Rapport från en utebliven strejk

Så vad blev det då av Sekos strejk? Jo, den elfte maj, bara några timmar innan strejken skulle inledas sköts strejken upp med tre dagar. Anledningen som gavs var att medlarna ansåg att frågorna, även om de var "komplexa", nog skulle gå att reda ut bara det fanns mer tid till förhandling. Och mycket riktigt var det så. För den fjortonde maj, bara några timmar innan strejken skulle inledas, avblåstes strejken. Ett nytt kollektivavtal hade skrivits under. Ett avtal som av Sekos förbundsordförande, Gabriella Lavecchia, presenterades som en stor seger. Och vilken “seger” det var. Lönerna följer märkets reallönesänkningar, med en höjning i år på 4.1% mot inflationens 10%.

Vad gäller de "komplexa" frågorna mynnar två av tre ut i att facket och arbetsköparna tillsätter en arbetsgrupp som gemensamt ska komma fram till hur man ska kunna erbjuda arbetstidsförkortning samt hur man ska kunna säkerställa att tågvärdarna ska vara kvar. Vad arbetsgruppen kommer fram till kan man nog räkna ut själv: det kommer inte mynna ut i något förutom att några tjänstemän kan slösa bort tid på att låtsas jobba på en lösning. Det sista kravet blev tillmötesgått genom att det ska kosta arbetsköparen lite mer att ändra scheman på kort varsel. Detta är vad Seko och Gabriella Lavecchia beskriver som en stor seger.

Men såklart, målet var ju heller aldrig en ordentlig höjning av lönerna eller att säkra drägliga arbetsvillkor för oss som jobbar på järnvägen. Målet var att undvika konflikt med arbetsköparna och visa åtminstone ett uns av styrka för oss medlemmar. Så ur ledningens perspektiv blir det en stor seger, då de uppnått det förra och kan inbilla sig att de uppnått det senare. Lägg märke till ordvalet. Seko inbillar sig att de har visat styrka, men avtalet och deras agerande med strejkvarsel visar inget mer än hur ryggradslösa de är.

Men det räcker inte med att konstatera och fördöma Sekos agerande. För att finna vägen framåt måste vi också förstå orsaken därtill. Anledningen till att Seko vill undvika en konflikt med arbetsköparna har sin grund i socialdemokratin, klassamarbetet och den svenska modellen. Socialdemokratin har sedan början av 1900-talet utnyttjat sin kontroll över den fackliga rörelsen för att foga in facken i klassamarbetet. Detta var dock inget som skedde under en natt, och under hela processen fanns ett motstånd mot detta ute på arbetsplatserna. Trots kollektivavtalslagen och Saltsjöbadsavtalet ville arbetarklassen gå ut i strid för högre löner och bättre arbetsvillkor. Under första halvan av 1900-talet skedde flera stora strejker i Sverige, alla utan stöd från ledningen i Socialdemokraterna och alla motarbetades konsekvent av LO-ledningen. Demokratin inom facken var alltså ett hot mot samarbetspolitiken. Arbetarklassen ville ta upp kampen, medan dess representanter lugnt och sansat ville förhandla med sina likar. Det är därför som LO under hela 1900-talet blir allt mer byråkratiskt och den interna demokratin stegvis monteras ned. Genom att bryta ned demokratin i facket och lägga så många formella hinder i vägen för arbetarnas kamp som bara är möjligt, byggdes och säkrades den svenska modellen.

För att förklara varför Seko känt sig tvungna att visa sig starka inför medlemmarna är Stockholm och kampen för att ha kvar tågvärdarna ett utmärkt exempel. MTR och region Stockholm har länge försökt göra sig av med tågvärdarna på pendeln i ett försök att öka profiten. Detta har stött på motstånd från dag ett, men Sekos ledning har igenom hela konflikten varit mer intresserade av att gå MTR tillmöttes än att stötta sina medlemmar. För ett år sedan körde förbundsledningen över pendelklubben och skrev på avtal om omplacering, men MTR och förbundsledningen har sen dess visat sig vara ointresserade av tågvärdarna eller de andra medlemmarnas intressen. Detta resulterade både i att många medlemmar öppet ifrågasatt varför man ens ska vara medlem och, som bekant, i den vilda strejken på pendeln i Stockholm.

Detta är varför Seko försökt visa sin styrka. Men att vägra rättsligt stöd åt de arbetare som nu ställs inför Arbetsdomstolen, att ersätta stridbara arbetare i avtalsdelegationen med pampar från förbundsledningen, att skriva under ett uruselt avtal, samt att slänga bland annat tågvärdarna och städarna framför tåget visar bara på Sekos svaghet och att vi arbetare aldrig kan lita på fackpampar och byråkrater.

Allt detta är både varför avtalet blev så uselt och varför det knappast var förvånande att strejken avblåstes. Den svenska modellen både kräver och förutsätter att fackföreningarna genom byråkrati hålls både tandlösa och skyddade från klassmedvetna arbetares röster. För oavsett vad socialdemokratin påstår handlar klassamarbetet alltid om vad som är bäst för borgarklassen, och inte om vad som är bäst för arbetarklassen. Den svenska modellen är varför detta är en rapport, från en utebliven strejk.