Erdogan är maktlös i Natofrågan

Så hände det tillslut. Turkiet lovade att godkänna Sveriges Nato-ansökan. Borgerligheten jublade. Vänsterpartiet sa att de hade gjort allt de kunnat, men att man måste respektera en majoritet i riksdagen. En sådan respekt ska inte behövas, den är inbyggd i det parlamentariska systemet: majoriteten bestämmer. Man får vara högljudd och bråkig motståndare till beslut. Vänsterpartiets försvarspolitiska talesperson, Hanna Gunnarson, visade under våren sin historielöshet och sitt krypande för Nato. Samma krypande som Vänsterpartiet uppvisade 2011 när de röstade för Svenskt deltagande i Natos angrepp på Libyen.

Vänsterpartiets kritik har, precis som debatten i stort, handlat om Turkiet, Erdogan som diktator och förföljelsen av Kurder. Nato och USA:s krigsförbrytelser har diskuterats mindre. Debattens fokus är förståeligt med tanke på de ödesdigra konsekvenserna krypandet för Turkiet och själva Nato-anslutningen inneburit för medborgerliga rättigheter i Sverige. Inskränkningar i pressfrihet, organisationsfrihet och snart kanske också yttrandefriheten. Utvisningarna till Turkiet började redan innan Erdogan och Kristersson kom överens om ett fördjupat samarbete mellan säkerhetstjänsterna.

Under hela ansökningsprocessen har det inom vänstern rått en naiv förhoppning att Turkiet skulle sätta stopp för medlemskapet, så har det inte blivit. Turkiet har fritt kunnat ställa krav som den svenska regeringen med gott mod försökt uppfylla. Medlemskapet är dock inte klart ännu. Med tanke på att USA lovat att Turkiet ska få köpa de stridsflygplan de vill ha och att den svenska regeringen lismande uppfyllt de krav som hittills ställt kan det, dock, inte tänkas långt bort. Det finns inget annat land än Sverige som kan sätta stopp för ett svenskt medlemskap. Det enda som kan stoppa processen är att den svenska ansökan dras tillbaka, det har den inte gjort. Det är ingen främmande makt som tvingar in Sverige i Natos krigsmaskineri, dit går vi på politiker och magnaters eget bevåg. Turkiets tal om att stoppa ett svenskt inträde har inte varit annat än ett försök att förhandla sig till en bättre position, främst gentemot USA.

Det är nämligen inte bara Turkiet som Sverige nu slår sig samman med, det finns en större förbrytare inblandad: USA. När Kristersson säger att alla Sveriges försvarsresurser ska ställas till Nato:s förfogande innebär det att svenska soldater ska kriga för världens största och mest aggressiva militärmakt. Det innebär också att Sverige, i en tid när ekonomin går dåligt och imperialistmakterna rustar sig för ännu ett omfördelningskrig, ansluter sig till en kärnvapen allians och förvandlas till ett legitimt mål för kärnvapenangrepp. Samtidigt genomförs en utredning om att skicka värnpliktiga utomlands. Att allt detta kommer kosta är ingen hemlighet, det kommer krävas nedskärningar för att finansiera militären. Inte försvaret men militären eftersom det är inte att försvara sig när man skickar soldater utomlands eller att som USA ha militärbaser i hela världen. Det är inte heller försvar att bomba Jugoslavien, Libyen och Afghanistan. Det är militär aggression och detta ska vi nu alltså aktivt ägna oss åt samtidigt som den offentliga sektorn vi alla har behov och nytta av går på knäna. Att våra gemensamma pengar ska stå till Natos förfogande och skapa krig och förstörelse istället för att komma oss alla till del genom sjukvård, omsorg och skola är dock inte Nato-motståndets verkliga grund. Det måste utgå från solidaritet med arbetande människor jorden om och deras rätt att leva fria från militära interventioner och anfallskrig, eller hot om sådana när deras länder vägrar inlemma sig i USAs världsordning.

I skuggan av kriget i Ukraina har stora delar av befolkningen i Sverige skrämts upp och övergett tankarna om alliansfrihet för att istället vilja delta i den kapprustning som nu råder. Man har i flera år trummat upp en rädsla över att bli anfallna, men det är i själva verket Nato-anslutningen som är det som försämrat säkerhetsläget mest: spänningarna tilltar och vi förlorar möjligheten att ställa oss utanför. Men kampen kan inte ses som förlorad. Precis som att det enda som kunnat stoppa ett inträde vore en tillbakadragen ansökan, så kan endast en ansökan om utträde få Sverige att lämna Nato. För att bekämpa imperialismen så måste Nato bekämpas och detta kräver självklart att vi kämpar mot vårt eget lands deltagande. Genom protester mot stationering av kärnvapen, sändningar av trupper utomlands och ökade försvarsanslag. Genom protester mot själva medlemskapet, för ett utträde. Det är vår plikt gentemot våra bröder och systrar världen över.