Squid Game – en antikapitalistisk dystopi

Den sydkoreanska, dystopiska serien följer en grupp människor som har en sak gemensam: de är alla i djupa skulder eller ekonomiskt prekära situationer. Som mest får man följa Seong Gi-Hun, en spelmissbrukare som lever på sin mamma och har därtill en dotter han knappt får träffa. Gi-Hun blir en dag tvingad att skriva på ett kontrakt som ger en extern part rätt till hans fysiska kropp, varpå han senare får ett erbjudande om att delta i något form av mystiskt spel. Han antar erbjudandet, blir nedsövd i en skåpbil och vaknar upp tillsammans med hundratals andra tävlare i en lokal kontrollerad av människor iklädda röda overaller och masker med olika geometriska former. Väl där blir Gi-Hun och alla andra varse om två saker: hundratals miljoner står på spel – och deras liv är insatsen.

Squid Game har blivit jämförd med Black Mirror och Hunger Games. Men från dessa serier skiljer sig den förstnämnda på ett markant plan: dess tydligt antikapitalistiska slagsida. Black Mirror är nihilistiskt och säger inte mycket mer om samhället än att det finns “dåliga människor” och utmynnar mer i misantropi än i något annat. Dessutom är avsnitten präglade av en slags moralism som ger mer associationer till Bröderna Grimm än någon form av samhällskritik. Hunger Games tjänar bara som en allmän kritik av repression och auktoritet, den är individualistisk och substanslös. Även den faller in i barnbokstematiken med Det Goda mot Det Onda, i den mörka sagovärld där bara den starkaste övermänniskan segrar.

Platsen där Squid Game utspelar sig, i kapitalistisk nutid med dess drag påtagliga för tittaren, blir en av seriens starkaste sidor. Squid Game pekar på den desperata situationen i tillvaron, då dess deltagare hellre fortsätter spelet än att återförvisas till samhället och skuldfällan. Detta är till skillnad från den hypotetiska misärporren i Black Mirror eller Katniss Everdeens flängande i Hunger Games starkt förankrat i en realitet. I Sydkorea överstiger folkets skulder 100% i förhållande till landets BNP. Samtidigt som myndigheterna har försökt att begränsa lånandet genom utlåningskanter, så har detta gjort att många sydkoreaner gått till mer suspekta låneförmedlare med hutlösa räntor. Till detta bör sägas att skuldsättning utgör det främsta skälet för självmord i landet.

Utöver skuldfällan får man inblick i andra delar av livets villkor under kapitalism. Exempelvis blir Gi-Huns mammas fot svårt skadad p.g.a. obehandlad diabetes, men hon vägrar ligga kvar på sjukhuset då hon inte har råd. Något så grundläggande som vård och möjligheten till ett hälsosamt liv villkoras under detta system. När Gi-Hun besöker sin exfru, som tar hand om deras dotter, och ber om pengar för att betala sin mammas vård får han ett nej. Inte nödvändigtvis för att hon inte vill, men framför allt eftersom hennes nya make har kontroll över ekonomin. Scenen speglar kvinnans ställning i kapitalismen, en verklighet där många kvinnor lever materiellt bundna till sina män. Vi ser även bland de tävlande att de under spelets gång vänder sig mot varandra: de sviker, ljuger och mördar. Det påminner starkt om människors positionering gentemot varandra under rådande produktionssätt. Istället för en kollektiv enhet som arbetar för allas bästa, möts vi som fiender på arbetsmarknaden – och i den väldiga konkurrensen gör vi vårt yttersta för att slå ut varandra.

Squid Game fångar också illusionen av fri vilja. Den tredje klausulen i spelet är att de tävlande när som helst kan avbryta tävlingen: det är deras val att fortsätta. Men hur ska man kunna hävda att viljan är fri, när verkligheten utanför är en garant för misär och i vissa fall död; samtidigt som den gyllene kulan fylld av pengar – en avgudabild, Mammon – hänger över de alla i taket? Därtill tjänar de som underhåller och kontrollerar spelet, de maskerade, en funktion som kan liknas vid olika beståndsdelar av den borgerliga staten. Inte minst gestaltas våldsmonopolet genom personalen med de triangulära symbolerna, de beväpnade dödsskvadronerna som ska försäkra att allt rullar på enligt spelets regler.

Squid Game:s popularitet är inte direkt kopplat till något växande socialistiskt medvetande. Socialism är en förnekelse av kapitalismen, Squid Game konstaterar kapitalismens problem utan något praktiskt ramverk. Men samtidigt är denna antikapitalism vass, så pass vass att den urskiljer sig från mycket av det totala skit som dystopigenren annars producerar. I slutändan är det ändå kollektivet och deras samarbete som är den drivande kraften i Squid Game, inga "starka individer" eller fascistiskt hjälteideal. De tävlande vänds i slutändan mot varandra på grund av tvång från systemet, inte av någon slags essens eller egoistisk ondska. Allt detta sammantaget, tillsammans med den bittra igenkänningen hos tittaren när livet under kapitalismen skissas upp, är förmodligen nyckeln till Squid Game:s framgång.