I Köpenhamn 1910 samlades representanter från fackföreningar, socialistiska partier och kvinnoföreningar till den andra internationella socialistiska kvinnokonferensen. Över 100 kvinnor från 17 länder deltog.
Efter ett förslag från den tyska socialisten Clara Zetkin antogs enhälligt en resolution om att instifta en internationell kvinnodag. En dag där kvinnofrågan skulle uppmärksammas i så många länder som möjligt.
Den viktigaste frågan var rösträttsfrågan. Andra viktiga frågor var rätten till moderskaps- och barnomsorg och motstånd mot prisstegringar på basvaror.
Resolutionen som antogs föreskriver att den internationella kvinnodagen »i första hand tjänar till agitation för kvinnorösträtten. Den fordran må belysas ur socialistiska synpunkter och i sitt sammanhang med hela kvinnofrågan. Kvinnodagen må givas internationell karaktär och förberedas väl».
En av de kvinnor som på konferensen stod bakom idén om en särskild kvinnodag var den ryska revolutionären Alexandra Kollontaj som menade att kvinnodagen också skulle vara »en dag av internationell solidaritet i kampen för gemensamma mål och en dag för att överblicka de arbetande kvinnornas organiserade styrka under socialismens fana».
Den första kvinnodagen uppmärksammades året därpå, 1911. Men inte den åttonde, utan 19 mars. Dagen firades i Danmark, Tyskland, Schweiz och Österrike med mer än en miljon deltagare på möten och demonstrationer. Förutom de tidigare nämnda kraven uppmärksammades också rätt till offentliga ämbeten, till arbete, facklig utbildning och ett stopp för diskrimineringen på arbetsplatserna.
1912 uppmärksammades dagen för första gången i Sverige. Den kvinnliga rösträtten var också här huvudfrågan, men också krav på kortare arbetstid, bättre arbetsmiljö och rätt till BB, barnkolonier och barnmorskehjälp uppmärksammades.
1913 var första världskriget annalkande och den viktigaste frågan för kvinnorörelsen, och för hela den socialistiska rörelsen, var fredsfrågan. Men när det väl kom till kritan ställde sig de socialdemokratiska partierna på den nationella borgarklassens sida för kriget. Detta ledde till socialismens splittring mellan kommunister och socialdemokrater. 1917 hade 2 miljoner ryska soldater dött i kriget och den 23 februari (8 mars enligt gregorianska kalendern) strejkade de ryska kvinnorna under krav om bröd och fred. Fyra dagar senare avsattes tsaren och den provisoriska regeringen som tillsattes gav kvinnor rösträtt. Det är för att minnas de ryska kvinnornas kamp vi firar internationella kvinnodagen på just 8 mars. Datumet fastställdes av den andra internationella kommunistiska kvinnokonferensen, som leddes av Clara Zetkin som var ledamot i den kommunistiska internationalens kvinnosekretariat.
Socialdemokraterna tog avstånd från dagen och i de länder som blev fascistiska eller nazistiska förbjöds firandet, medan 8 mars blev allmän helgdag i de socialistiska länderna.
Under slutet av 1960-talet föddes en ny feministisk rörelse som började fira internationella kvinnodagen i USA. Den feministiska vågen spreds till Sverige och 1970 demonstrerade kvinnoorganisationen Grupp 8 den 8 mars för fri abort, rätt till smärtlindring vid förlossning och för daghem till alla barn.
På senare år har kapitalisterna i Sverige försökt göra 8 mars till ett kommersiellt jippo, som Fars dag eller Alla hjärtans dag. Men det är inte det som är dagens riktiga innehåll. Utan den är – fortfarande – en dag för att uppmärksamma kvinnors politiska krav och mana till kollektiv handling för jämställdhet.
