För en klasskampslinje i klimatrörelsen – Bortom sabotage och reformism

Den socialdemokratiska tankesmedjan Katalys och Aftonbladet Kultur arrangerade för ett tag sedan ett panelsamtal med rubriken ”Sabotage eller reformer – vilken väg tar klimatkampen?”. Det kan onekligen se ut som att det här är det vägval klimatrörelsen står inför idag. De grupper som utgör rörelsens dominerande röst idag förespråkar antingen projekt som det reformistiska ”Green New Deal” eller metoder som anarkistisk direkt aktion och liberal civil olydnad. Men är det verkligen bara de här valen som existerar, bortsett från att passivt acceptera kollapsen då? Vi kommunister menar att så inte är fallet. Vi menar att klimatkampen med nödvändighet också måste vara en klasskamp.

Vår uppfattning gällande klimatkrisen är att den är orsakad av kapitalismen med sin ständiga jakt på vinst och sin produktionsanarki. Det är dessutom arbetare och fattiga (särskilt i de fattigaste länderna, men också här) som drabbas hårdast av krisens verkningar. Vill vi ställa om till ett hållbart sätt att leva behöver vi ett system som planerar produktionen efter behoven, våra egna och planetens. Vi kan inte fortsätta att som nu producera massa skit vi inte behöver med enda syfte att fylla fickorna på ett fåtal redan rika. Med andra ord behöver vi ett socialistiskt system. På senaste tiden har liknande uppfattningar börjat höras även i bredare kretsar än våra egna. Bland såväl klimatforskare som aktivister har man på senaste tiden börjat lufta allt mer systemkritiska idéer.

Många gånger är det en lite luddigt formulerad kritik det rör sig om, men vissa vågar faktiskt nämna systemet vid namn och pekar ut kapitalismen som boven. Som exempel inom aktivistsfären har vi Fältbiologerna som antagit vad de kallar för ett antikapitalistiskt program och Fridays For Future som har mobiliserat många tusentals ungdomar i demonstrationer under paroller som ”Uproot the system” och ”People, not profit”. Inom forskarvärlden har vi bland annat den grupp finska forskare som deltog i skrivandet av FN:s Global Sustainable Development Report från 2019 som hävdade att vi för att säkra ett hållbart klimat måste förändra våra system för energi- och matproduktion, samt för transporter och byggande på sätt som marknaden inte klarar av.

Att allt fler börjar prata om systemet som problemet tycker vi så klart är bra. Men vad det än så länge inte gett upphov till i någon större utsträckning är politiska projekt som på allvar hotar kapitalets makt. För just där ligger ett av problemen med både reformismen och sabotage-strategin. De utgör som bäst bara ett farthinder för kapitalisterna snarare än en faktisk kraft som kan avskaffa det nuvarande systemet. Den kraften finns, rent objektivt, enbart hos arbetarklassen. Den klass som genom produktivt och på annat sätt samhällsnyttigt arbete varje dag får samhället att fungera är också den enda som kan få det att stanna upp, och den enda som kan förändra det i grunden.

Det räcker såklart inte att bara konstatera att den här objektiva kraften existerar och nöja sig där, ska nånting hända behövs det en subjektiv kraft också. Det behövs en rörelse med ett mål. Vi kan se en sån rörelse växa fram i den antikapitalistiska delen av klimatrörelsen. Men den saknar å andra sidan den objektiva kraften, är till stora delar skild från arbetarklassen. Självklart finns det arbetare som är engagerade i klimatfrågan, men de är det inte i egenskap av att vara arbetare, och de utgör inte den dominerande kraften i rörelsen. Som marxister genom historien ofta varit noggranna med att poängtera så räcker det inte att ett litet skikt av aktivister har de rätta idéerna, det räcker inte med enbart radikala paroller och slagord. Menar man allvar med att vilja förändra det ekonomiska systemet så krävs det att den revolutionära socialismen – och idag klimatrörelsen – förenas med arbetarrörelsen. Den objektiva och den subjektiva kraften måste förenas. Måste bli en och samma.

I brist därpå är det just strategier som reformism och sabotage som får fotfäste i rörelsen. De är sätt att försöka gå genvägar runt att faktiskt organisera arbetare i egenskap av arbetare, och bägge strategier riskerar i värsta fall att vända delar av klassen mot klimatrörelsen snarare än att få dem att engagera sig för den. Som det poängterades av de Gula Västarnas folkliga uppror i Frankrike för ett par år sedan så är det svårt att tänka på slutet för jorden när man har problem med att klara sig till slutet av månaden.

Att t.ex. blockera innerstadstrafiken när folk är på väg hem från jobbet slår inte ett slag mot fossilkapitalet och är ett dåligt sätt att uppmärksamma utsläppsfrågan på – om något driver det in en kil mellan arbetare och klimatrörelse där mer bakåtsträvande element i klassen till och med kan luras in i den klimatförnekande propaganda som till stor del finansieras av de stora oljebolagen. Att t.ex. förespråka höjda priser på drivmedel slår mot vanliga arbetares privatekonomier och tjänar egentligen inte till mycket mer än att samma oljebolag tillåts göra rekordvinster. Finns det inte realistiska alternativ som utbyggd kollektivtrafik eller billiga elbilar så kommer folk behöva köpa bensin för att ta sig till jobbet – även om det slår hål i plånboken.

Storbolagen får dessutom ofta stora subventioner när det kommer till energi och drivmedel, något som den breda arbetarklassen inte har tillgång till. Logiskt vore att det var de som förbrukade mest som betalade mest, istället för att de som idag ska få mängdrabatt. Eller som i handeln med utsläppsrätter där bl.a. flyget och delar av industrin tilldelas dessa helt gratis för att inte minska företagens konkurrenskraft på den internationella marknaden. En klimatpolitik som menar allvar med att systemet är problemet och att socialismen är lösningen måste förena sina krav med krav som går i linje med arbetarklassens ekonomiska intressen. Måste organisera på klassmässig grund. Måste slå mot kapitalet istället för mot arbetare.

Det är såklart lättare sagt än gjort. Idag är klimatkamp – klasskamp inte mycket mer än en paroll, men det är en paroll som vi menar pekar på en nödvändighet. Det är en paroll som måste fyllas med ett praktiskt politiskt innehåll. Helt mörkt har det dock inte varit, vi har sett embryon till en förenad klasskamp och klimatkamp som vi har att lära av och utveckla.

Ett exempel var renhållningsarbetarnas strejk under det stora klimattoppmötet COP26 i Glasgow. Facket GMB hade varslat om strejk för höjda löner runt samma tid som toppmötet skulle gå av stapeln, något som Greta Thunberg uppmärksammade och bjöd in arbetarna till deras marsch för klimaträttvisa, en inbjudan som hörsammades och arbetarna och klimataktivisterna gjorde gemensam sak.

I Minneapolis, USA 2020 strejkade städare för att företagen de arbetade hos skulle minska sina utsläpp av växthusgaser och anordnade demonstrationer tillsammans med bland annat flera miljöorganisationer. Där belyste man hur utsläppen de orsakade många gånger drabbade arbetare i fattiga områden värst. Giftiga gaser som uppstod vid förbränningen av sopor blåste in över stans fattigare områden, där många av arbetarna bodde. Som Jesper Hamark skriver i sin bok Strejk där han tar upp detta kunde man här lägga fram klimat-, miljö- och arbetsmiljökrav i kombination.

De så kallade klimatstrejker som idag oftast inte blir till mycket mer än symboliska protester kan med arbetarklassens deltagande faktiskt stänga ner produktionen och bli ett reellt hot mot borgarklassen. Och i förlängningen, med ett revolutionärt parti i ledningen, kan de också bli ett hot mot kapitalismen. För ska det här systemet vältas över ända så är det så striden måste stå, klass mot klass.