automatik från tidigare i år.
På Amazons lager i tyska Leipzig utrustas arbetarna med en scanner som informerar om nästa uppgift och hur lång tid de har på sig att utföra den. Samtidigt registreras hur lång tid det tar för dig att ta dig från en punkt till en annan; stannar du till och pratar med en kollega på vägen går ett larm ut till chefen eller gruppledaren. På samma sätt som genom daglönarnas återkomst i samband med den nya gigekonomin, med företag som Foodora och Uber i spetsen, förs tankarna till Marx kända citat om historiens upprepning – först som tragedi, sedan som fars. Från fackligt håll har bland annat Transports och Handels ordföranden Tommy Wreeth och Linda Palmetzhofer uttryckt viss oro inför Amazons svenska etablering, men är samtidigt hoppfulla och hänvisar i vanlig ordning till ”den svenska modellen” – en modell som sedan 90-talet alltmer urholkats och anpassats just till affärsmodeller av Amazons typ, en utveckling som knappast vänt i samband med januariavtalet. Då Vänsterpartiet i Eskilstuna ställde det i sammanhanget ganska milda kravet att kommunen ska se till att företaget följer svensk arbetsmiljölagstiftning dundrade kommunordföranden och socialdemokraten Jimmy Jansson att Sverige inte är ”någon kommunistisk diktatur som Vänsterpartiet verkar tro.”
Att en socialdemokrat sätter likhetstecken mellan arbetsvillkor och ”kommunistisk diktatur” kan verka anmärkningsvärt, men samtidigt får man nog se Jansson som ett ganska representativt exempel för den svenska socialdemokratin modell 2020 – med inskränkt strejkrätt och utredningar av LAS som avlöser varandra. Utan att gå händelserna i förväg får man nog tolka ett uttalande i stil med detta som både ett hot och ett löfte om vad som komma skall. Skenbart ”nya” modeller på arbetsmarknaden som lean, just-in-time och planerad underbemanning står till sitt väsen i direkt motsats till en organiserad arbetarklass. Det är också precis dessa koncept som gjort Jeff Bezos till världens rikaste – men denna styrka kan lätt göras till en svaghet. Samtidigt som förmögenheten växer under pandemin har missnöjet allt tydligare börjat skjuda. Det är uppenbart att det som krävs för att korthuset slutligen ska rasa är ett gammalt recept: solidaritet över nationsgränserna.
Viktor Engström
RKU:s centralstyrelse
