Uppsving i den brittiska klasskampen

Precis som i Sverige och stora delar av världen drabbas arbetarklassen i Storbritannien just nu av reallönesänkningar till följd av skenande prisökningar (inflation). När priserna på mat och drivmedel höjs snabbare än vad lönerna gör finns det mindre kvar i plånboken i slutet av månaden och för de som redan innan hade det dåligt ställt börjar det nu bli svårt att få råd med ens det mest nödvändiga.

Precis som i Sverige så är inte det här något som drabbar överklassen. Snarare tvärtom. Även om vi får höra att prishöjningarna beror på pandemin och kriget i Ukraina så säger nu allt fler forskare att det bara är en del av förklaringen. Många företag höjer priserna bara för att de kan och gör rekordvinster som resultat. Utdelningarna till aktieägarna och direktörslönerna ligger ofta flera procentenheter över inflationsnivån. Inga reallönesänkningar där inte, som om de ens hade märkt av det med de förmögenheter de sitter på.

Till skillnad från Sverige så har dock betydande delar av britternas fackföreningsrörelse valt att sätta hårt mot hårt. Mest uppmärksammade har nog transportfacket RMT (National Union of Rail, Maritime and Transport Workers) varit, som just nu leder den största konflikten på brittisk arbetsmarknad sedan 1989. Runt 40000 järnvägsarbetare berörs av konflikten som bröt ut när järnvägsföretagen avvisade RMT:s krav om löneökningar på 7% för att kompensera för prishöjningarna.

Bakgrunden känns igen här i Sverige. Järnvägen har avreglerats och privatiserats sönder och nu kommer direktörerna med hot om nedskärningar allt medan de ger sig själva höga löneökningar och de anställda får slita för vad som i praktiken blir lönesänkningar. De första strejkdagarna var i slutet av juni med ännu en nu i slutet av juli. Även tunnelbanepersonalen har gått ut i strejk.

I konservativ och liberal media har man målat upp RMT som samhällsfarliga extremister, välbetalda lyxstrejkare som saknar solidaritet med andra arbetargrupper som behöver kollektivtrafiken för att ta sig till jobbet. Partiledningen i Labour (britternas sossar) har valt att inte stödja strejken och har beslutat att deras parlamentsledamöter på "front bench" inte får uttala sitt stöd för de strejkande. En av dem, Sam Tarry, fick till och med kicken från sin plats i skuggkabinetten för att ha gjort det.

Att de har stora delar av media och i princip hela det politiska etablissemanget emot sig verkar dock inte ha skadat fackföreningen – snarare tvärtom. De opinionsundersökningar som gjordes under strejkdagarna i juni visar att de gått från att som mest haft 43% av befolkningen som sett negativt på strejken och 38% som varit för till att få 45% med sig och bara 37% mot.

Att RMT lyckats vinna slaget om opinionen beror nog till stor del på att befolkningen ser att de strejkande slåss för en rättfärdig sak. Många har säkert mött de som till vardags kör deras tåg och nu står på "picket lines" utanför stationerna och fått klart för sig vad situationen gäller. Men en knappast obetydlig del måste nog också sägas gå till RMT:s karismatiske ordförande, Mick Lynch, som med självsäkerhet, lugn och humor har mött programledares, politikers och journalisters nonsensfrågor i TV-framträdanden, tal och intervjuer.

Som i ett panelsamtal när han fick frågan om hur de skulle hantera potentiella strejkbrytare. "Well, we will picket them, what do you think we'll do? We run a picket line, and we we’ll ask them not to go to work. Do you not know how a picket line works?"

En facklig företrädare som inte ber om ursäkt och gör det tydligt vilkas intressen han representerar. Sina medlemmars, men också arbetarklassens som helhet. Det är något vi saknar här i Sverige. Det är just det här som gör att vi kan kalla det här för klasskamp och inte bara vilken liten ekonomisk strid som helst. Både ledarskapet och medlemmarna är införstådda med att det här är större än bara situationen på deras egna arbetsplatser.

”Om arbetarnas löner inte går upp så innebär det en överföring av rikedom från de fattiga till de rika. Vi har fler miljardärer än vi någonsin haft i det här landet. De rika har aldrig varit rikare. Och anledning till att de kan fortsätta bli rikare hela tiden är att de medvetet trycker ner arbetarnas löner. Inflationen har kommit nu, men i princip ingen har fått en löneökning de senaste två eller tre åren. Så den här idén att det skulle vara lönerna som driver upp priserna är nonsens.”

– Mick Lynch

Det handlar om att inte låta borgarna sätta agendan och använda inflationen, kriget eller pandemin som ursäkt när de lägger nollbud i avtalsrörelsen. Det handlar om att vi kan och måste kämpa för att få en större del av kakan. När det blir dags för avtalsrörelse här i Sverige kommer det vara en viktig uppgift för oss ungkommunister att propagera för höjda löner som kompenserar prisökningarna.

Det är ännu ingen revolutionär kamp för socialismen, men det är en kamp där vi kan vinna erfarenheter. Det är en kamp för värdighet och mot en allt grövre utsugning, och det är en kamp där arbetarklassens positioner i den svenska klasskampen förhoppningsvis kan stärkas – vilket är en nödvändighet för alla kommande strider.

Sverige förlorade visserligen mot England i EM, men Sveriges arbetare förlorar inte för att det går bra för våra klassystrar och bröder på andra sidan havet. Istället har vi fått ett exempel att lära av och ta efter.

Vi i RKU – Revolutionär Kommunistisk Ungdom vill slutligen utsträcka vår solidaritet till de strejkande järnvägsarbetarna i Storbritannien. Victory to the RMT!

Sen detta skrevs har även postarbetarna i facket CWU gått ut i strejk och lagerarbetare på Amazon har tagit till vilda stridsåtgärder för att protestera mot uteblivna löneökningar och prishöjningar. Up the workers!