Kampen mot EU under förbundets tidiga år

Att man redan från början såg EU som ett arbetarfientligt, antidemokratiskt högerprojekt var en självklarhet – Kommunistiska Partiet hade ända sedan grundandet haft analysen av EU:s föregångare (EEC och EG) som det europeiska monopolkapitalets union och redan 1991 påbörjat arbetet mot ett svenskt medlemskap med utgivningen av broschyren ”12 skäl att säga nej till EG”. Detta efter att Moderaterna, Sossarna, Folkpartiet och Centern året innan beslutat i riksdagen att ge regeringen mandat att söka medlemskap, något Frank Baude i sina memoarer beskriver som så nära en svensk statskupp det går att komma: ”Utan diskussion, utan något val och utan att svenska folket överhuvudtaget tillfrågats beslutade fyra riksdagspartier att sälja ut den nationella självbestämmanderätten till utlandet.”

Vad innebar då medlemskapet i högerprojektet EU rent konkret? Först och främst att Sverige blev del av den inre marknaden. Eller som det svenska kapitalets dåvarande mest mäktiga man Peter Wallenberg sagt två år tidigare “omfattande neddragningar inom offentlig sektor, frysta transfereringar och privata lösningar inom samhällsservicen.” Redan när Sveriges ansökan lämnades in sköt ungdomarbetslösheten i höjden. Från 5 procent 1987 till 13 procent 1992. Sedan dess har den ökat ytterligare. Sedan år 2000 har den legat mellan 15 och 26 procent, vilket flera gånger varit högre än EU:s genomsnitt. Inom byggsektorn har EU medlemskapet inneburit både att de så kallat allmännyttiga bostadsbolagen måste drivas som vinstdrivande bolag och att villkoren för de som arbetar försämras genom lönedumpning när man tar in utländsk arbetskraft. Medlemskapet innebar också att Sverige övergav både sin neutralitet och alla möjligheter att bedriva en självständig utrikespolitik. För att bara nämna några punkter.

Som Patrik Paulov, Rebells första chefredaktör och senare utrikesredaktör på Proletären, säger i en intervju från förbundets jubileumsskrift 2009 så var kampanjandet för Nej till EU en politisk skola för den första centralstyrelsen, såväl som för lokalorganisationerna och alla medlemmarna: ”Det ska erkännas att vi inte hade svar på alla frågor och att vi inte alltid kom med de bästa svaren. Men genom att vi gick ut och diskuterade brett skolade vi också oss själva politiskt, och vi blev duktigare på att debattera och få unga att lyssna på våra argument.”

Trots förlusten i omröstningen (Ja 52,3 %, Nej 46,8 %) var förbundet alltså erfarenheten rikare och enligt Patrik Paulov kändes hösten -94 ändå som en framgång. Man hade nått ut med tiotusentals flygblad och gjort RKU och förbundets linje i EU-frågan kända i bredare kretsar. Man kunde också konstatera att folkomröstningen hade karaktären av ett klassval. Arbetarmajoriteten hade sagt nej medan de områden där ja-sidan var som starkast var de typiska överklass- och övre medelklassområdena.

Nästa stora konfrontation med EU för förbundets räkning kom i juni 2001 i och med demonstrationen mot EU-toppmötet i Göteborg. Det var den största demonstrationen någonsin mot svenskt medlemskap i unionen. Drivande i nätverket Göteborg 2001 var RKU, Kommunistiska Partiet, Folkrörelsen Nej till EU, Socialdemokratiska EU-kritiker och Proletären FF. Kravet som nätverket reste var enkelt – Sverige ut ur EU. Arrangörerna räknade demonstrationsdeltagarna till 16.000 och polisen beräknade mötesdeltagarna på Götaplatsen till 20.000.

Samma dag hölls dock inte en, utan två demonstrationer mot toppmötet. Den senare arrangerades av nätverket Göterborgsaktionen som dominerades av den autonoma och anarkistiska rörelsen, men också hade representanter från den parlamentariska vänstern, miljörörelsen och trotskistiska grupperingar. Här ville man samla diverse EU-kritiska röster, men man ställde inte kravet på utträde. En luddig och, trots den radikalistiska framtoningen, i grunden reformistisk och opportunistisk hållning. I och med konfrontationerna mellan polisen och de autonoma kom denna demonstration att urarta i det som blivit känt som ”Göteborgskravallerna”. En händelse som fått den folkliga uppslutning i vår Göteborg 2001-demonstration att hamna i skymundan, både i dåtidens medierapportering och i den senare historieskrivningen.

Ännu en folkomröstning ägde rum 2003 där frågan gällde medlemskap i EMU, d.v.s. om Sverige skulle införa Euron som valuta eller inte, vann man större framgång än man gjort 1994. Näringslivet och den politiska borgerligheten förlorade trots sina nästan obegränsade resurser mot en livskraftig nej-sida där inte minst RKU och vårt moderparti stod i fronten. Nej 55,9 %, Ja 42,0 %. Det kan vi vara mycket glada för efter att ha sett resultaten av Eurokrisen under 2010-talet, när bland annat Irland, Grekland och Portugal tvingades på brutala åtstramningsprogram. Sverige är dock trots folkomröstningens resultat inte fria från EMU, den svenska regeringen lyder ändå under EMUs budgetregler och eftersom man inte begärt något undantag så ska Euron införas när “konvergenskriterierna” är uppnådda.

Under de tidiga åren kämpade RKU och Kommunistiska Partiet sida vid sida med en bredd av organisationer och partier i kampen mot EU. Idag har nästan samtliga av dessa lagt EU-kritiken och utträdeskravet åt sidan. Många har rentav blivit varma anhängare av unionen. Vi står i princip ensamma kvar i vår hållning. Dagens generation unga har aldrig levt i ett Sverige utanför EU och många känner överhuvudtaget inte till hur unionen fungerar eller vad medlemskapet innebär. Det är upp till oss att sprida kunskap om vad EU-projektet faktiskt är – ett verktyg i borgarklassens händer mot arbetarklassen. Det är upp till oss att mobilisera och organisera en ny livskraftig rörelse mot EU, för ett Swexit på klasskampens grund.