En regnig söndagsmorgon möter jag tre unga kvinnor, med en sak gemensamt. De är kommunister och medlemmar i Revolutionär Kommunistisk ungdom.
– Jag har alltid reagerat på problem och konflikter som visas i media och för mig känns det som att jag inte kan vara annat är socialist, säger Hanna Jadenius, student ifrån Uppsala.
Anna Mikkelsen och Ida Johansson ifrån Göteborg var förbannade på sin och bekantas situation. De kände att ingen brydde sig eller reagerade.
– De flesta läser en tidning och tycker saker och ting är hemska. Men de tänker inte steget längre. Varför händer det och vad kan man göra åt det? menar Anna Mikkelsen och fortsätter:
– Jag jobbar inom vården och vi går på knäna. De skär ner som aldrig förr och ändå verkar folk acceptera det, nu i dessa »svåra tider».
Alla tre är överens om att folk tänker och diskuterar för lite politik. Som samhället ser ut idag ska man inte tycka eller tänka kritiskt, utan svälja och acceptera.
– Jag vill att folk ska börja tänka själva, analysera situationer. Alla har väl hört kommentaren: »De jävla ungarna som tänder eld på bilar ute på Backa». Ja, men varför? Det är ju inte bara för att de har tråkigt, säger Ida Johansson upprört.
Att ta kamp för ett bättre, socialistiskt samhälle blev därför en självklarhet för alla tre.
– Det är kampen som håller mig flytande. Att känna att man gör något. Att vara passiv skulle vara fruktansvärt nedslående, menar Ida Johansson.
De kom i kontakt med RKU och det kändes helt rätt. De menar att RKU har en tydlig linje som går att presentera på ett lättförklarat sätt.
– Vi vet vad som är fel, vi pratar om det och vi vet hur man kan lösa det, menar Ida Johansson.
De för en kamp varje dag genom att ta diskussioner och öppet vara kommunist. Att med kritiska ögon granska och ifrågasätta det som sker på arbetsplatser och i skolan är en viktig del.
– I Uppsala är vi mycket ute i förorten Gottsunda och arbetar. Vi visar folk att vi finns och stödjer dem. Vi kämpar året runt, inte bara var fjärde år när det är val, menar Hanna Jadenius.
De menar också att vi ofta får kritik att vi inte gör något, att vi pratar mycket om att vi är revolutionära, men det händer inget.
– Vi gör väldigt mycket med tanke på de små resurserna vi har. Vi får inget statsbidrag som de andra ungdomsförbunden och är betydligt mindre, ändå är vi ute minst lika mycket som dem i skolor och på torg, säger Anna Mikkelsen bestämt.
Att bara vara kommunist i dagens Sverige är att ta kamp.
– De vänner jag umgås med vet att Anna, hon är kommunist. Hon är smart och det hon tycker är vettigt, säger Anna Mikkelsen.
Men det är inte alltid lätt att vara en kämpande kommunist. Alla tre har erfarenheter där de blivit hånade eller ignorerade.
– Man får höra alla klassiska grejer som Stalin och Gulag. Men jag bor här i Sverige, jag har aldrig bott eller varit i Sovjet. Vi kan förändra detta land utefter våra förutsättningar, berättar Anna Mikkelsen.
De har alla varit med om att personer inte vill diskutera med dem, att de inte ens försöker ta till sig deras åsikter.
– Vi säger ju inte att vi vill ha koncentrationsläger, men många vill inte lyssna. De stänger öronen så fort de hör ordet kommunist, menar Ida Johansson.
I skollagen står det att undervisningen inte ska vara politiskt riktad, men de menar att det inte följs.
– Det är bara att läsa mitt undervisningsmaterial i skolan så ser vem som helst att det är tydligt antikommunistiskt, fortsätter Ida Johansson.
I skolan har de alla fått förklarat för sig att kommunism är samma sak som nazism. Att kommunism är massmord och att »det är en bra tanke, men det funkar inte i praktiken». Enligt tjejerna är det en fördel att de lever i ett välfärdsland som Sverige.
– Vi är ett mycket socialiserat land. Vi har kunskapen och förutsättningarna för ett helt annat samhälle, menar Hanna Jadenius.
Även om det kan vara frustrerande har de en förståelse till varför skolan och samhället så starkt motsätter sig kommunismen.
– Vi är ju samhällsomvälvande. Vi vill ju att det ska bli bra för alla, men då kan man ju inte tjäna pengar på andras arbete, menar Ida Johansson.
Alla tre har visioner och tankar om hur Sverige ska vara i framtiden. Det är framtidstron som får dem att fortsätta kämpa för ett bättre samhälle. Värdet av arbete är något de tar upp. De vill att människor ska känna sig behövda och att de gör nytta i samhälle, att alla behövs.
– Att det inte ska finnas folk som kan sko sig på andra människors arbete och att man blir uppskattad för det man gör. Det ska kännas bra att gå och jobba, säger Anna Mikkelsen.
De vill att arbeten ska värderas lika, att ingen arbetsuppgift ska vara mer viktig. De markerar också att jobb som innebär kontakt med människor borde vara betydligt mer uppskattat.
– Dataprogrammering är självklart viktigt, men att sitta på kontor är inte finare än att vara barnskötare, menar Anna Mikkelsen.
Något som också diskuteras är att ta ansvar för jorden och samhället vi lever i. Att tänka långsiktigt, framförallt på miljön.
– Det som vi har nu är kortsiktiga lösningar, bara massa utsläpp och inget ansvar, menar Hanna Jadenius.
De säger att dagens samhälle är uppbyggt runt individualism och egoism. De menar att människor jobbar för att få pengar och stå ut med resten av livet, inte för att det är kul eller meningsfullt. Många tänker jämt på vinst, vare sig det handlar om sitt lilla jobb på ICA eller mannen som dumpar skit i U-länder.
– Folk är egoistiska i detta samhälle, för man måste vara det. Under socialismen behöver man inte tävla, alla hjälps åt för att överleva, säger Ida Johansson.
Något som de ofta möts av är att allt skapande och kreativitet försvinner om det skulle bli socialism. Att forskning och utveckling skulle avstanna.
– Vi är fortfarande skapande människor, alla kommer inte heta Bengt, skrattar Ida Johansson fram.
De menar att stora resurser skulle kunna läggas på viktiga saker. Idag forskar man inte om man inte vet att det kommer ge vinst.
– Se bara på dagens mobiltelefoner, de är programmerade till att gå sönder efter en månad. De hade kunnat producera riktigt bra telefoner som kan hålla hur länge som helst, men de gör de inte för de vill sälja mer hela tiden, menar Hanna Jadenius.
Alla tre är överens om att Sverige definitivt skulle kunna bli socialistiskt, att vi har alla förutsättningar i världen. Att fortsätta kämpa och aldrig ge upp, är en självklarhet.
Fanny Edstam
