Det har i dagarna "avslöjats" att RKU i Kristianstad vid tillfällen har haft samarbetat med SSU i samma stad. Detta enkla faktum var nog för att framkalla en artikel i Expressen om en gemensam 8-marsmanifestation som inte blev gemensam, en artikel i GT om att RKU och SSU medverkar på samma 8-marsarrangemang i Göteborg och ytterligare en i Expressen om att RKU och SSU båda är arrangörer av 8-marsdemonstrationen i Stockholm.
Det är uppenbart att det finns en tydlig beröringsrädsla hos sossarna, och vi är inte det minsta förvånade. Det har historiskt ofta varit just så att socialdemokratin inte velat ha något överhuvudtaget att göra med oss eller Kommunistiska Partiet. Resultatet har vid många tillfällen blivit separata arrangemang på högtider och minnesdagar såsom 8 mars och Kristallnatten, där Socialdemokraterna återkommande visat att avvikande åsikter ej är önskvärda.
Det är en ödets ironi att av oss, ett förbund som föddes ur "bokstavsvänstern" och Socialdemokraterna, så har det alltid varit Socialdemokraterna som visat minst samarbetsvilja. Man behöver ju faktiskt inte hålla med varandra om allt här i världen för att ändå kunna uträtta något. Lite skilda åsikter är väl inte mer än hälsosamt, men i GT säger Malva Ahlstedt från SSU istället, angående ett 8-marsfirandet i Göteborg, att RKU inte är lämpliga i en kommitté som vill skapa en bred representation, ett argument som tävlar i kategorin "logiska motsägelser på 20 ord eller mindre".
Allt det här sker såklart efter en rad texter om vår position i förhållande till det politiska våldet, och vi ska väl vara klara på den punkten: Vi är inga pacifister. Vi vill att arbetarna ska ta makten, upphäva det privata ägandet av produktionen och dess medel, och utöka demokratin till alla delar av samhället. Det är klart kapitalisterna kommer bli förbannade, och då gäller det att vara redo. Men politiskt våld är inte del av vår nuvarande taktik och har aldrig varit det. Det har helt enkelt inte funnits någon anledning till det.
Men, för att vara ärliga så tror vi faktiskt inte att det är där skon klämmer. Socialdemokratin har visat sig villiga när det gäller användandet av våldsmedel i politiska syften. Det har vår rörelse fått uppleva i första hand, under de många åren av socialdemokratiskt styre när man åsiktsregistrerade och övervakade oss. Att det skulle handla om samvetsskäl rimmar illa med socialdemokratins eget samvete.
Men vad är då anledningen? SSU:s pressekreterare Mårten Eismark förklarar varför man inte vill samarbeta med oss:
– Det hör man ju på namnet, Revolutionär Kommunistiskt Ungdom. Det räcker så.
Ett knapphändigt svar, men vi kan inget annat än instämma. Folk hade ju kunnat få för sig att sossarna hade någon slags socialistisk vision om de har samröre med oss. Och ska vi vara ärliga med vad vi tror, så tror vi att det är där man hittar pudelns kärna. Det är målet som skiljer, inte medlen.
Det finns naturligtvis inget inneboende fel med att vilja urskilja sig och tydligt visa att ens politik skiljer sig, vi vill bara uppmärksamma åt vilket håll Socialdemokraterna avskiljer sig, och åt vilket håll det istället råder samförstånd. De samarbetar gärna med både näringsliv och borgerliga partier, medan varje utsvävning åt vänster skall filas ner och poleras bort.
Det är självklart att man inte kan göra båda sakerna samtidigt. Det är två helt motstridiga ändamål, det förstår vi också. Det är en av grunderna i hela vår ideologi. Det är bara sorgligt att de som fortfarande har arbetarparti i namnet, så uppenbart valt bort arbetarna. Men vi är inte förvånade. Det är inte första gången. Som SSU:s ordförande i Göteborg Linus Glanzelius själv säger:
- ... vi har aktivt tagit avstånd från dem under hundra år och det kommer vi fortsätta göra.
Nästa år är det 2017. Det är då hundra år sedan socialdemokratin splittrades, och Sveriges socialdemokratiska arbetareparti valde kriget och borgarna framför de arbetare de påstod sig företräda. Linus Glanzelius har träffat huvudet på spiken.
Joel Assarsson
Ledamot av RKU:s centralstyrelse
