För oss ungkommunister är det ett glädjande besked att förhandlingarna misslyckats, men kampen för anställningstryggheten stannar inte vid det misslyckade förhandlingsbordet, utan fortsätter i det politiska livet. Avtalet mellan Januariparterna säger att om förhandlingarna misslyckas ska utredningsförslaget om LAS antas som ny lag. Detta innebär inskränkningar om de mycket debatterade turordningsreglerna.
Vänsterpartiet har tidigare aviserat att man kommer att försöka sänka den nuvarande sittande regeringen ifall man kommer att försöka inskränka på LAS. Kristdemokraterna meddelade redan igår att även de kommer att hoppa på samma tåg, trots att man själva vill se ytterligare inskränkningar av LAS. Tidigare har även moderaterna och sverigedemokraterna meddelat liknande besked. Under torsdagen meddelade Moderaterna att de inte kommer stödja Vänsterpartiets eventuella försök i att skicka ut Stefan Löfven från Rosenbad. Partierna har grupperat sig, C och L vill ha igenom lagförslaget snabbt, S med Löfven i spetsen vill att arbetsmarknadens parter ska få fortsätta förhandla och V vill som sagt försöka sänka förslaget.
Rent fackligt-politiskt så är det från LO-pamparnas håll en helt förödande utveckling ifall den socialdemokratiska regeringen skulle sänkas men även om lagen skulle gå igenom. Fackens tillit till den "sämre" av två ondskor håller arbetarrörelsen i ett dödläge där ett eventuellt nyval skulle kunna resultera i en blåbrun regering som kommer arbeta rent arbetarfientligt, med en svans av det nyliberala Centerpartiet. LO:s egna förhandling om strejkrätten har även stympat deras egna möjligheter till att använda strejk som ett politiskt vapen. Detta är ett ytterligare sjukdomstecken på den borgerliga stat där facken gjort sig till lydiga hejdukar.
Det är som att slappheten och korruptionen sitter i fackkontorens väggar. LO-borgen har förvandlats till en arbetsköparnas bastion mellan kapitalisterna och arbetarna. Oavsett LO-ordförandens Susanna Gideonssons prat om att man ska stoppa lagförslaget, så är man en gisslan i den socialdemokratiska apparaten. För är det verkligen orimligt att fortsätta förhandla trots deadline? Är det rimligt att lägga skulden på partier som man vet är Svenskt Näringslivs förlängda arm i politiken?
Det är i dessa situationer som klasskampen på riktigt skärps, men det förutsätter att klasserna är medvetna om att de är i öppet krig sinsemellan. Denna medvetenhet saknas inom den fackliga atmosfären. In i det sista så har arbetarrörelsen anpassat sig till villkoren i en nyliberal världsordning, istället för att öppet utmana den. Därför kan vi till exempel få se IF Metalls lönepolicy som ska anpassa sig till övriga länders löneutveckling, med så sjuka löneanspråk i en avtalsrörelse som 3% i utgångsbud, vilket aldrig blir det som sedan syns i självaste avtalet. Rädslan för att jobben ska fly utomlands och vurmandet för småföretag kommer alltid att prägla fackens arbete.
Väggarna som omringar borgen vid Norra Bantorget måste vara väldigt bekväma för de som sitter innanför, med daltandet och det försiktiga tassandet inför storkapitalet. De som valts till de förtroendevalda är redan inskolade i att värna om tillståndet vi befinner oss i. Men för massan, det vi kallar vanligt folk, så är detta inte tillräckligt. För de arbetare och förtroendevalda som verkligen vill arbeta för arbetarklassens välbefinnande, så finns det för tillfället enbart ett alternativ. Storma borgen!
All historisk arbetarerfarenhet talar sitt egna tydliga språk. Det är först när den arbetande befolkningen demonstrerar för sina rättigheter och villkor som despoterna böjer sig för allmänhetens vilja. Därför kunde man efter kvinnotåget till Versaille 1789 eller demonstrationen den 20 juli 1792 och stormningen av Tuilerierna 10 augusti se avskaffandet av feodalväldet i Frankrike. Det finns inga andra valmöjligheter, om LO-borgen är arbetsköparnas bastion, så måste den stormas och de som sitter innanför tegelväggarna ställas till svars för sveket mot arbetarrörelsen.
Vi befinner oss i ett klasskrig. Kapitalet har intagit sina stridsställningar och har sin borgerliga stat som garant för att deras villkor ska gälla. Strejkrätten var första steget, LAS är andra. Svenskt Näringsliv och Timbros attacker på arbetarklassen och deras åtgärder för att stympa arbetarrörelsen är tydliga. Det märks inte minst när VD:n för Foodora, Hans Skruvfors, kallar den svenska arbetsmarknaden för "arbetartagarens marknad", samtidigt som parlamentet består till över 60 % av just borgerliga partier, som alla arbetar med Svenskt Näringslivs rapporter och riktlinjer som underlag.
Det är ett klasskrig och det är dags att arbetarklassen intar sina stridsställningar. LAS är inte förhandlingsbart, dags att storma borgen.
Andreas Köhler
Fackligt ansvarig, centralstyrelsen
