Enligt en enkät som fackförbundet Kommunal genomfört, rapporterar fler än hälften av arbetsplatsombuden inom äldreomsorgen att de förväntar sig försämrade villkor.
För de äldre innebär dessa nedskärningar mindre matportioner och betydligt mindre hjälp och stöd. Arbetsplatsombuden vittnar om chefer som uppmanar personalen att nedprioritera trygghetslarm för att undvika övertid.
Konsekvenserna blir tydliga: sämre scheman, minskad personaltäthet, lägre kompetens vid nyanställningar och vikariestopp vid sjukfrånvaro.
Jag vikarierar själv som vårdbiträde på särskilt boende, och har med egna ögon sett konsekvenserna av dessa nedskärningar. På avdelningar med tio till tretton boende som har stora stödbehov, arbetar bara två personer - under vissa tider endast en. En del av dem är vikarier utan ordentlig utbildning och utan delegering. Detta innebär att erfarna kollegor ofta tvingas ta på sig ett oskäligt ansvar. Om en kollega är sen och den andra saknar delegering, får de boende inte sina mediciner i tid. Både tidigt på morgonen, senare på kvällen och under hela natten är det endast en person som arbetar. På en del avdelningar finns dessutom boende som kan vara utåtagerande. Det är nästan omöjligt att hinna besvara alla larm inom rimlig tid.
Man märker också hur matportionerna blir mindre och tiden för omsorg kortare. Numera tvingas vi ofta bre våra djupfrysta limpor med bakmargarin. Är detta verkligen vad våra äldre förtjänar?
Många äldre mår mycket dåligt och lider av daglig ångest. Läkare sätter ut alvedonen, och ordinerar istället bensodiazepiner. Omsorgen ersätts av medicinering. En boende som egentligen bara behöver någon att prata med får istället oxascand för att dämpa ångesten. Man har knappt tid att prata med varandra. Vi är alldeles för få som jobbar. Detta är varken hållbart eller mänskligt.
Innan sommaren "utbildades" en grupp semestervikarier på mitt jobb. Dessa vikarier hade inte varit ute i verksamheten på riktigt. Utbildningen omfattade endast grundläggande delar som delegering och en två timmar lång genomgång av hur man tvättar händerna. Viktiga moment, som hur man lyfter boende som är amputerade och förlamade, eller hur man ger medicin via magpump, uteblev.
Just nu, under hela sommaren, arbetar flera vikarier. De flesta är 18-19 år gamla och på sitt första jobb. Alla jobbar under pressade förhållanden och det finns inga garantier för att man alltid får arbeta med en erfaren kollega. Två oerfarna vikarier behöver ofta ansvara för minst tio boende med stora stödbehov. Jag har stundvis behövt lära upp en nyanställd semestervikarie under sommarens gång. Trots att jag jobbat en del och skaffat mig viss erfarenhet, känns det otryggt att behöva axla detta ansvar. Just nu har vi en sommar fylld med tolvtimmarspass, ny personal och ännu fler nedskärningar. Lägg på en riktigt kass lön på alltsammans också.
Jag talar för många när jag säger att jag inte vill bli utbränd på ett av mina första riktiga jobb. Jag känner mig stressad varje dag på jobbet, och när jag somnar drömmer jag om att vara stressad på jobbet.
Allt färre vill arbeta på särskilda boenden på grund av de dåliga arbetsförhållandena, och politikerna bemöter alla frågor om lösningar med tystnad. Är detta en effektiv metod när det kommer till att bemöta den höga arbetslösheten hos unga? Mitt svar på den frågan är nej.
Varken skolan, äldreomsorgen eller vården i stort har råd med fler nedskärningar. Jag hoppas innerligt att viljan att strejka växer hos alla yrkesgrupper och på alla arbetsplatser. Ingen klarar av den nuvarande situationen som kapitalismen har skapat.
Det är enkelt för politiker, som aldrig satt sin fot på arbetsplatserna, att ha åsikter om hur vi ska ha det och föreslå ytterligare nedskärningar. Till dem vill jag säga: sök ett riktigt jobb och se om ni kan leva med er själva efteråt.
Nora Rapo
RKU-Göteborg
