Den svenska modellen – Klassamarbetet igår och idag

Den händelse som mer än nån annan representerar det svenska handslaget mellan arbete och kapital var Saltsjöbadsavtalet 1938. I och med det begränsades strejkvapnet ytterligare och förhandlingsordningen reglerades och centraliserades. Tendensen mot centralisering fortsatte sen på LOs kongress 1941 när man ändrade i stadgarna så att alla strejker som berörde fler än 3% av ett förbunds medlemmar var LO-ledningens sak att besluta om, istället för förbundet självt. Dessutom införde man vetorätt för förbundsstyrelserna att anta ett avtal även om en majoritet av medlemmarna var emot det. Idag kanske det låter främmande när avtalen inte går ut på omröstning överhuvudtaget, men det var en kraftig inskränkning av den fackliga demokratin när det skedde.

I den officiella historieskrivningen från LO och SAF (Svensk arbetsgivareförening, föregångaren till dagens Svenskt Näringsliv) beskrivs de ovan nämnda förändringarna på svensk arbetsmarknad som gemensamma uppoffringar för det gemensamma goda. I själva verket var resultatet främst att arbetarna bakbands och kapitalisterna fick arbetsfred och en produktion med minimala störningar. Det var anledningen till att kapitalisterna ville skaka hand med LO och uppnå samförstånd med arbetarledarna. Det hade visat sig att de inte kunde förbjuda eller krossa arbetarklassens organisationer som de försökt att göra under arbetarrörelsens tidiga år. Då återstod det att tygla dem, göra dem till en ofarlig och integrerad del i det borgerliga samhället som inte skulle gå utanför dess ramar. Som inte skulle försöka sig på att kullkasta kapitalismen och införa socialism.

En förutsättning för klassamarbetet är också att arbetarna ska acceptera kapitalismen och profitjakten som samhällets hörnstenar. För de socialdemokratiska representanterna i LO-ledningen var det nog inga större problem. Men efter 30-talskrisen stod systemet inte särskilt högt i kurs hos den svenska arbetarbefolkningen. Där spelade sossarnas folkhemsprojekt, med sin falska dröm om intresseharmoni mellan klasserna, en viktig roll för att legitimera kapitalismen. Utbyggnaden av välfärdsstaten och den höjda materiella standard som arbetarklassen sedan fick under efterkrigstidens högkonjunktur gjorde definitivt sitt för att odla en bild av att det kapitalistiska samhällets utveckling, kombinerat med en stark socialdemokrati, skulle kunna ge alla ett gott liv även i framtiden.

Men under ytan pyrde ändå ett missnöje. Arbetarklassens och kapitalisternas intressen är i grunden motsatta och det faktumet kunde inte slätas över hur länge som helst. Den 9 december 1969 satte sig 35 gruvarbetare ner i LKABs gruva i Svappavaara vilket utlöste den Stora gruvstrejken som skulle pågå ända till februari nästa år. Och det var droppen som fick bägaren att rinna över. 1970 kom att bli de vilda strejkernas år i Sverige. Arbetarklassen hade fått nog och gick, utan fackpamparnas välsignelse, till självständig kamp för högre löner och bättre arbetsvillkor. Löftet om samförstånd och fred mellan arbete och kapital var för en kort tid som bortblåst. Arbetarna ville inte längre erkänna de reformistiska ledarnas rätt att förhandla och bestämma över huvudet på dem.

Det var också i samband med de här händelserna som RKUs moderparti, Kommunistiska partiet (då KFML(r)), bildades av kommunister och klassmedvetna arbetare som såg de vilda strejkerna som nyckeln till att bryta klassamarbetet och samförståndet. De samlades under paroller som ”leve de vilda strejkerna”, ”lita till egna krafter” och ”ställ facket åt sidan”. Genom den spontana strejkkampen hade arbetarna frånkänt reformisterna ledningen för den ekonomiska kampen, nu fattades att göra kampen medveten och organiserad och inriktad på den socialistiska revolutionen som mål. Den uppgiften menade man att det gamla kommunistpartiet och den nya 68-vänstern var oförmögna att ta sig an, varför man bröt med dem och byggde upp en ny organisation.

Byggandet av det nya partiet var nödvändigt och man drog många viktiga lärdomar under den här perioden, men revolutionen uteblev. Strejkvågen avtog efter ett tag och med 80 och 90-talet kom den nyliberala motreformationen som började montera ner det välfärdssystem och de reformer arbetarklassen vunnit under tidigare årtionden. I och med Sovjets fall och Kinas kapitalistiska vändning under samma period ändrades också den globala maktbalansen. Detta lämnade ett stort vakuum i och med att socialismen av många slutade ses som ett reellt alternativ till kapitalismen. Margaret Thatchers ord, ”Det finns inga alternativ”, blev den vedertagna sanningen. Vi lever fortfarande under samma nyliberala period och resultatet har idag blivit en väldigt ensidig klasskamp, där de organiserade attackerna nästan uteslutande kommer från kapitalets sida. Finns inte längre styrkan i rörelsen att försvara de reformer man vunnit tidigare så kan de enkelt tas tillbaka.

Trots att kapitalet är på offensiven uppvisar sossarna och LO (till ingens förvåning) ingen vilja att bemöta deras attacker med någon egen offensiv. Istället låtsas de som att styrkeförhållandena mellan arbete och kapital inte har förändrats och fortsätter med samma samförståndspolitik som förr. Vilket i praktiken leder till att de serverar allt näringslivet ber om på guldfat. Exempel på detta hos LO ser vi t.ex. i hur flera av förbunden agerar i avtalsrörelserna. När de drar tillbaka strejkvarsel och sen undertecknar kassa avtal som med rätta kritiseras av medlemmarna. Vi ser det i deras markeringar mot t.ex. Hamnarbetarförbundet och SAC och i hur särskilt IF Metall och Kommunal (tillsammans med tjänstemannafacken) kapitulerade i LAS-frågan. Även hos S kan vi se det tydligt i LAS-frågan, samt i frågan om marknadshyror och om strejkrätten. Bara för att nämna några som varit aktuella de senaste åren. För att inte tala om alla de avregleringar, privatiseringar och utförsäljningar de har drivit igenom. Politik som till och med tidigare borgerliga regeringar inte vågat genomföra. Klassamarbetets tid är över men socialdemokratin låtsas som att den inte vore det.

Vad gör då Vänsterpartiet när sossarna fortsätter svika? Det är visserligen länge sen de övergav klasskampen och sitt revolutionära arv och blev reformister i praktiken. Men på senare tid verkar deras ledning helhjärtat ha omfamnat klassamarbetet även i teorin. Ett exempel på detta är deras så kallade nya ekonomiska politik (egentligen är det gammal socialdemokratisk politik) framförd av deras nya partiledare Nooshi Dadgostar och nya chefsekonom Sandro Scocco. Där förklarar de att de vill se statliga investeringar i industri och forskning för att öka det svenska näringslivets produktivitet och konkurrenskraft (!). Borta är kraven på gemensamt ägande och socialism. Vi kan också se det i (V)s retorik kring LAS och marknadshyrorna. Gällande LAS var de okej med försämringarna så länge de kom via partsförhandlingar istället för genom lagändringar, och avstod därför från att fälla regeringen som de tidigare lovat. När det kom till marknadshyrorna höll de visserligen sitt löfte och fällde Löfven, vilket såklart var bra, men i retoriken handlade snacket mest om hur viktigt de tycker att det är med partsförhandlingar. ”Den svenska modellen är att förhandla tillsammans” var ett återkommande budskap i deras utåtriktade kommunikation. Ett upphöjande av klassamarbetet till princip och ett nostalgiskt drömmande tillbaka till en tid då styrkeförhållande och kapitalismens förutsättningar var andra. En återvändsgränd för de som menar allvar med att vilja ha socialism.

Övertid har klassamarbetet lett till passivisering och ombudsmannatänk för medlemsmassorna inom arbetarklassens massorganisationer såsom LO. Både som en effekt av organisationsstrukturer och förhandlingsordningar, men också rent psykologiskt. ”Det sköter de där uppe”. Det har troligtvis också varit en bidragande faktor till att en mycket lägre andel av arbetarklassen är organiserade och aktiva politiskt. När politiken blir något som sköts av de ”där uppe” genom förhandlingar och handskakningar blir det svårt att se en plats för sig själv och sin klass som handlande subjekt. Som en kraft som kan påverka samhällsutvecklingen i en annan riktning.

70-talets vilda strejkvåg var ett bevis på att arbetarklassen själv kan gripa initiativet i klasskampen, och måste göra det för att kunna vinna. ”Arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk” som Marx sa. Vår situation idag är dock på många sätt annorlunda än hur det såg ut då. Medan klassamarbetet frodades i en period av ökad materiell standard sägs det att vår generation är den första i modern tid som kommer få det sämre än våra föräldrar. Därtill gör dagens kapitalism och den klimatkris den har skapat att vi är i ett race mot klockan på ett sätt som aldrig förr. Något reformismen och klassamarbetet är oförmögna att lösa. Här finns frön till ny organiserad kamp för arbetarungdomens och arbetarklassens intressen, men såklart också unika utmaningar. Dessa faktum gör det också tydligt att klasskampen och socialismen måste vara vägen framåt. Alla illusioner om att ett återupprättande av klassamarbetet skulle utgöra den vägen måste avvisas.