Alla vet att arbetare inom den offentliga sektorn går på knäna. Sjuksköterskor, undersköterskor, lärare och förskolepedagoger är några av de som slits ut allra mest. Sjukskrivningar och uppsägningar är inte ovanliga när arbetare pressas till sin gräns, det är utan att nämna den påverkan som stress och hårt fysiskt arbete har på kroppen.
Alla dessa yrken domineras till största del av kvinnor. Sveriges välfärdssystem har som resultat av en utdragen och systematisk nedmontering under en längre tid konstant försvagats, detta för att gynna utsugarklassen. Det är knappast någon nyhet och alla tycks vara mer eller mindre inställda på denna konstanta försämring av våra levnadsvillkor. Trots detta verkar de senaste årens försämringar ha nått ett nytt lågvattenmärke.
Varje år hör vi samma löften från politiker och deras partier. ”Vi ska satsa på vården!”, ”för att bli av med gängkriminalitet ska vi satsa på skolorna” och ”nu är det den offentliga sektorns tur”. Har något av detta gjorts till sanning? Svaret är nej. Från nord till syd ser vi istället mödrar- och förlossningsvård stängas ner, anställningsstopp, psykiatri som säljs ut och reella lönesänkningar. Omkring 44% av ensamstående föräldrar med låg inkomst, varav majoriteten är kvinnor, rapporterar att de tvingats låna pengar för att ha råd med grundläggande behov. Inflationen är fortsatt hög och matpriserna stiger konstant. Vräkningar har under de senaste fem åren ökat med 60 procent och kronofogden rapporterar rekordmånga ärenden. Fattigdomen i Sverige har under de senaste tre åren nästan fördubblats, idag lever alltså omkring 700 000 människor i fattigdom.
Så vart försvinner pengarna? Pengarna ges bort till bidrag i form av skattesänkning hos de allra rikaste, däribland krigsprofitörerna. Pengarna går till att stödja imperialismen som alltid förtrycker kvinnor och flickor. I krig är det även där kvinnor, och i synnerhet arbetarkvinnor, utsätts som värst via könsspecifika krigsbrott. Ansvaret ligger sedan på flickor och kvinnor att bygga upp samhället igen efter imperialismens förödelse samt dess eftergifter.
När Sveriges etablissemang, inräknat samtliga riksdagspartier, står bakom en försvarspolitik så aggressiv som denna kan man bara ställa frågan, vad hände med fred? Svaret är enkelt: fred lönar sig inte för dem. När det kapitalistiska systemet krisar är krig det mest effektiva sättet att skapa nya marknader och tillåta fortsatt tillväxt, även i ett läge där gemene man inte längre har pengar att spendera. Det är därför hets och kapprustning kommer att definiera vår samtid. Sverige lägger i dagsläget en fjärdedel av sin budget på krig.
Men de som inte tjänar storkovan på krigsprofiter och förväntas sätta livet till för kapitalismens fortsatta tillväxt är arbetarna. Arbetarklassen, och i synnerhet arbetarkvinnor, får dela på det lilla som blir över när Nato, Saab och EU har tagit sitt ur våran gemensamma kassa. Det är vårdbiträdet som sliter ur ryggen i hemtjänsten, det är våra lärare, fastighetsskötare, sjuksköterskor och många fler. Det är vi som får betala Saab:s aktieutdelning. Men krig och kris har ett gemensamt botemedel.
Sätt socialismen på dagordningen, bryt samförståndet och ropa ut:
2026-03-08
