Så är EU uppbyggt

Europeiska kommissionen, EU-kommissionen, har först och främst ett uppdrag. Det är att föreslå nya förordningar, som kan komma att fungera som lagar.

De saker som beslutas inom EU ska följas upp av EU-kommissionen – de kontrollerar så att unionens medlemsländer gör det som beslutats, och i vissa fall är det också kommissionen som själva ska genomföra det som beslutats.

I EU-kommissionen samlas kommissionärer, en från vart och ett av de 28 medlemsländerna [när denna text återpubliceras har medlemsantalet i EU sjunkit till 27]. Varje kommissionär har ansvar för ett eller ett par egna områden. Sveriges kommissionär heter Cecilia Malmström, folkpartist och före detta EU-minister, och hon är bland annat ansvarig för frågor som rör asyl och inrikespolitik. [När denna text återpubliceras är Sveriges EU-kommissionär socialdemokraten Ylva Johansson som fortfarande har ansvar för migrationspolitiken men även EU:s inre säkerhetspolitik.] Alla dessa sakfrågor och områden behandlas inom separerat avdelningar, så kallade generaldirektorat, och den kommissionär som ansvarar för exempelvis näringsliv är då också ansvarig för generaldirektoratet för näringsliv.

EU-kommissionen har också hand om EU:s budget, i den mening att de förvaltar den. Beslut om budgeten kan inte fattas av EU-kommissionen, utan sköts av andra institutioner.

Kommissionen för EU:s talan i internationella förhandlingar, exempelvis med världshandelsorganisationen WTO eller med FN.

Det är kommissionen som förhandlar med länder som vill gå med i EU, och det är kommissionen som bevakar så att alla medlemsländer fullföljer de beslut som fattats inom unionen.

En gång i veckan har kommissionen sammanträde och då kan det bland annat vara beslut om olika lagförslag som står på agendan. Ordförande i kommissionen är socialdemokraten José Manuel Barroso från Portugal. [När denna text återpubliceras är kommissionens ordförande kristdemokraten Ursula von der Leyen från Tyskland].

Kommissionärerna väljs av europeiska rådet, och är alltså ingenting som röstas fram inom medlemsländerna.

Europaparlamentet eller EU-parlamentet har i nuläget 788 ledamöter [när denna text återpubliceras har EU-parlamentet totalt 705 ledamöter] och är den enda delen av EU vars sammansättning medlemsländerna kan påverka genom röstning. 20 av dessa ledamöter representerar Sverige [när denna text återpubliceras har Sverige 21 ledamöter], vilket gör att det svenska inflytandet över beslutsprocesserna är ungefär lika med noll. Parlamentsledamöterna är under förhandlingarna uppdelade efter parti och inte nationalitet – de svenska socialdemokratiska ledamöterna sitter med de tyska socialdemokratiska ledamöterna och så vidare. Hur effektivt detta är kan diskuteras; statistik som släppts av EU-parlamentet själva visar att svenska socialdemokrater röstar samma som svenska moderater i 97% av alla parlamentets omröstningar. Det är EU-parlamentet som, tillsammans med ministerrådet, lagstiftar – de tar ställning för eller emot de fördragsförslag som EU-kommissionen tagit fram.

Till EU-parlamentets uppgifter hör också att bevaka EU-kommissionens arbete, att ta ställning och eventuellt samtycka till internationella avtal mellan EU- och icke EU-länder.

Ministerrådet är, precis som namnet antyder, en institution där olika ministrar sammanträder. Ministerrådet har inga fasta ledamöter, så rådets sammansättning varierar beroende på vilken typ av frågor det är som ska diskuteras. Är det ekonomiska frågor som står på agendan, som till exempel budgeten, så är det alla EU-länders finansministrar som träffas i ministerrådet. Detta sker oftast i Bryssel.

Ministerrådets uppgift är att anta olika fördrag, det vill säga lagstifta, tillsammans med EU-parlamentet.

I Europeiska rådet, däremot, är det alltid samma personer som träffas – alla EU-ländernas regeringschefer. Europeiska rådet sammanträder minst fyra gånger per år, alltid i Bryssel. Det är ett sådant sammanträde som till vardags benämns som ett EU-toppmöte. Närvarande på dessa toppmöten är också Herman van Rompuy, rådets ordförande. Han är belgare, men inom rådet representerar han inte Belgien utan bara EU som helhet. [När denna text återpubliceras är rådets ordförande Charles Michel. Även han är belgare.]

I Europeiska rådet har regeringscheferna till uppgift att dra upp riktlinjer för EU:s politik på längre sikt, och att avgöra vilka frågor som ska ha högre eller lägre prioritet. Rådet kan i realiteten inte ta några beslut, men riktlinjerna är tänkta att ligga till grund för kommande beslut som i framtiden kan komma att tas av ministerrådet.

Det är också inom detta råd som EU:s mål kring försvars- och utrikespolitik formuleras.

Europeiska rådet bestämmer också en del angående de EU:s övriga sex institutioner – hur de ska vara uppbyggda men även vilken makt de ska ha.

I Europeiska unionens domstol, EU-domstolen, finns varje medlemsland representerat med en domare från vardera nation. Domstolen dömer efter EU:s lagar, fördragen.

Som privatperson kan man inte överklaga någonting till EU-domstolen, utan de tvister som reds ut där är dels mellan olika medlemsländer men huvudsakligen mellan EU-institution och medlemsland.

Alla medlemsländers domstolar har till skyldighet att ta hänsyn till EU-lagarna när de dömer, och det är också EU-domstolens uppgift att kontrollera att detta görs korrekt. Därmed har EU-domstolen sista ordet när EU:s lagar ska tolkas, exempelvis i de olika medlemsländernas domstolar. I och med detta har EU juridisk rätt över respektive lands nationella lagar, och därmed också över riksdagen, eftersom det är riksdagen som antar lagar.

ECB, Europeiska centralbanken, hittar man i Frankfurt. Den är centralbank för alla euroländer. En centralbank finns i de flesta av världens länder, och är den institution som är högst ansvarig för penningpolitiken i landet.

Att EU har en gemensam centralbank innebär att alla de 18 medlemsländer som har infört euro som sin valuta [när denna text återpubliceras har 20 medlemsländer infört euron som valuta] ligger under ECB:s ansvarsområde – det är ECB som är ansvarig för deras penningpolitik. Samtidigt som ett EU-land röstar ja till euro, röstar de nämligen också ja till att lämpa över beslutanderätten inom vissa penningpolitiska områden till ECB.

Detta innebär dock inte att EU-länder som har kvar sin egen valuta slipper befatta sig med ECB – alla EU-länderns centralbanker, oavsett valuta, ingår nämligen i ECBS, Europeiska Centralbankssystemet. Därmed deltar även Sverige i eurosamarbetet, trots att vi har kvar kronans som valuta.

De som sköter ECB:s verksamhet kallas direktionen, och består av sex personer utsedda av Europeiska rådet. Direktionen ingår också i ECB-rådet, tillsammans med alla euroländers centralbankschefer. ECB-rådet är det högsta beslutande organet i ECB, och det är här alla beslut om EU:s penningpolitik fattas. Dessutom finns även något som kallas Allmänna rådet, där alla EU:s centralbankschefer sitter med, även Sveriges. Allmänna rådet har i huvudsak en rådgivande funktion.

Förutom dessa EU:s sju institutioner finns Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén. De två kommitéerna är rådgivande och i dem samlas bland annat arbetsgivarorganisationer och lokalpolitiker.

Det här var, i stora drag, de institutioner som bygger det överstatliga samarbetet EU. Artikeln skulle mycket väl ha kunnat innehålla fler av de vägar av beslutsfattande som går mellan alla institutionerna, men då hade den blivit tre gånger så lång. För byråkratin inom EU:s institutioner är näst intill oändlig – vilka nominerar vilka till vilken post? Vem som får vara rådgivande till vem? Vilka får fatta beslut om vad? Vilka får rekommendera vilka förslag? Det är ett oerhört invecklat nät av skrivningar och regler, omöjligt för vanligt folk att lära sig.

Och detta är självklart någonting som gynnar EU-förespråkarna. För om vi inte vet hur EU fungerar, om det inte står klart för oss hur komplicerade och trassliga EU:s demokratiska strukturer är, hur ska vi då kunna se igenom alla påståenden som vi matas med dagligen om alla fördelar som EU innebär för oss? Man behöver inte precis läsa spaltmeter om EU:s uppbyggnad för att inse att all byråkrati inte bara är ett nödvändigt ont; den blir också ett användbart verktyg för EU-ivrarna. Det är lätt att villa bort väljarna genom att spela på deras egen okunskap.

Men är då kunskapen om EU:s struktur nödvändig för att vi ska klara oss genom vardagen? Nej. Lätt att förstå? Nej. Men den är ett lysande exempel på vilket bisarrt uttryck byråkratin kan ta sig inom världens mest långtgående överstatliga samarbete. Och det kan vara bra att förstå, inte EU:s struktur i sin helhet, men vidden av hur pass invecklad den är och vad vi kan bli lurade att gå med på om vi inte vet det.