Bolånekrisen i USA

Men i dagens samhälle blir vi också ofta påminda om kapitalismens nyckfullhet i form av ekonomiska kriser. Ekonomiska kriser, eller finanskriser, uppstår då värdet av tillgångar hastigt minskar inom ett visst område. Som vi känner finanskriser idag är det ofta krascher till följd av spekulation – till exempel bolånekraschen 2007-2008 – som sedan ofta får lavinartade effekter på hela marknaden och sedan också på samhället i stort. Men det kan också handla om andra sorters varor, till exempel tulpanlökar. Det som ibland brukar kallas för världens första spekulationsbubbla – tulpanmanin i Nederländerna i mitten av 1600-talet – hade sin grund i handeln med just tulpanlökar. Den nyligen introducerade växten blev omåttligt populär i Nederländerna under 1600-talet på grund av att klimatet var fördelaktigt. Tack vare en god ekonomi för den merkantilistiska staten kunde den spekulativa handeln ta fart.

Spekulativ handel är handel där man köper en vara (tulpanlök, aktie eller fastighet) för att man antar att varan kommer öka i värde på kort tid och därför kan generera en vinst. Köparen i en spekulativ affär riskerar dock alltid att förlora värdet på den vara som man köpt, då värdet för varan inte är konstant och fluktuerar (förändras) i relation till en marknads köpkraft. Med andra ord, man spekulerar i att den vara man köper på kort tid ska öka i värde samtidigt som man riskerar sin investering (i de flesta fall någon annans investering, främst skattebetalares) då värdet snabbt också kan sjunka om marknaden skiftar.

Skenande tulpanhandel

Under 1630-talet i Nederländerna skenade priserna på kontrakt för tulpanlökar snabbt och efterfrågan ökade på ett sätt där en lök kunde säljas för det tiodubbla av vad en hantverkare tjänade under en månad. Folk sålde den lilla reella egendom de hade bara för att kunna delta i handeln med tulpanlökar. I och med att marknaden exploderade under 1636 kunde enskilda lökar säljas tio gånger per dag och pengar bytte händer utan någon egentlig hejd. Men på våren 1637 avstannade prisökningen och handeln, vilket gjorde att hela marknaden kollapsade. Lager med tulpanlökar som innan hade varit värda tusentals floriner var nu helt värdelösa. De som tidigare satsat alla sina ägodelar i handeln på lökar stod nu helt utfattiga. Detta på grund av att den spekulativa handeln innebar en risk som man inte hade räknat med. Den kollaps som till slut måste uppstå hade viftats bort med argument som att marknaden skulle sprida sig till andra länder när det egna landets marknad var mättad. Konsekvenserna för samhället var inte speciellt stora. Det merkantilistiska och feodala system som var gällande i Nederländerna (och resten av Europa) omöjliggjorde stora marknader med mycket frihet, dessutom var inte tulpanmanin sammansvetsad med statsapparaten eller andra delar av samhället på samma sätt som vid till exempel bolånekrachen 2007-2008 eller kraschen i Sverige på 90-talet.

Det viktiga att komma ihåg med finanskriser och de totala kollapser som uppstår inom bankväsendet är att de är en del av det kapitalistiska samhälle vi lever i. Det finns inget botemedel mot det här fenomenet, inom dagens system. Arbetarklassen ska bara förvänta sig att deras liv kan kastas omkull vid en kris för att det är inbyggt i systemet. Den förklaring som ges till varför det finns skiftningar i samhället i stort och till varför priset på varor förändras (utöver inflation) brukar vara »utbud och efterfrågan«. Det är det som man får lära sig styr samhället som en magisk balans när man läser samhällskunskap i skolan och som används som förklaring vid de flesta tillfällen när en marknad eller liknande förändras. Enkelt förklarat innebär det att priset för en vara styrs av mängden av den varan som finns att tillgå (utbudet) tillsammans med köpkraften för varan, hur mycket som kan säljas (efterfrågan). Detta ska då ha en spridning till all ekonomisk rörelse i ett samhälle. Utbud och efterfrågan har effekter på prissättning, men vi marxister vet att över tid spelar istället principen om mervärde in. Mer om det senare.

Avreglerad spekulation

Finanskriser är mycket mer vanligt förekommande i dagens system jämfört med 1600-talets, där marknader sitter ihop över hela världen och hela finanssektorn mer eller mindre är avreglerad. Dagens kapitalism bygger på spekulation samtidigt som banker och företag åtnjuter frihet från stater och andra kontrollorgan som ger dem fritt spelrum i alla marknader de kan tänkas ge sig in i. I samma stund förväntas samhället i stort delta i börsspelet och handeln med olika värdepapper, för att den »allmänna hjulsnurran« ska fungera som alltid. Om alla delar av samhället deltar i börshandeln hålls marknaden levande och det finns mer kapital i rörelse, som kan förflyttas från det gemensamma till privata aktörers plånböcker. Vi ska återkomma till hur det fungerar (eller inte fungerar) men till exempel så är hela svenska pensionssystemet ute på börshajarnas hav, där svenska arbetares pensioner ska satsas som risk, ofta i tvivelaktiga företag som vapentillverkare eller oljebolag.

Efter börskraschen 1929 och den efterföljande depressionen (en ekonomisk depression definieras som en extrem lågkonjuktur över lång tid) såg USA:s kongress inget annat val än att ålägga finanssektorn med regleringar för att undvika att det skulle kunna hända igen. Börskraschen 1929 orsakades av ett extremt tillflöde av nya köpare på börsen tack vare att vanligt folk började få det bättre ställt, vilket gjorde att de kunde använda de pengar till sparande. Var gick man med överskottet man ville spara? Till börsen.

På grund av de ödesdigra effekter börskraschen 1929 fick i den kapitalistiska världen infördes olika regleringar av bankernas marknader och hur de sköttes. De regleringarna sattes på plats i ett försök att lappa ihop en av den moderna kapitalismens grundstenar. Det hela höll i nästan 60 år. I och med nyliberalismens intåg på spelplanen i skiftet mellan 70- och 80-talet inleddes i USA en lång rad av avregleringar av bankväsendet och stora delar av andra sektorer. Nu var det den fria marknadens tid, staten skulle hålla sig borta från investmentbankernas fiffel och börshajarnas fulspel (en investmentbank fungerar inte som en vanlig bank, utan fokuserar istället på handel med värdepapper som aktier och fonder). I vanlig kapitalistisk anda menade man att lättnader högst upp på klasspyramiden skulle ge positiva effekter genom hela samhället, det skulle alltså skapas fler jobb och fler skulle få mer över i plånboken.

Detta skedde förvisso till en början. På ytan såg den amerikanska ekonomin levnadskraftig ut och den amerikanska drömmen verkade vara på väg att uppfyllas. Presidenter som Ronald Reagan och George H.W. Bush såg till att bankerna fick fria händer att göra som de ville, samtidigt som bankerna själva försäkrade kongressen att man minsann inte riskerade en kollaps. I och med nyliberalismens nya grepp kring politiken och finansmarknaden försvann mycket av den insyn och kontroll som garanterade i alla fall en relativ säkerhet inom det kapitalistiska systemet.

Avregleringen av bankväsendet gav som sagt bankerna mycket frihet, något som var en helt öppen lobbyprocess från bankerna själva. Man var tydliga med var man ville se reformer och politikerna i USA:s kongress lydde. De stora investmentbankerna i USA såg till att staten drog sig undan samt att det blev enklare för enskilda individer att låna. Bolån blev enkla att få och eftersom avregleringarna också gällde de banker som gav ut bolån i USA kunde bankerna helt överge allt sunt förnuft och börja ge bolån till vem som helst, låntagaren behövde inte visa att hen hade möjlighet att betala tillbaka lånet.

De stora investmentbankerna fick sitt stora uppsving i och med den nyliberala politikens intåg under 1970-talet. Innan hade det på många sätt varit en relativt liten sektor av finansmarknaden, men tack vare avregleringarna kunde man få in mer pengar i maskineriet och på så sätt också få mer rullning på sina investeringar. Innan 1970-talets kaosartade reformer kan till exempel sägas att Morgan Stanley, idag en av världens största banker, hade ungefär 110 anställda. Vid finanskrisens topp hade de ungefär 50 000 anställda. Investmentbankerna var vid den här tiden främst privata, med andra ord var det ägarna själva som fick lägga upp pengarna vid en investering som banken skulle göra. Detta bidrog till att bankerna höll mer i pengarna, eftersom det var bankernas egna pengar på spel. I dagens börshandel är dessa banker publika, vilket innebär att de kan få in kapital från vem som helst som handlar på börsen. Detta var ett steg mot en högre handel på börsen och att mer och mer pengar flödade genom de stora amerikanska bankerna. Mot slutet av 1990-talet hade investmentbankerna växt sig så stora och samtidigt också blivit så få i USA, att en krasch lätt skulle kunna dra ner alla bankerna samtidigt och även hela världsekonomin. Varför släppte man fram dessa giganter? Varför sade man inte stopp och belägg när man började se problemen?

De avregleringar som gjorts, var tack vare de politiker som stod närmast presidenterna Reagan, Clinton och Bush. Dessa politiker, finansministrar och riksbankschefer, var direkt plockade av presidenten från Wall Street. De hade direkta intressen av att ge sina gamla polare ordentliga fördelar. Samtidigt som avregleringarna nådde de stora finansjättarna blev det enklare för vanligt folk i USA att ta ett bolån. De reformerna kom till för att politikerna ville »att alla amerikaner skulle kunna äga sin egen bostad«. I det äldre systemet med bolån i USA var bolånen isolerade från resten av finansmarknaden. Den bank som gav lånet förväntade sig att låntagaren så småningom skulle betala tillbaka pengarna, vilket normalt är hela grunden för att en sådan bank ska kunna gå runt.

Men eftersom det tar lång tid att betala av ett bolån, ofta flera decennier, var bankerna försiktiga med vem som fick ta ett lån. Detta gav en viss stabilitet till bostadsmarknaden, istället för att alla kunde köpa ett hus och på så sätt orsaka att en bubbla skapades, var bostadsmarknaden relativt lugn. På grund av den amerikanska statens vilja att fler skulle ta lån och köpa sig sitt hem och tack vare avregleringarna som dragit över hela finansmarknaden, fick långivarna ett mycket högre tillflöde av folk som ville låna pengar. Dessutom så fick långivarna sälja vidare sina lån till investmentbankerna, som slog ihop hundratals, ibland tusentals lån, till det som på engelska kallas Mortgage-backed security (MBS), på svenska översätts det enklast till bolåns-byggda värdepapper. Främst handlades det med en sorts MBS, så kallad CDO (Collateralized debt obligation). Man skapade alltså en ny handelsvara på finansmarknaden, byggd på bolån. Investmentbankerna sålde senare vidare dessa värdepapper till investerare, likt aktier säljs av en aktiemäklare till enskilda investerare. För att göra värdepappren värda att ens kasta ett öga på, gick investmentbankerna till kreditvärderingsinstitut och betalade för att kreditvärderingsinstituten skulle ge en så hög värdering som möjligt.

Bostadsbubblan skapas

Det är, trots vad bankerna säger till oss vanliga knegare, en paradox att handla med aktier eller värdepapper. De enorma mängderna pengar som cirkulerar kring i börshandeln uppstår inte ur det blå. Det värde som investerare och banker använder sig av kommer någonstans ifrån, från produktionen av varor. Arbetare tillverkar varor (även tjänster) som sedan säljs för ett visst pris. Det priset kommer täcka arbetarens lön, kostnaden för maskiner med mera, men också lämna en summa som kapitalisten som äger fabriken tar till sig själv som vinst. Denna summa pengar är mervärdet, alltså det som blir över när arbetaren fått sin lön. Inom kapitalismen står alltid arbetarens vilja att få en högre lön i motsättning till kapitalistens vilja att öka mervärdet. Det sätt som ett värde skapas på är genom produktion, inte genom handel med aktier. Alltså måste de pengarna komma från produktionen, från arbetarnas arbete. Det värde som borde tillfalla de som skapar det, kommer istället gå in i börsen och handeln med värdpapper.

Problemet för kapitalisterna är bara att den kapitalistiska produktionen över tid är ohållbar. Den är en paradox. Eftersom en kapitalist ständigt vill öka sin vinst, mervärdet, i förhållande till de kostnader han har satsat i produktionen, måste produktiviteten öka. Detta sätter mer press på arbetarna, antingen genom minskade löner eller sämre arbetsförhållanden, samtidigt som det också finns en fysisk gräns för hur mycket produktiviteten kan öka. Det leder oundvikligen till problem i produktionen och i längden till finanskriser. Detta eftersom produktionen är det som skapar värdet som används i konsumtion. Därför kräver all handel att det finns en produktion som fungerar utan större hinder. När det uppstår problem i produktionen uppstår också problem inom resten av samhället, vilket sedan leder till ekonomiska kriser.

Eftersom ingen i den här kedjan av »bolånehandel« hade någon skyldighet gentemot varandra, saknades all stabilitet. Då långivarna snabbt kunde sälja vidare lånet så någon annan högre upp blev mottagare av amorteringarna, behövde de inte längre bry sig om att låntagaren betalade tillbaka ordentligt. De kunde nämligen hitta nya kunder som kunde ta nya lån och de behövde inte längre bry sig om att de nya kunderna kunde betala tillbaka, eftersom de snart sålde lånet vidare. Dessa lån, som aldrig skulle ha godkänts i ett fungerande system, kallades subprime eftersom de var långt under den standard man skulle förvänta sig. Låntagaren hade inga garantier att kunna betala tillbaka, kunde de inte betala tillbaka så skulle i sinom tid de bli av med huset, men lånet hade redan försvunnit upp i kedjan och blivit del av en MBS. Dessa MBS:er, som ingen vettig investerare skulle ha köpt om de fick en rättvis värdering, blev värderade med högsta betyget (AAA) eftersom investmentbankerna, de som sålde MBS:er, betalade kreditvärderarna för att ge värdepappren ett högt betyg.

Som många som läser den här artikeln förstår, så bygger det kapitalistiska systemet på den här sortens korruption och svindel. Kapitalismen gynnar de på toppen allra mest om det finns lite kontroll av staten, eftersom det är enklare att komma undan med korruption och tvivelaktiga affärer. Det avregleringarna till slut gjorde med det amerikanska samhället var att sätta låntagarna, de som allt som oftast står längst ner på samhällsstegen, som högst ansvariga. Vanligt folk var de som fick lida när bolånebubblan sprack, när det egentligen borde ha varit politikerna, lobbyisterna och banktjänstemännen som skulle ha fått ett högt straff.

Från 1996 till 2006 fördubblades priserna på bostäder i USA. Samtidigt så ökade det totala värdet på subprime-lånen som gavs i landet från 30 miljoner dollar, till 600 miljoner dollar. Bostadsbubblan var ett faktum. Eftersom subprime-lån gav både mer i fickan för långivaren och investmentbankerna gav långivaren hellre subprime-lån, även om det var tydligt att låntagaren inte skulle klara av att betala tillbaka. Och handeln med värdepapper byggda på dessa skitlån bara ökade. Banktjänstemännen blev bara rikare och rikare i takt med att bolånehandeln började skena. Lehman Brothers, som 2008 gick i konkurs, var en av jättarna när det kom till subprime-lånen och deras VD under bolånebubblan tog hem en vinst på 485 miljoner dollar mellan 2001-2007. Ungefär 4 miljarder svenska kronor. Men för att investmentbankerna skulle kunna finansiera denna enorma handel, behövde de låna pengar.

Innan bubblan var det reglerat hur mycket en bank kunde låna i förhållande till sitt eget kapital, något som sedan avreglerades av USA:s finansinspektion, efter ett hårt lobbyarbete från investmentbankerna. Detta gjorde marknaden än mer sårbar, eftersom ju mer bankerna är belånade, desto mindre förlust krävs för att stjälpa hela banken. Ju djupare man dyker i den här härvan, desto klarare blir det hur sjukt systemet är som tillåter en sådan total avreglering och kapitulation inför banksektorn. Handeln med de dåliga bolånen och CDO:er skenade i takt med bubblans expansion. Även om politikerna och bankirerna insåg att de spelade ett högt spel som riskerade hela världsekonomin fortsatte man utan hejd. Förmodligen insåg man att vid en eventuell kollaps skulle staten, med andra ord skattebetalarna, komma till räddning för att rädda den kapitalistiska, nyliberala världsordningen.

Investmentbankerna visste också att försäkra sig och sin handel med CDO-papprena, ifall värdet på subprime-lånen till slut skulle börja falla. AIG, då världens största försäkringsbolag, såg till att bankerna och de institut som handlade med CDO:er kunde försäkra sig mot förlusterna. Så långt var allt normalt. Problemet var bara att försäkringarna på CDO:erna kunde upphandlas av vem som helst. En normal försäkring fungerar på så sätt att du bara kan försäkra det du själv äger, säg din bil. Du kan försäkra din bil och få en ersättning från försäkringsbolaget om något skulle hända med den. Men AIG och bankerna strukturerade handeln med CDO:erna på så sätt att fler kunde ge sig in och betala för att få en försäkring på en CDO.

Om sagda CDO sen fallerade (vilket den såklart inte skulle göra, den var ju märkt med AAA) så fick alla som köpt en försäkring på den en utbetalning från AIG. När bubblan sen sprack 2007 insåg politiker och banktjänstemän att AIG:s konkurs skulle få ödesdigra effekter på finansmarknaden och samhället i stort. Därför köpte amerikanska staten ut AIG för 180 miljarder dollar av skattebetalarnas pengar och tog formellt över kontrollen. Räddningspaket som det till AIG blev symptomatiska i dyningen av bostadsbubblans kollaps. Vi ska kort återvända till de försäkringar AIG sålde till bankerna för att skydda CDO:erna. Inom modern börshandel och spekulation används en metod som kallas för blanka, vilket innebär att man investerar pengar för att man tror en viss vara, i det här fallet CDO:er, ska falla i värde.

Vanlig handel med värdepapper innebär att man det man köper ska stiga i värde för att man själv ska få ut mer pengar, men med blankning investerar, satsar, man pengar på att en viss vara ska förlora värde. En som gjort sig känd för att använda blankning är George Soros, som under 1990-talet blankade både det brittiska pundet och den svenska kronan och när valutorna föll i värde kunde Soros kamma hem en stor vinst. Blankning, eller short sell, som det kallas på engelska, användes också mot de värdepapper som hela finanskrisen sen kom att handla om. Man satsade mot bostadsmarknaden, något som sågs som bisarrt, eftersom bostadsmarknaden sågs som en väldigt säker marknad. Man satsade på att allt skulle kollapsa, vilket det senare gjorde. Blankning kan enkelt förklaras som vadslagning kring värdepapper, där den som blankar alltid förväntar sig ett fall i värdet för sagda värdepapper.

Spekulativa bubblor likt den som sprack 2007 upptäcks ofta först när det är för sent. Den enkla förklaringen till varför det är så är för att de som orsakar bubblan inte bryr sig om konsekvenserna. Man lyssnar inte på varningsropen för man vet att man kommer bli räddade. Det som orsakade bostadsbubblan mellan 2001 och 2007 var främst en lånemarknad som inte var reglerad eller kontrollerad. En ökad möjlighet att få lån gjorde att priserna steg eftersom fler kunde betala ett högre pris. Eftersom långivarna inte behövde bry sig om att kunderna inte kunde betala tillbaka ökade bara risken, men tack vare kedjan som tidigare beskrevs kunde risken förskjutas till någon annan. Handeln med dessa bolån med hög risk blev en kassako för de stora investmentbankerna, försäkringsbolagen och kreditvärderarna. Risken kunde förskjutas, vinsten ökade och ingen ville egentligen bry sig om att allt snart kunde försvinna, för man såg inte bubblan förrän den sprack. Då var det för sent.

Under hösten 2007 stannade prisökningen på bostäder in, för att sedan börja sjunka. Kortfattat så var marknaden mättad. Köpkraften avtog och under 2007 och 2008 gick omkring 100 långivare i USA i konkurs. Detta för att de inte kunde finansiera sina utgifter som de tidigare gjort genom att sälja sina bolån vidare på börsmarknaden samt att kostnaden på de lån de fortfarande satt på steg. Innan bubblan sprack gick det alltid att flytta vidare kostnader eller ge fler lån så kostnaderna kunde hållas nere. Det bräckliga fundament som gjort en liten grupp finanshajar extremt rika på bara några år började nu raseras. När långivarna började ansöka om konkurs tilltog problemen högre upp i kedjan. Eftersom de stora investmentbankerna avsade sig en stor del av sin stabilitet som företag när man höjde taket för hur belånat ett företag fick vara, fanns nu enorma risker i att de skulle förlora så mycket kapital att de sedan också skulle ha svårt att betala tillbaka kortsiktiga lån.

I september 2008 begärde investmentbanken Lehman Brothers sig i konkurs. Bankens kunder flydde, aktien störtdök och de egna tillgångarna försvann, allt på grund av kollapsen kring bolånen. Banken hade inget annat val än att försätta sig själv i konkurs. Under krisen kom flera av de andra stora investmentbankerna att komma nära konkurs, men antingen blev de uppköpta eller tvingades till fusioner mellan varandra för att rädda ekonomin. Finanssektorn i USA blev räddad, för att konsekvenserna för det kapitalistiska systemet skulle blivit ödesdigra. Ett enormt räddningspaket betalades ut till olika banker och företag, i runda slängar 700 miljarder dollar, eller 7 000 miljarder svenska kronor. Pengar som annars borde ha använts för att ta hand om de som senare blev arbetslösa eller vräkta.

Krisen sprider sig

I samband med att krisen eskalerade i USA spred den sig också till resten av världen i snabb takt. På Island kollapsade hela banksystemet och kostade skattebetalare och vanligt folk miljontals kronor. Detta eftersom de tre största bankerna på Island gett sig in i handeln med CDO:er och andra värdepapper. Bankerna ökade i storlek på ett oproportionerligt sätt gentemot Islands övriga ekonomi, vilket gjorde det svårt för staten och landets centralbank att ge lån för att stabilisera bankerna när de drevs mot avgrundens rand. Bankerna tvingades in i statlig förvaltning eftersom risken för en total kollaps var stor. Efter ett sparpaket från Internationella Valutafonden och de övriga nordiska länderna kunde Island stabilisera sin ekonomi och vända recessionen. Fram till 2017 kontrollerade staten stora delar av bankernas kapitalförflyttningar, för att undvika ny instabilitet.

Genom hela Europa stannade export och import in och flera länder försattes i djupa ekonomiska kriser. På grund av nyliberalismens sammanflätning av stat och näringsliv drogs länder som Grekland djupt ner i krisen. Eftersom man misskött landets ekonomi enligt nyliberala manér och investerat i CDO:er som sedan blev värdelösa, sattes landet i en djup ekonomisk kris och som sedan har lett till hårda åtstramningspaket från EU och Internationella Valutafonden.

Här i Sverige vet vi konsekvenserna. Industrijättar som Volvo och SAAB tvingades varsla tusentals anställda, gick i konkurs eller flyttade utomlands till låglöneländer. De arbetare som blev arbetslösa blev utlämnade till ett nedbantat skyddsnät, något som Reinfeldt och Borg sett till att driva igenom. Slakten av välfärdsstaten och arbetarklassens rättigheter under regeringarna Reinfeldt l och ll gav, i synergi med krisen, plats för SD och försköt hela det politiska samtalet höger ut.

De samhällen som drabbades hårdast i Sverige, när fabrikerna flyttade eller stängdes, på grund av att företagen inte klarade sig igenom krisen, stod ensamma när Alliansen skulle spara in på sjukförsäkringar, a-kassa och den offentliga sektorn. Nyliberalismen fick i Sverige, trots allt som talade emot den, ett uppsving under och efter den ekonomiska krisen. Moderaterna kunde driva igenom sina jobbskatteavdrag och ge allt fler skattelättnader till sina vänner i storföretagen och bankerna, precis som USA:s politiker hade gjort under 80- och 90-talet.

Till följd av handelskrig och förändringar i de stora maktbalanserna mellan USA, EU, Kina och Ryssland verkar det som att vi närmar oss en ny svacka i den kapitalistiska tillväxten. Det är inte svårt att räkna ut att det inte är investmentbankirerna i New York som kommer drabbas, inte heller är det välfärdskapitalisterna eller industrijättarna här i Sverige som kommer få spara eller vänta på en reform som ger dem mer i plånboken. Det är alltid arbetarklassen som drabbas värst av den spekulativa handeln som drar ner hela samhällen i fördärvet kollapsar. Det kapitalistiska samhället saknar allt vett och kan inte belägga sig självt med sans. Istället för att de som berörs av bankernas redlöshet får vara med och bestämma används de som verktyg i handeln med aktier och värdepapper. Istället för att arbetarklassen får bestämma hur samhället ska styras, lämnas styrningen över till ett gäng rika knösar vars enda drivkraft är att bli rikare och rikare.

Det ekonomiska kriser lär oss är att det samhälle vi lever i idag inte är hållbart för att alla ska kunna leva normalt. Vi som har det sämst längst ner på stegen måste alltid vara beredda på att det kommer en kris som kostar oss vårt jobb, att vi blir av med sjukpenningen eller att hyrorna höjs. Det vi också borde lära oss är att de ekonomiska kriserna kommer bestå, så länge vi inte visar att vi inte längre tolererar att bli behandlade som boskap av bankerna. Kräver vi, folkmajoriteten, ett annat samhälle som ser till alla människor istället för bankernas profit kan vi bli kvitt osäkerheten och kaoset som ekonomiska kriser bringer.