Vänsterpopulism för vem?

Individualismen stärktes genom Sovjetunionens kollaps och välfärdsstatens nedmontering, och har idag nått närmast religiös status. Att på något sätt häda den heliga valfriheten, till exempel genom att ifrågasätta om vi verkligen måste välja skolor och apotek och om det är rätt att låta kapitalister profitera på sjuka människor, är nästan detsamma som att öppet förespråka diktatur och säga att man älskar tvång. Sedan 90-talet har uppmuntran av entreprenörskap blivit centralt i utbildningssystemet, och alla vi som är unga idag kommer nog ihåg flosklerna om hur vi är unika och kan bli »precis vad vi vill« från skolåren. Men precis som det mesta i samhället kännetecknas borgarklassen av inre motsättningar och stridigheter. Sedan krisen 2008 har detta synts genom framgångar för politiker som Trump i USA och Bolsonaro i Brasilien samt partier som tyska AfD och SD här i Sverige. Vad dessa politiska krafter har gemensamt är främst att de påstår sig värna folkets intressen mot elitens agenda: globalisering och mångkultur. I samhällsdebatten har de sorterats in under samlingsnamnet populister. Att måla upp en folklig fasad är inget nytt inom högern: sedan demokratins genombrott har man ofta använt sig av vänsterretorik för att försöka dölja sin reaktionära politik och få stöd från arbetare.

Ett uppenbart exempel är fascismens hänvisningar till folket eller nationen, men även andra delar av högern har använt sig av detta vapen, speciellt i Sverige där det folkliga varit så starkt. Läser vi Moderaternas föregångare Allmänna valmansförbundets program från 1919 får vi reda på att »den svenska högern är ett folkligt parti«, Kristdemokraternas förre ledare Göran Hägglund talade om »verklighetens folk«, och det är knappast någon slump att Liberalerna hette Folkpartiet fram till för några år sedan. Som ett svar på den växande högerpopulismen har flera vänsterprofiler efterfrågat en vänsterpopulism. Till dessa hör Göran Greider och Åsa Linderborg, vars bok Populistiska manifestet väckte stor uppmärksamhet då den gavs ut i våras. Den klassiska socialdemokratin har tappat kontakten med folket, och lösningen på detta är enligt Greider och Linderborg en vänsterpopulistisk rörelse. Inspirationen kommer från den brittiska Labourledaren Jeremy Corbyn och senatorn Bernie Sanders i USA, men även från partier som grekiska Syriza. Flera konkreta förslag är lätta att ta till sig, men tittar vi närmare på vänsterpopulismen kan vi se att det handlar om mer än bara ett utbyte av ord som arbetarklass och borgarklass mot folk och elit, och att den baserar sig på ett synsätt som ofta skiljer sig radikalt från marxismen.

Till att börja med kan vi konstatera att idén om en vänsterpopulism inte heller är ny, utan fanns i andra former redan på Marx och Engels tid. Rötterna till dagens vänsterpopulism hittar vi dels i det som kallas eurokommunism, en trend som under 1970-talet vann mark inom flera västeuropeiska kommunistpartier, bland annat inom dåvarande VPK i Sverige. Eurokommunismen säger sig fortfarande ha socialism som mål, men avvisar synen på staten som något som måste krossas och ersättas av en arbetarstat. Istället betonar man att man är »både kamp- och regeringspartier«, och menar att det är möjligt för kommunister att genom positioner inom den kapitalistiska staten gradvis omvandla systemet och på sikt införa socialism inom den borgerliga demokratins ramar. Eurokommunismen har även en annan syn på klass, då den menar att konflikten arbetarklass-borgarklass inte längre är central i samhället. Detta kom till stor del ur en förvirring kring avindustrialiseringen samt en syn på de växande »improduktiva« kontors- och tjänsteyrkena som inte tillhörande arbetarklassen, och en ny central konflikt sades istället stå mellan de »folkliga massorna« och monopolkapitalet. Till massorna räknas inte bara de som direkt utsugs utan även de som har en ”motsägelsefull” relation till monopolkapitalet, bland annat småborgare och delar av borgarklassen. Av detta följer att kommunisternas strategi måste bli att bygga »folkliga allianser« över klassgränserna, där man inte alltid kan sätta arbetarnas intressen i första rummet utan måste vara beredd på eftergifter åt andra håll.

Denna syn har utvecklats av vänsterpopulismens »grundare«, makarna Ernesto Laclau och Chantal Mouffe, vars teorier Populistiska manifestet till stor del lutar sig mot. Laclau avled 2014, men Mouffe har fortsatt förespråkat populism som vänsterns väg framåt - förra året deltog hon i den franska vänsterpopulisten Melenchons presidentkampanj, och tidigare i år gav hon ut boken For A Left Populism. Förutom eurokommunismen verkar de hämta mycket från den poststrukturalism som låg i tiden på 1980-talet och som lägger stor vikt på diskursiv, eller ideologisk, makt. För Laclau och Mouffe har klasser inga egna intressen; arbetarklassen har därför ingen speciell roll i kampen för socialismen, och klasskampen avfärdas som en myt. Istället för arbetarklassen sägs utvecklingen föras framåt av personer som, oberoende av klass, insett det förnuftiga i socialismen. Ideologier påstås i själva verket vara neutrala: även om de ofta visar sig i sällskap med klasser är det möjligt att avlägsna dem från klassanknytningen.

Enligt en sådan syn skulle t.ex. den borgerliga demokratin kunna »frigöras« från borgerligheten och lika väl sättas i arbetarnas tjänst. Och visst är det sant att den borgerliga demokratin har inneburit stora fördelar för arbetarklassen, men det gör den inte mindre borgerlig och ändrar inte faktumet att det finns enorma skillnader mellan borgerlig och socialistisk demokrati. »Beviset« för att klassintressen inte skulle finnas är att arbetare långt ifrån alltid lockas av vänsterpolitik under kapitalismen, utan också kan dras högerut. Detta är svårt att ta på allvar: klassmedvetenhet uppstår som bekant inte spontant ur arbetarnas situation, utan motarbetas av borgarklassen och dess ideologier. Det är ju just därför det finns ett behov av marxistisk teori och politiska organisationer för att organisera arbetarklassen och väcka klassmedvetenheten! Om inga klassintressen finns blir det ju poänglöst att prata om arbetarkamp, samtidigt som det verkar mer logiskt att hänvisa till folket och eliten.

Om vi lämnar teorin och återgår till Greider och Linderborg finns det fortfarande mycket som ökar tveksamheten om att populism är vägen fram. Dels den genomgående sossenostalgin: man längtar tillbaka till tiden då Palme vågade angripa såväl USA som storfinansen och tog strid för välfärden. De senaste decenniernas högersväng kritiseras, men man funderar inte närmare över välfärdsstatens uppkomst och nedmontering och sätter ändå tron till sossar som Corbyn och Sanders. Ett annat problem är synen på högerpopulismens bas. Tesen är att SD:s väljare är arbetare på de glesbygdsorter som nyliberalismen slagit hårdast mot. När alla etablerade partier närmar sig centrismen lägger dessa väljare sina röster på partier som SD – inte för att de tror att det kommer leda till förändring, utan för att vädra sitt missnöje. Som vänster är denna förklaring lätt att ta till sig, då det verkar som en helt logisk konsekvens av nyliberalismens härjningar. Den stämmer dock ganska dåligt överens med verkligheten.

Tittar man på årets valresultat är SD starkast på platser i södra Sverige som inte på något sätt kan kallas för glesbygd. Västerbottens län, där SD enligt den här analysen borde vara starka, är tvärtom det län där partiet fick lägst procent av rösterna. Vilka är det då som lockas av högerpopulismen? I en rapport från Institutet för framtidsstudier blir det tydligt: majoriteten av SD:s väljare har tidigare röstat på Moderaterna. Även de SD-väljare som kommit från S visar sig ha traditionella högervärderingar, dock har de inte röstat på M då detta setts som ett parti för den liberala eliten. Mönstret går igen i andra länder, t.ex. var de typiska Trumpväljarna vita, rika och lågutbildade män. Högerpopulisternas väljare hatar både eliten och de grupper, som invandrare och HBTQ-personer, som de anser börjar få mer stöd från eliten än de själva. Vi inom vänstern borde därför förkasta idén att SD-väljare skulle vara mer mottagliga för arbetarpolitik. Boken lyfter fortfarande många intressanta förslag och fyller inte minst en viktig funktion genom att ta upp frågor som de senaste åren varit mer eller mindre tabu att diskutera inom den breda vänstern. Vissa saker som Greider och Linderborg inte begriper, till exempel den om socialdemokratins högersväng, är också lättare att förstå om man är utrustad med den dialektiska materialismens vapen. Att en utpräglad vänsterpopulism skulle vara lösningen är svårt att tro, även om flera av förslagen som presenteras kan vara värda att ta tillvara, inspireras av och vidareutveckla.