Hjalmar Lejon från RKU-Stockholm skriver om klimatkonferensen COP 28 som ägde rum i Dubai mellan den 30 november och den 12 december. En konferens där alla världens makthavare samlats för att avgöra vår planets framtid. På konferensen deltog även tusentals lobbyister från fossilbränsleindustrin och bakom lyckta dörrar slöts avtal mellan konferensens ordförande och petrokemiska företag.
En vecka har gått sedan klimatkonferensen COP 28 avslutades.
Konferensen arrangeras årligen av FN och är ägnad att föra tillsammans beslutsfattare, olika intresseorganisationer samt företag för att försöka minska mänsklighetens klimatpåverkan. I själva verket liknar konferenserna snarare ett borgerligt forum för självgodhet, kontraproduktiva icke-lösningar och grönmålning dit tusentals makthavare flyger för att klappa varandra på ryggen.
Över 70 000 konferensdeltagare samlades i Dubai, Förenade Arabemiraten mellan den 30 november och den 12 december, varav 2456 var lobbyister för fossilbränsleindustrin. Ytterligare tusentals lobbyister från andra industrier deltog; tveklöst för att försvara sina kortsiktiga ekonomiska intressen mot en verklig omställning ifrån fossila bränslen.
En samling dokument som läcktes till BBC visade att konferensens ordförande, Al-Jaber, oljekapitalist och vd för Adnoc hade utnyttjat mötet för att göra affärer med ett petrokemiskt företag i Brasilien. När FN:s klimatmöte utnyttjas av kapitalister för att göra affärer med fossila bränslen skriver satiren sig själv. Detta borde kanske inte vara överraskande med tanke på den närvarande armén av fossillobbyister, men det är trots detta en motsvarighetslös ironi som tidigare gömt sig bakom kulisserna.
Konferensens första utkast möttes av kritik eftersom det inte innehöll en formulering om utfasning av fossila bränslen, vilket gav mötet medial uppmärksamhet. Men plötsligt, efter ytterligare förhandlingar vändes rubrikerna om helt till att beskriva avtalet som framgångsrikt och historiskt. Sveriges klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) beskriver det slutgiltiga avtalet som ”ett ordentligt framsteg”.
Pourmokhtari med flera hyllar att världens länder för första gången uppmanas att fasa ut fossila bränslen för att nå netto-noll växthusgasutsläpp 2050. Efter flera årtionden av konferenser och tomma ord har tanken om att uppmana till utfasning av fossila bränslen äntligen skrivits på papper.
Men denna ynkliga vinst är inget mer än ett fortsatt spel inför gallerierna där vi ska övertygas om att världens makthavare minsann tar den framtidshotande klimatkrisen och vår säkerhet på allvar. Skenet bedrar och tragiskt (eller kanske skrattretande vid det här laget) nog är avtalet så genomsyrat av kryphål att det inte kommer leda till den omställning som desperat behövs för att undvika en ännu värre klimatkatastrof.
Kapitalismens kris djupnar och likaså gör dess klor i planeten. Överproduktion och tillväxt tillhör kapitalismens hörnstenar och ingen handskakning i maktens korridorer eller i ett grönmålat elfenbenstorn kommer att rädda oss. Enbart en socialistisk revolution som kämpar för att tillförse mänsklighetens behov och inte ett fåtal kapitalisters begär av evigt växande vinst kan skapa förutsättningarna för en omställning av samhället.
Hjalmar Lejon
RKU-Stockholm
